Poddreklam

Jag har lydigt lyssnat på reklaminslagen i poddar. Inget är gratis, sägs det, och särskilt poddar som drivs av ett par eldsjälar utan en stor organisation i ryggen måste ju finansieras på något sätt. Om jag inte stöttar dem genom att donera känns det inte mer än rätt att jag lyssnar på vad deras sponsor har att säga.

Men det finns gränser. De senaste månaderna har många poddar lagt till flera reklamsnuttar per avsnitt. Inte sällan är det poddaren själv som läser upp en text författad av företaget som marknadsförs, vilket gör det ännu lite segare än om man åtminstone har en rapp och ärlig produktion.

Inte minst gäller detta ekonomipoddarna, som dessutom minst en gång per avsnitt tvångsmässigt rabblar att alla investeringar innebär risker, ”det är inte säkert att man får tillbaka det satsade kapitalet”, ”gör alltid din egen analys” och så vidare. Drar man bort alla dessa störningsmoment är det ibland inte så mycket innehåll kvar.

Jag har som sagt svalt det, men nu har jag börjat sålla bland reklampoddarna. Dels genom att helt låta bli att lyssna på dem, dels genom att inte lyssna på de reklamintensivaste programmen när jag springer och därför inte har tid att spola förbi disclaimers, kalsongreklam och ”Dagens avsnittet produceras i samarbete med Kläggoffs, och Bernt, vad är egentligen det bästa med Kläggoffs...?” varpå Bernt läser upp samma text som förra och förrförra avsnittet.

Jag har som sagt viss acceptans och om det ”riktiga” innehållet håller hög kvalitet blir den större, men om många lyssnare irriteras och sitter beredda att spola framåt så fort poddaren säger ”Vi är strax tillbaka!” minskar värdet för annonsörerna och därmed på sikt för poddarna, så jag råder dem att inte bli för giriga. Eller på ekonomibloggsvenska:

”Reklaminslag innebär en risk och det är inte säkert att ni får tillbaka lyssnare som tröttnat, så gör därför er egen analys om varje annonsör innan ni hoppar på ett samarbete.”

Jag visste det!

Skrivarbläck är ju en av världens dyraste vätskor som får tolvårig whisky att framstå som T-Röd från Ica Basic, och även om jag sedan många år gått över från bläckstråleskrivare till laser känns det skönt att få alla mina fördomar bekräftade av någon som jobbat med det.

Alltså:

• Skrivarbläck är i stort sett gratis att framställa och marginalerna är hutlösa.
• Utvecklingen av bläckpatronerna är i stort sett att de regelbundet ändrat storlek så att man inte bara ska behöva köpa nya patroner hela tiden utan också rätt ofta en ny skrivare.
• Anledningen att bläckstråleskrivare ändå är ganska billiga är att man ska fortsätta använda dem och därmed betala tillverkarna för bläck igen och igen. Och igen.
• Chippet på patronen signalerar att bläcket är slut långt innan det faktiskt är det. Kan du lura skrivaren att du bytt patron till en ny och inte en gammal finns det bläck kvar.

• Det finns ingen rimlig förklaring till att du inte kan skriva ut svartvitt bara för att det (eventuellt) är slut på magentabläck.
• Företagen försöker se till att du inte kan fylla på bläck i en gammal patron, inte för att det inte borde funka utan för att tjäna oskäliga pengar.
• De jävlarna ser till att skrivaren blandar cyan i det svarta bläcket så att det ska ta slut även på de tre färger du i stort sett aldrig använder.

Jag är nu inne på min andra laserskrivare. Inte för att det var något fel på den första utan för att Canon (som inte alls är kanon) inte hade lust att fixa en drivrutin till Windows 8 utan tyckte att jag skulle köpa en ny skrivare istället. Så jag förklarade för Canon att det enda jag vet säkert om framtida skrivare är att de inte ska heta Canon.

Men eftersom det är minst femton år sedan jag gick över till laser var jag tvungen att kolla om det hänt något nytt i bläckbranschen. Svar: Nej. Den billigaste bläckskrivaren hos Netonnet kostar 299 kr, bläcket kostar 378 kr (199 för svart och 179 för resten). De kallar den för en allt-i-ett-skrivare, men kundrecensioner på nätet tyder snarare på att modellen är en aldrig-i-helvete-skrivare.

Europas lägsta arbetslöshet?

2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet. De sa Stefan Löfven 2013, men regeringens åtgärder har bara gett marginella effekter trots stora kostnader, och istället för att sjunka har arbetslösheten stigit. Det som sjunkit är Sveriges ranking. Av 28 länder i EU är Sverige på plats 23 med sina 6,9 procent (från plats 12 när Löfven lovade bättring). Vi är alltså nästan sämst och det lär knappast ändra sig inom kort.

Fast riktigt hur dåliga vi är går inte att säga. I SCB:s arbetskraftsundersökningar räknas en person som sysselsatt bara han/hon haft sysselsättning i en timme den vecka undersökningen genomförs. Sysselsatt betyder inte heller att man arbetat med ett riktigt jobb. Det går lika bra med en helt skattefinansierad praktikplats eller någon slags utbildning som inte alls behöver leda till jobb. Definitionen är inte unik för Sverige, men endast Sverige svenska hittepåjobb hava.

Staten kan visserligen skapa jobb som behövs, det måste inte vara trams och skit. Men för att jobb ska ge skatteintäkter måste både arbetsgivaren och finansieringen vara privat. En vettig regering kan däremot skapa förutsättningar för privata jobb, men bevisligen kan inte Sveriges nuvarande regering det.

Hjärntrusten.

Inte för att jag har så stora förhoppningar på några andra politiker. Dessutom kommer vi från en högkonjunktur. Det är nu arbetslösheten ska vara som lägst och ”ladorna fulla”, för att använda regeringens retorik. Med en rejäl ekonomisk kris och storföretag som antingen lägger ner eller flyttar hela verksamheten till låglöneländer står vi inför probl... utmaningar.

Gud (och Stefan Persson) hör bön!

Så länge jag har bloggat har jag klagat på H&M och inte minst på vd Karl-Johan Persson som känts helt ointresserad av att driva ett klädbolag, och inte heller särskilt bra på det. När nu KJP flyttades till ordförandeposten och aktien tar ett glädjeskutt kan man lite här och där läsa att H&M stiger trots vd-bytet. Jag fattar (som vanligt) ingenting!

Ingen gillar väl Karl-Johan Persson?! Jo, kanske hans fru, men ni fattar vad jag menar. Att H&M-aktien gått kräftgång det senaste decenniet är ju knappast trots KJP, snarare på grund av. Att sedan pappa Stefan kliver av som styrelseordförande känns mer som något man gör för att rädda Karl-Johans ansikte. Jag känner inte familjen, men är rätt säker på att Stefan kommer att fortsätta hålla ett vakande öga över företaget. Han har ju som bekant några aktier...

Okej, resultatet var ”bättre än väntat”, men knappast så fantastiskt att aktien hade stigit 9,4 procent bara på det. Vinsten var bättre än analytikerna räknat med, men de börjar väl också bli rätt skotträdda. Bruttomarginalen var sämre än väntat och inte heller ser det så ljust ut framåt. Men vi är av med KJP – hurra!

Jag vet absolut ingenting om KJP:s efterträdare Helena Helmersson, men jag kan inte tänka mig att hon ger ett mer lojt intryck än KJP, vars enda merit för vd-jobbet var hans gener. Det faktum att Helmersson inte är släkt med Stefan Persson räcker för mig för att se H&M:s framtid an med tillförsikt.

Seglat på grund?

Min bloggkollega Utdelningsseglaren twittrade om att han lyxat till det genom att för en gångs skull inte dela disktabletten mitt itu. Ett extremsparinlägg bland många. Inte jätteseriöst, men heller inte oseriöst. En del nickar instämmande, någon börjar förhoppningsvis tänka till kring sina egna val och så är det den där motvallskärringen som av någon anledning kokar över.

Jag har ingen diskmaskin, men hade jag haft det och kommit fram till att en halv tablett gör samma jobb som en hel hade jag inte haft några problem att dela på dem, på samma sätt som jag återanvänder engångspåsar, använder helvita baksidor av förbrukade pappersark som kladdpapper och slår några droppar vatten i ketchup- och senapsflaskor för att få ut det sista.

Personligen skiter jag i om man, som i denna tråd, kallar det galenskap, en sekt bestående av ”uteliggare mot miljonen” samt ”jävla dårar”, men jag fascineras av engagemanget. Hade Utdelningsseglaren sagt att han delar disktabletter av miljöskäl hade han troligen hyllats överallt. Åtminstone hade ingen offentligt vågat kalla handlingen galenskap, men oss snåljåpar är det liksom alltid fri jakt på.

”Han samlade rabattkuponger, den jäveln!”

För övrigt skulle jag vilja bemöta påståendet om att man inte blir rik av diskmedelsbesparingar eller – ”ännu värre” – att panta burkar. När det gäller panten säger jag bara Burk-Curt, mannen som drog ihop tolv miljoner på att samla burkar.

Faktum är att man faktiskt mycket väl kan bli rik genom att spara in på larvigt små utgifter. Jag har räknat på fika, abonnemang och t o m plastpåsar (fyra år innan plastskatten) och visat att en inbesparad småutgift på sikt kan bli hundratusen. Flera inbesparade utgifter blir således flera hundratusen.

Jag tvingar ingen att hålla med eller följa mitt exempel, vare sig för privatekonomi, miljö eller av andra skäl. Men att kalla andra för galningar för att de vill göra besparingar som inte drabbar någon annan än möjligtvis dem själva är i mitt ödmjuka tycke inte ett bevis på att man själv är en stor människa.

Hur många fritidsgårdar klarar Sverige?

Sossepolitruken Veronica Palm, hon som nyligen gjorde succé genom att sjunga om att hon har fest i sin fitta (ursäkta språket, det är inte mitt utan hennes kör Guldfittornas) har nu hittat lösningen på otryggheten i samhället – fritidsgårdar!

Men har vi inte provat det, kanske någon undrar. Jo, det har vi. Redan när jag var ung trodde politiker att fritidsgårdar var lösningen på samhällets alla ordningsproblem (problem hette problem då, inte utmaningar). Fanns det en krona över drog man igång en ny fritidsgård. Pengar som hade kunnat användas för att på riktigt säkerställa tryggheten i samhället.

Kanske funkade det på 60-talet, för fritidsgårdarna fanns även då, under namnet ungdomsgård. När jag var i fritidsgårdsålder, på 80-talet, funkade det inte. Tvärtom var fritidsgårdarna de stökigaste platserna. Där slogs, där hotades, där såldes knark och smuggelsprit. Vi som inte var eller ville bli kriminella drog snabbt därifrån så fort skolan var slut, vid tretiden, för efter det var detta centraler för kriminell verksamhet, det visste alla.

Eller nästan alla. Veronica Palm är ett år yngre än jag. Hur kan hon ha missat det här? Och även om hon missade det då, hur kan hon ha missat det på 90-talet när hon var politiker, eller på 00-talet när hon var politiker, eller när hon var politiker på 10-talet?

Hon säger själv att hennes erfarenhet om de offentliga systemen från riksdagen gett henne verktyg att göra nytta lokalt, och en av hennes första förslag som lokalpolitiker är alltså att öppna en fritidsgård som stängdes ner efter att den tagits över av kriminella. Albert Einstein lär ha sagt:

”The definition of insanity is doing the same thing over and over and expecting different results.”

Hur mår du, Veronica?

Skillnad på vikt och vikt

Flygbolaget Norwegian kommer att från och med månadsskiftet införa en avgift för kabinväskor. Andra bolag väntas följa. Jag tycker i och för sig att flygbolagen ska kunna ta ut vilka avgifter de vill så länge det framgår, men det blir nästan larvigt när ”lågprisbolag” pressar biljettpriset samtidigt som de tar hutlösa pengar för allt från utskrivna boardingkort till ospecificerade serviceavgifter.

Och så det här med bagage där man kan ta betalt för överviktiga väskor samtidigt som hundrafemtiokilosresenären med en liten väska slipper undan. Fast en del bolag tar ju ut en extra avgift för de som är för tjocka för att klara sig med ett säte.

Det kan väl vara rimligt, men Air France har (eller har åtminstone haft) en policy för överviktiga som behöver två säten att de slipper betala extra ifall planet inte är fullt. Okej, men varför inte sänka priset generellt då? Även vi som klarar oss med en stol hade ju klarat oss utan platsbiljett om vi vetat att det inte skulle bli fullt.

Hur som helst tycker jag att policyn även kunde gälla kabinväskor. Så länge det finns gott om plats i bagagehyllan borde flygbolaget inte ta betalt för att kunderna använder utrymmet. Kommunikationschefen säger att man då får välja en annan biljettyp. Den dag Norwegian, Ryanair och andra rufflare erbjuder en som-ett-vanligt-jävla-flygbolag-biljett må det vara hänt, men det kommer ju inte att hända.