Äntligen lugna gatan?

Ibland blir jag chockad av nyheter, inte för att det som hänt har hänt utan för att det inte hänt tidigare. T ex när Bengt Feldreich dog i förra veckan var jag säker på att det hade hänt för många år sedan. Och när Storstockholms Lokaltrafik dagen därpå avbröt samarbetet med Lugna gatan kunde jag svära på att deras skattefinansierade misshandel avslutats för tjugo år sedan.

Det där var ju en taktik man körde när jag var ung, att få bort de värsta busarna från Stockholms gator genom att betala dem för att leka trygghetsvärdar. Ofta utgick de ifrån Fryshuset som var en samlingsplats för drägg i alla grupperingar, från invandrarkickers till skinheads

Under namn som Non Fighting Generation och Guardian Angels fick de med samhällets goda minne gå runt i matchande jackor och skrämma skiten ur ungdomar på stan. En som jag tror var inblandad i någon av organisationerna var ”Kungen av Kungsan”, Paolo Roberto. Ni vet, skådisen.

Jag kan inte klandra försöket. Visst låter det lite galet att understödja de stökigaste ungarna i hopp om att de ska växa med ansvaret, men hade det funkat skulle upphovsmännen geniförklarats. Fast nu gjorde det ju inte det! Lugna Gatan bildades tydligen 1995. Redan då borde det ha varit uppenbart för socialtjänst, politiker, polisen och alla andra att detta funkade lika dåligt som värstingresorna till Västindien hade gjort.

Jag gjorde några sökningar och upptäckte att nästan det enda som skrivits om dessa organisationer de senaste tjugo åren är just att deras anställda dömts för misshandel eller narkotikabrott. Uppdrag Granskning gjorde ett reportage om detta som både jag och SL måste ha missat.

”Uppdrag granskning kan nu avslöja att flera av Lugna gatans trygghetsvärdar begått grova våldsbrott och att flera utreds för brott – samtidigt som de jobbar”.

Men även om SL nu slutat att jobba ihop med Lugna gatan kan jag ge mig tusan på att de kommer att finnas kvar i skattefinansierade projekt i många år framöver. Nej, usch! Tacka vet jag Fasaner på stan.

Är det här nåt?

The Late Show med David Letterman hade ett stående inslag som hette ”Is this anything?”. Det kunde vara en jonglör eller buktalare som uppträdde i några sekunder varefter Letterman och hans sidekick Paul Shaffer ställde sig frågan: ”Is this anything?” Vanligtvis var svaret nej.

I samband med att jag rensat ut min mammas lägenhet har jag många gånger ställt mig frågan, ”Är det här nåt?” (ja, det kändes logiskt att ta den på svenska). En del ska sparas eller ges bort, en del ska säljas, en del slängas. Men väldigt mycket hamnar i kategorin ”Kan det här vara värt något?”. Det är sånt som saknar värde för mig, men kanske kan vara intressant för någon annan.

Exempelvis uppläggningsfat i keramik (det övergår mitt förstånd varför man inte skulle ställa kastrullen på bordet) och elektriska husgeråd som i och för sig är gamla, men som ändå funkar som de ska. Då gör jag en sökning på den information jag hittar. En av grejerna jag mycket väl hade kunnat kasta hittade jag en identisk kopia av på en auktion hos Bukowskis med fyrsiffriga bud.

Märkligast var nog ändå parfymen. Mamma hade halvfulla flaskor ”eau de toilette” och andra franska begrepp som säger mig rätt lite. Jag frågade kvinnor i släkt och vänkrets, men ingen ville ha dem. Eftersom det var exklusiva märken som t o m jag förstod hade kostat en del (troligen presenter, kan inte tänka mig att hon själv lagt de pengarna) gjorde jag ändå en sökning. Jodå, skvättar av begagnad parfym visade sig betinga ett värde.

Ganska okomplicerat drog jag snabbt ihop ett par tusenlappar i lukta-gott-branschen, men det här är en balansgång. När man ska tömma ett bohag kan man inte utreda varenda grej på väg till containern och har man inte obegränsat med utrymme är det heller inte möjligt. Även om jag efter drygt ett decennium som hobbyförsäljare av begagnad skit tycker att jag skaffat ett hum om vad saker kan vara värda blir jag ständigt förvånad.

Hur komma undan plastskatten?

Straffskatt på plastpåsar var nästan det första jag skrev om här på bloggen, i nådens år 2016.

Då berättade att jag inte köper plastpåsar och vad jag skulle spara på det ifall påsarna kostade 5 kr/st genom att ta med egna tygpåsar. Kanske är det där vi landar när plastkassarna fr o m första maj nästa år kostar 3 kr bara i skatt.

Det där stör mig som sagt inte. Jag har tagit med egna bärkassar ända sedan de kostade 1 kr. Men att de där små tunna påsarna man använder för frukt och grönt ska kosta pengar har jag svårt att smälta. Jag kan absolut ta med egna till det med, men maten vägs ju inklusive påse. Jag kan väl inte förväntas betala för min egen påse?!

En variant vore om det togs fram ett standardiserat kärl som går att återanvända, t ex en plastburk, där vikten automatiskt dras bort i kassan. Eller papper, men kassapersonalen skulle nog uppskatta om de kan se innehållet utan att öppna emballaget.

Det är oklart för mig om butikerna måste (eller ens vill) ta ut en avgift för varje fruktpåse eller om det bankas in i priset, men jag är inte alls främmande för att lägga alla lösviktsvaror lösa på bandet. Tyvärr för mitt civila motstånd är gul lök det stökigaste jag handlar. Nästan så att jag blir sugen på att regelbundet köpa lösviktsgodis. Ett kilo sura kryptoniter skulle rulla rätt bra på transportbandet.

Skola i förfall

Vissa dagar tror jag mindre på Sverige än andra. Det är när jag läser sådana här tweets:

Det är så himla lätt att dra ner på skolan för på kort sikt kostar det ingenting. Om årets tioåringar får en dålig skolgång drabbar det inte samhällsekonomin i någon större utsträckning förrän om runt tio år när de hade börjat ge lite intäkter.

Problemet är att när man märker det, och det gör man nu, då är det inte bara att öppna kranen och släppa till resurser, ens om det hade funnits resurser i röret och inte bara rostvatten. För om tweeten stämmer (och jag tvivlar inte) är det inte bara elevernas kunskaper som brister utan även deras lärare och i värsta fall deras lärare. Inte konstigt när man kan bli lärare genom att låta slumpen fylla i högskoleprovet.

Även om utvecklingen skulle vändas nu kommer det att ta decennier innan vi får bra lärare och generationer innan de utbildar vettiga elever. Lyckligtvis finns undantag både i den ena och den andra gruppen, men jag undrar om dessa undantagsfall räcker för att försörja alla andra.

Fast det där med att vända utvecklingen är ju ändå hypotetiskt. Politikerna tävlar om vem som är bäst på att göra ingenting. Jan Björklund hade åtta år på sig att hitta gaspedalen. Fridolin... Ja, ni vet. Och nu sitter Anna Ekström på utbildningsministerposten. Återstår att se vem hon ska skylla på.

Förpackningarna krymper

Som snåljåp lever jag efter mottot ”många bäckar små” och kollar alltid jämförelsepriser, som ju ska finnas enligt lag, men när de ändå inte gör det (och det är inte ovanligt) tränar jag huvudräkning. Dock tycker jag att det är ett oskick när förpackningsstorlekarna minskar utan annat skäl än att blåsa oss.

”Det måste vara återbäringen!”

1,5 liters läsk fanns redan när jag var liten. Då var det glasflaskor trots att det här var långt innan man fick för sig att svenska förpackningar proppar igen Ganges. Men storleken har hängt kvar, i alla fall nästan. Exempelvis Loka säljer numera flaskor på 1,4 liter. Allt annat lika. För ett otränat öga är det samma förpackning, men innehållet är alltså knappt sju procent mindre.

Kaffe har antagligen sålts i halvkilospaket ännu längre. Trots det kör Gevalia och Zoegas nu med 450 gram. Zoegas smakar – rent objektivt – bränt hästbajs, men Gevalia saknar jag. Köper gör jag inte om det inte är ordentlig rea och de första tio procenten krävs för att bara bli ett likvärdigt alternativ.

För något måste man göra som konsument, annars kommer till slut alla drycker säljas i fingerborgsstorlek och koncentraten spädas med 0,3 delar vatten. Vi kommer servera våra middagar på dockserviser och behöva förstoringsglas för att föra maten från uppläggningsfatet till tallriken medelst pincett! Nej okej, kanske inte, men irriterande är det.

FIRE från ett annat håll

För 2,5 år sedan refererade jag här på bloggen till en gammal fabel som jag tänker på ibland. Eftersom jag fått några tusen nya läsare ska jag upprepa mig nu:

En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en uggla som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!”

Vi som förespråkar strävan mot ekonomiskt oberoende eller sätt att bryta heltidsnormen känner igen oss i reaktionen. Den blir sällan ”Vad kul med nya tankar!” utan oftare ”Kom inte här och ifrågasätt mitt liv!”. Därför var det intressant att läsa ett inlägg från min bloggkollega Cosmonomics som är läkare och därför oftare än andra träffar människor som kört fast i livet, psykiskt såväl som fysiskt.

När jag kom ner från scenen efter 45 minuter ståuppkomik hände det ibland att människor som själva aldrig stått på scen kom fram för att berätta vad jag borde ha gjort annorlunda. Något säger mig att läkare sällan behöver höra det och jag tycker att det här inlägget gav bränsle till den teorin.

Men visst är det ändå surt att höra att man kanske inte är på väg åt rätt håll i livet. Behöver man söka vård står man inte heller och stampar utan är troligare på väg åt helt fel håll och behöver ta en omväg tillbaka. Jag har också varit deprimerad och, som de flesta, haft svårare perioder i livet. Har också varit (är?) utbränd och upplever att det svåraste med dylika tillstånd är att se ljus. Inte nödvändigtvis i form av ett eldklot utan bara någon slags strimma av att det kan bli bättre längre fram.

Själv har jag i princip slutat missionera, i alla fall utanför bloggen. Så är jag heller inte läkare, men en uppsida jag tillskansat mig genom att ha haft mindre glada perioder är att kunna tänka utanför boxen, att inte nödvändigtvis göra majoritetens vägval i alla lägen.

Homestyling

Behöver man anlita en inredningsstylist när man ska sälja sin bostad? Ni vet, en människa som ställer in nya möbler och piffar till hemmet i största allmänhet. Många tycker det och en mäklare nöjer sig inte ens där utan tycker att man förutom inredare också bör anlita en städfirma och en florist.

”Sätt gärna lite blommor på balkongen...”

Jag är skeptisk. Räknar man med att få några miljoner för bostaden är varje procent värd ganska mycket, men åtminstone när det gäller lägenheter handlar det nog mest om läget, avgiften och antalet kvadratmeter.

Jag står i begrepp att sälja min mammas lägenhet och har varken anlitat homestylingföretag eller florister. Jag har målat vitt (tror att det är lag på att bostäder måste vara vitlackerade när de ska säljas), städat själv och tycker att de potentiella köparna får nöja sig med mina krukväxter på visningen. Den enda så kallade homestaging som gjorts är att jag lånat ut ett par möbler och gardiner från min lägenhet.

Nej, inte denna.

Jag anlitar knappt ens mäklare eftersom jag använder Hemverket som fixar annons och kontrakt medan kunden själv får hålla i visningarna. Om det blir bättre eller sämre resultat vet man aldrig för det är ju omöjligt att säga hur det hade gått med en annan mäklare. Jag har tidigare bara sålt en enda bostad och den mäklaren var så usel att jag fortfarande blir irriterad trots att det gått över femton år.