Frågar åt en kompis

Jag vet, det brukar vara kodord för frågor man inte vågar stå för själv, men här är det verkligen en kompis. Av den anledningen tänker jag inte vara för frikostig med detaljerna så att ingen som känner familjen ska känna igen dem i texten.

Bakgrund: Gift par med gemensam ekonomi. Ganska goda inkomster, men tyvärr lika goda utgifter. Och nu har det inte burit sig bättre än att inkomsterna stått stilla medan de fasta utgifterna ökat. Det borde ändå inte vara katastrof för det finns goda sparmöjligheter bland de mer oregelbundna utgifterna.

Men här kommer problemet. Det här är inte paret som delar på allt, vara sig tankar eller arbetsuppgifter. Hon är familjens projektledare när det kommer till hemmet, transporter och barnens aktiviteter. Han har koll på ekonomin, ett ämne som inte alls roar henne. Så när han förklarar för henne att det här inte funkar, kreditkorten kan inte dras tills de börjar brinna, tycker/tror hon att han överdriver och väljer att leva precis som tidigare. Bara det att marginalerna inte längre finns.

Så kära läsare och pedagogiska medmänniskor, hur ska han nå fram med informationen om hon vägrar att lyssna? Man kan ju inte vänta tills banken tar huset och det är varken läge att klippa hennes kreditkort eller göra en powerpointpresentation. Bägge metoderna skulle leda till fullt krig. Så vad gör man då?

Utländska bärplockare

Det är väl bra om det kommer hit asiatiska bärplockare som tar de bär ”vi” inte orkar. Hur de orkar plocka de ton de gör övergår mitt förstånd, men det krävs väl för att det ska löna sig med resa och uppehälle.

Själv plockar jag de bär jag konsumerar. Det är nyttig motion, jag gillar konceptet gratis, jag gillar blåbär och jag bor ett par minuter från en skog full av bär. Men jag ser nästan aldrig någon annan plockare. De flesta åker nog till affären och köper istället, för att sedan ondgöra sig över alla onödiga transporter.

I år har 6000 thailändska bärplockare sökt arbetstillstånd. Från och med nästa år ska de skattas så hårt att bäruppköparna tror att den här verksamheten dödas och övertas av andra europeiska länder. Vi får väl se hur det blir med både skatten och reaktionen.

Men varför kan inte svenskar själva plocka bär? Eller som ett instegsjobb för invandrare, kanske i kombination med en kurs i svenska. Det finns ju arbetslösa och det finns arbete, hur svårt kan det vara? Ändå måste asiater komma hit för att plocka de blåbär, lingon och hjortron vi ska äta. Min gissning är att thailändarna snart beskattas bort och åker till andra länder istället, att Sverige kommer importera rårörda bär och lämna skogarna orörda.

FIRE-religionen nr 1

Jag är ingen religionsexpert, men har en känsla av att nästan alla religioner förordar ett bättre ekonomiskt tänk än snittet bland icke-religiösa. Kanske är det så enkelt att ”vi” som inte har någon annan gud att hylla ofta lägger vår tilltro hos mammon och konsumerar mer ogenomtänkt.

Om jag skulle försöka utse en favorit bland de religiösa grupperna får det bli amishrörelsen. När jag berättar om mitt förhållningssätt till elektriska prylar tror folk att jag redan är amish. För jag håller med dem om att tekniken ibland gått för fort och för långt även om jag inte skulle vilja åka häst och vagn.

Men det är så mycket mer. De handlar kontant, även mark och hus, eftersom de ogillar lån. Check på den med! De strävar efter självförsörjning och köper inte en massa onödigt skit. Lyssna på detta:

”They do not buy things that are not needed, such as electrical gadgets, electronic gizmos, cars, insurance, etc. The money is saved for the purchase of farm land or to start an Amish business. So while the average non-Amish becomes a slave to the debt master and the task master, the average Amish owns land and/or a business and their only master is God.”

Sparsamhet, självhushåll, teknikfientlighet och skägg! Om de bara kunde släppa det där med Gud skulle jag gå med direkt.

Länge leve OS-förlusten!

Av någon för mig okänd anledning hade Stockholm ansökt om att få arrangera vinter-OS 2026, men det sprack i måndags när det visade sig att Cortina hade mutat bättre den här gången. Det var väl skönt!

Endast två olympiska spel i modern tid har gått med vinst, Los Angeles 1984 och Salt Lake City 2002. Att lilla Sverige skulle piska upp det intresset för en vinterolympiad trodde inte ens våra politiker. Men OS skulle vi ha ändå, bestämde de. Jag har sett tre kategorier av människor positiva till den svenska OS-ansökan: vinteridrottare, politiker och journalister.

”God afton och välkomna till kvällens program!”

Att de aktiva idrottarna ville ha det fattar jag. Journalisterna också, eftersom majoriteten av politiker var för, det är ju deras kompisar. Ja, varför inte elda upp skattepengar, de är ju ändå inte deras. Men vad har Stockholm, som inte säkert ens har snö eller minusgrader i februari, för framtida behov av arenor för rodel och skeleton, sporter med ett försvinnande lågt antal svenska utövare (inga deltagare alls 2018)?

Argumenten var därefter. ”Vad har ni emot folkfester?” och ”Ska vi vara med får vi ta ansvar och arrangera också”. Så OS är plötsligt ett solidaritetsprojekt vi ska arrangera för att ha rätt att titta och heja på svenska deltagare? Min favorit var som så ofta Aftonbladets Anders Lindberg:

Allt Lindberg inte fattar får inte plats i en tweet, men jag är ändå avundsjuk på hans sinne för humor. Jag tycker att vårdköerna är långa som de är. Vi har inte råd med poliser, försvar, lärare eller kommunal service, men en rodelbana måste man bejaka, annars är man en dystergök. Jag kan leva med det. Och utan rodel.

Attendo – hiss eller diss?

Åldrande befolkning, ökat vårdbehov... Vi har alla hört argumenten för investeringar i privata vårdbolag. Jag hade Capio-aktier som jag gjorde bra vinst på när företaget köptes upp av en fransk vårdjätte. Ovannämnda argument gjorde att jag stoppade in pengarna i konkurrenten Attendo där det också viskats om uppköp. Den som följt aktien vet att den inte precis rosat marknaden och i förra veckan drogs bottenpluggen ur.

Orsaken var en vinstvarning för deras finska verksamhet och att ledningen passade på att prata ner framtidsutsikterna generellt och som ni ser på grafen fanns det ingen tid att komma ur. Aktien öppnade ner drygt 20 procent och har inte rört sig så mycket sedan dess.

Så själv är jag kvar i aktien och här kommer tiotusenkronorsfrågan (det är ett uttryck från ett gammalt tv-program, på den tiden var det vansinnigt mycket pengar) – vad göra nu? Att det kommer att ta tid för företaget att vända på ekonomin är jag övertygad om, inte minst för att de säger det själva.

Så har ju aktien gått ner också och de riktkurser som kommit därefter har legat några kronor över 40. ”Köp när det gör som ondast”, sa någon överoptimistisk jävel. Det ondaste i detta fall var nog ändå förra veckans ras. De där uppköpsryktena kanske kan komma igen nu när det (kanske) är billigt. Och det där med åldrande befolkning stämmer fortfarande. Själv åldrades jag flera månader bara av att titta på grafen här uppe.

Borde jag riva av plåstret och sälja skiten eller får vi se en da capo på Capio?

Mest skam vinner?

Antar att de flesta läst om familjen Ekerhult i Älvsjö som anser sig ”klimatradikala”. Jag tänkte försöka lämna miljöaspekten åt sidan så mycket det går. Visst är det märkligt att mamma Vanja tror att ekologisk mat skulle innebära lägre koldioxidutsläpp och att hon säger sig vilja handla svenskt och lokalt för att i nästan andetag titta snett på hela landsbygden och säga:

”Om man nu tänker på miljön då bosätter man sig inte så att man inte kan åka kollektivt till jobbet.”

”Dö – jävla miljömarodörer!”

Hon är inte den första att ha åsikter om isbjörnar och koldioxid utan att veta mer än hon läst i kvällspressen, så låt oss istället fokusera på hur deras ekonomiska val marknadsförs i artikeln. De odlar potatis, sparris, sallad och äpplen, tillreder vild lök, maskrosor och annat. Till detta används egenkomposterad jord. De tänker till kring konsumtion, värme och resor. De borde kort sagt kunna spara ihop en nätt buffert att använda till att gå ner i arbetstid eller till ett hus med ännu bättre odlingsmöjligheter.

Men av detta ses ingenting i artikeln. På samtliga bilder i artikeln ser alla familjemedlemmar ledsna, oroliga och rentav deprimerade ut. Hålögt stirrar de in i kameran medan de lastar upp gråbrun klet på sina tallrikar. I väntan på att jorden ska gå under, får man förmoda.

Artikelförfattaren lyckas förmedla en bild av att familjen både är sur på övriga världen, de som inte lever som dem, samtidigt som de tycker synd om sig själva. Barnen är i konflikt med skolkompisar som får fler leksaker. Föräldrarna är i konflikt med släkten som vill ge deras barn saker. Mamman blir deppig på kafferasterna på jobbet eftersom hon känner sig ”lite kufig”, och mest av allt tycker hon synd om sina barn.

En del frågar mig hur jag kan snåla så, om inte livet vore bättre om jag unnade mig mer saker, lyx och bekvämlighet. Men jag sparar med ett leende på läpparna, säljer mitt överskott, vattnar min balkongodling och optimerar mina investeringar. Den dag jag stirrar hålögt utan livsglädje hoppas jag att jag ändrar mig. Eller, om man vänder på det, ifall allt ändå är skit, vad gör det då om jorden går under?

Lyckad spritinvestering

Vet inte om det här är tillåtet, men dels är det preskriberat och dels var det inte jag som gjorde det. Men här är berättelsen om när det (och det är ytterst sällsynt) var en ekonomiskt bra affär att köpa sprit. ”Based on a true story”, som de säger i Staterna:

En kompis skulle flytta inom sitt bostadsområde. Han skulle åtminstone på lägenhetsvisning och då vill man ju ha oddsen på sin sida. Skadar inte om man även kan skruva lite på oddsen. Han bodde som sagt i området och visste att killen på nedre botten i det aktuella huset var av den typ som dricker vid högtidliga stunder, och högtidliga stunder är när det finns något att dricka.

Så min kompis sa till den potentielle grannen att bara han och hans kompisar kunde garantera att drickandet skedde ute på gården skulle han hålla dem med sprit. Sagt och gjort, de bjöds på öl, vin och sprit av olika styrka och kulörer. Alkoholen inmundigandes nedanför balkongen på den utannonserade lägenheten, först på söndagsvisningen, sedan på andravisningen på måndag kväll.

”Balkongen är i söderläge och ...”

Övriga bostadsintressenter tappade liksom sugen när de kände att denna gård var det lokala dryckeslagets hemmaarena med match sju dagar i veckan, så budgivningen kom av sig och efter det var det lugnt på gården. Det fanns inte längre någon anledning att sitta ute och dricka. Dessutom var spriten slut.

Plötsligt kommer jag att tänka på Angne & Svullos sketch om VM i alkoholism.