Som en bank borde fungera?

Företaget Bynks slogan lyder ”Som en bank borde fungera”. Jag blev nyfiken eftersom jag uppfattat att deras enda banktjänst är att låna ut pengar. Jag har en annan syn på vad en bank ska vara. Om Bynk hade funkat ”som en bank borde” hade man kunnat spara pengar där, betala sina räkningar, investera i aktier och andra investeringsslag samt fått juridisk hjälp. Minst!

Men mycket riktigt, Bynk lanserades för två år sedan som en ”lånestartup” och erbjuder en enda typ av tjänst: privatlån utan säkerhet. Eller på Bynk-svenska ”Som ett lån borde fungera” (jodå, de använder den också). Enligt deras hemsida betalar man 8,34 procent i effektiv ränta. Om man lånar hundratusen betalar man 1272 kr/månad i tio år, vilket blir drygt 50 procent mer än man lånade. Är det som det ”borde fungera”? Tur att jag inte har lån.

För att starta en bank finns det ju regler och krav som regleras av Finansinspektionen. Jag är förvånad att man ens får påstå att man har en bank om man bara lånar ut pengar. Okej, rent tekniskt säger de inte att det är en bank, bara ”som en bank”.

Bara jag som tänker på Galenskaparnas innovation Nisses Tuggummi med tillägget ”Nästan som ett riktigt tuggummi!”? Själv har jag datorer, pennor och slipsar. Just det – allt det där finns ju på banker också. Kan jag då påstå att jag funkar som en bank? Lugn, jag tänker inte försöka.

Sköna skor

Löparskor anses ska hålla 100 mil. Mina brukar hålla lite längre, vilket jag tror kan ha att göra med att barfotalöpningen gjort mitt steg lite lättare och bättre. Det är förresten träningsdagboken som håller reda på löpmängden per sko, jag är inte helt autistisk.

Det där att gummit torkar ut och knuffar löparskorna över kanten oavsett om de används eller inte tror jag inte på. Jag har heller inte träffat någon annan löpare som tror på det. Däremot slits skor när man använder dem. Jag brukar alternera mellan 4-7 par, så det tar ett tag. En del sliter jag ut sulan på, en del tröttnar i dämpningen, men efter 130-140 mil brukar skorna tacka för sig.

2012 köpte jag ett par Asics Gel Tarther. De vägde 211 gram i min båtstorlek, vilket får anses som lättvikt, och lätta skor kan hålla sämre. Jag hade varit nöjd med 100 mil och helnöjd med 120, men vid det laget såg skorna fortfarande nästan nya ut.

Många klagar på att Asics hälkappor slits ut, men det har aldrig drabbat mig. Mina första Asics sprang jag 135 mil i, varav två maratonlopp. Sulan var fortfarande helt okej, men dämpningen var lite svampig, så då fick de gå i tvättmaskin och därefter sluta sina dagar som promenadskor.

Mina Tarthers fortsatte dock hålla ihop och i de korta rundor jag springer med dem kan jag leva med lite slitna sulor. Efter snart sju år har jag nu sprungit 182 mil i dem och de är fortfarande extremt sköna. Jag vet att jag antagligen borde pensionera dem nu, men jag kan bara inte.

På väg mot 200 mil?

Liberalerna går som Piteåtåget

Liberalerna (partiet, inte ideologin) försökte sig på en reklamkampanj.

De upplystes snabbt om att det är omöjligt att boka tåg till Piteå. Det har inte gått persontrafik dit sedan 1972 och sedan över 30 år har de inte ens en station. I skrivande stund har jag inte sett någon kommentar från partiet.

Men man kan väl ana hur det gick till. De vände sig till en reklambyrå i centrala Stockholm, möjligen Garbergs och bad dem hjälpa till med en kampanj för något som borde vara en politisk ickefråga. Politiker ska såklart inte lägga sig i hur lätt eller svårt det är att boka tåg, det ska marknaden göra.

Detta kunde varit en bild på Jan Björklund, men han har aldrig haft örat mot rälsen.

Resultatet ser vi häruppe, en bild med ett grovt tankefel som cementerar partiets image som en rörelse helt utan koll på sin samtid. Vore jag lite vitsig skulle jag ha få in ordet urspårad. Uppenbarligen hade varken reklambyrån eller Liberalernas höjdare i Stockholm koll på tågtrafiken, de flyger när de ska någonstans.

Liberalerna är inte och har aldrig varit en gräsrotsrörelse, men det är ändå inte lätt för ett parti med så dålig förankring att hindra sånt här (även om exemplet är ovanligt klantigt). Liberalerna fick 2,5 procent i Piteås kommunfullmäktige. Med samma utveckling som landet i stort är det mindre än hälften nu. Gissningsvis är partiets kommunfullmäktigeledamot deras enda aktiva medlem i kommunen.

Jag tar gärna chansen att hacka på Liberalerna, som jag anser är riksdagens onödigaste parti, men jag tror att det här säger mer om svensk politik och Sverige i stort. En klick människor sitter i huvudstaden och påstår sig vilja ha en levande landsbygd och att ”Hela Sverige ska leva”, men så länge de får in våra skattepengar kunde de inte bry sig mindre om oss och våra behov. Nästa gång är det något annat parti som trampar i klaveret. Eller en myndighet.

Clas Ohlson, i väntan på vadå?

Jag gillar Clas Ohlson som kund. Inte så att jag handlar där varje vecka, men det händer då och då. Något besök har varit mindre lyckat, men ofta har de det jag behöver till ett vettigt pris.

Men jag har lärt mig att inte handla aktier efter hur jag själv konsumerar för det skulle väldigt sällan vara lyckat. Det gäller även Clas Ohlson, som lyckas leverera kvartalsrapport efter kvartalsrapport med dåliga siffror och tillfälliga (men förvånansvärt återkommande) kostnader.

”Vilken tur att vi hann tanka!”

När aktien dykt efter ännu en skitrapport hör jag allt fler planer på att ”köpa på dippen”, för den fina utdelningen och den fromma förhoppningen att ”nu kan den väl inte tappa mer”. Som svar på det sistnämnda kan jag bara säga att alla aktier alltid kan tappa mer, och utdelning är inte heller huggen i sten. Hur som helst lär de inte dela ut mer än hälften av vad aktien tappat den senaste veckan, så är man inte villig att vänta två år på att få tillbaka vad man förlorar på en enda dålig vecka är det ett dåligt köpargument.

Om jag skulle vara sugen på aktien skulle jag vända på resonemanget. Inte ställa mig frågan vad som skulle kunna få aktien att gå ner utan hellre fundera på vad som skulle kunna få den att stiga. Eller som Leif Östling uttryckte det.

Vi har här ett bolag som säljer leksaker till hemmafixare, både till garaget och köket. Från början bara i Sverige, sedan har man haft mer eller mindre vilda utlandsplaner. En del av dem har gått riktigt dåligt, varpå man försökt krångla sig ur dem. Det senaste på det temat summerades i rapporten förra veckan, en engångskostnad på 210 miljoner för att avveckla butiksnätet i England och Tyskland.

Så vad kan få aktien att stiga, marknadens glädje över att man inte har något på gång? Ökade marknadsandelar av näthandeln? Uppköp från ett kinesiskt bolag som vill ha världsherravälde? Jag är benägen att svara nej på samtliga. Kommer ni på något skäl att köpa Clas Ohlson-aktier, om än på en historiskt låg nivå under 70 kr, får ni gärna berätta.

Hemgjort tvättmedel

När det kommer till tvättmedel känner jag att jag inte sparar maximalt med pengar. Jag köper såklart storpack och hamstrar när det är extrapris, och ännu mer självklart använder jag inte sköljmedel, som ju i bästa fall bara är dyrt och onödigt, i värsta fall skadligt för kläderna.

Men tvättmedlet. Miljödåren Björn Gillberg använde ett mjölkersättningspulver på 70-talet, men det var väl knappast en jakt på det billigaste tvättmedlet utan ett försynt påpekande att det är bättre att hälla mjölk i kaffet än ett kemiskt preparat som får skjortor vita.

Tvättnötter, säger en del. Problemet är att det enligt Råd & Rön är likvärdigt med att tvätta med enbart vatten. Aska då? Påstås funka.

Överallt på nätet finns mer komplicerade tvättmedelsrecept, men förutom att jag inte vet var jag ska få tag i alla de där ingredienserna tycker jag att det verkar väldigt krångligt. Så mycket tvättar jag ändå inte. Vore större vits om jag hade haft en handfull ungar i hushållet.

”Vanish, ungjävlar!”

Jag tror att jag fortsätter att köpa vanligt tvättmedel på rea. Men aska skulle jag faktiskt vilja testa, även om jag nog inte skulle lägga favoritplaggen i första maskinen.

Arv är bra

Jag har länge hävdat att arvsskatten är på väg tillbaka och har inte ändrat mig. Tvärtom är jag snart beredd att sätta ett datum på det. Det skulle förvåna mig mycket om Sverige inte återinfört arvs- och gåvoskatt i ingången till 2021. Inte minst tack vare LO:s aktiva lobbyarbete, ett arbete som legitimeras av de 1,4 miljoner svenskar som valt att vara medlemmar i LO.

Pengarna måste in, men det är också viktigt att visa folket att det inte går att komma undan. Inte ens när du är död ska du slippa skatta. Som Göran Greider uttryckt det: ”Varje skattekrona som går förlorad i en skattesänkning är en stöld från det gemensamma.” Men lite fickpengar kan vi få ha om vi är snälla.

Jag ser inget problem med att folk ärver pengar och tycker att arvsskatt är en sjukt dålig idé. För övrigt är ju arv så mycket mer än pengar. Arv kan också handla om sparbeteende, traditioner, kunskaper, problemlösning och sätt att tänka. Vi är många som haft glädjen att ärva verktyg att klara oss i alla typer av situationer och samhällen, det kan inte politikerna beskatta!

Men de kan försöka förstöra, göra oss rotlösa i en värld där vi inte längre ges samma möjlighet att se den konkreta nyttan av våra föräldrars och tidigare förfäders strävanden. Kanske är det därför Vänsterpartiet, riksdagens högljuddaste förespråkare av arvsskatt, betonar den ideologiska aspekten av denna skatt. För ingenting tycks värre för en socialist än just traditioner och kunskaper.

Tråkigt te

Jag köper te i lösvikt, 150-gramsförpackningar. Ofta dricker jag en kopp på morgonen, ibland en på kvällen, vissa dagar inte alls. Det är ytterst sällan mina gäster föredrar te framför kaffe, så det går inte åt så mycket te och eftersom tebladen tappar smak även i en tät, för ändamålet avsedd burk, köper jag bara ett paket åt gången och så dricker jag den sorten tills det är slut. Det tar några månader.

Tillbaka i butiken tänker jag att jag väl borde skoja till det lite och köpa en ny, mer udda sort. Så då kommer jag hem med Rabarbergrädd, Gamla Söder eller någon annan hipsterbetonad blandning ”med smak av rök och tjära” bara för att konstatera att det här var inget vidare. Men jag är för snål för att slänga bort det och att ge bort en öppnad förpackning av den uppenbara anledningen att jag tycker att det smakar skit känns inte heller vettigt. Så jag dricker det. Och dricker det.

Till slut når jag äntligen botten av burken, går tillbaka till affären, köper Earl Grey och blir jättenöjd. Tills det tar slut och jag av någon absurd anledning åter får tanken att visst är det lite tråkigt att bara köpa tevärldens mellanmjölk. Och så blir det Ingefära & Kvickrot – inget vidare, men jag kommer att tvinga i mig några hundra koppar tills jag kan köpa Earl Grey igen.

En del av de här hipsterteerna har jag vid det här laget köpt flera gånger, alltid med samma resultat. Jag kan inte begripa varför jag inte bara accepterar att jag är en tråkig tekonsument som föredrar Earl Grey och Yellow Label. Jag kommer aldrig vara inblandad i initierade diskussioner om Rooibos kontra Darjeeling, men det gör inget!

Kanske tänker jag att jag genom att skriva det här inlägget bearbetar det tekomplex jag uppenbarligen lider av, så att jag kan sluta låtsas vara den tekonnässör jag inte är, aldrig varit och på ett medvetet plan inte ens vill bli. Jag blir så trött på mig själv alltså.