Hur kan pengarna redan vara slut?

En ”stjärnkock” jag aldrig hört talas om från en restaurang i min egen stad jag aldrig hört talas om skrev en debattartikel igår där han ber finansminister Andersson om pengar. Antar att det märktes att jag tog höjd för att hans stjärnstatus är en aning upphaussad, men med det epitet förutsätter jag att han ändå är ganska framgångsrik.

Jag vill inte döma, jag försöker bara förstå. Jag har jobbat i restaurangmiljö, men aldrig varit anställd på en restaurang eller haft någon insyn i ekonomin, så mina kunskaper är begränsade. Men när Danyel Couet beskriver krognäringen är det en framgångssaga. Branschen har vuxit explosionsartat och sysselsätter idag tvåhundratusen människor varav många traditionellt är svaga på arbetsmarknaden, unga utan yrkeserfarenhet och invandrare som sliter med språket och anpassningen till det nya landet.

Det låter jättebra, men borde inte en stark restaurangnäring klara ett par veckors motgång utan att hela branschen med samtliga anställda riskerar att gå under? För det är det scenariot han målar upp. Och inte bara det, han säger indirekt att branschen själv helt saknar möjligheter att reda ut situationen. Inte ens med ”frikostiga” (hans citattecken, inte mina) lån går det, eftersom de tydligen redan är hårt skuldsatta.

Så nu behövs gåvor också, i form av efterskänkta skatter, helst retroaktivt från årsskiftet. Jag är den förste att skriva under på att Sverige har för höga skatter, men det kom väl inte som en överraskning för Couet som verkar ha drivit företag i decennier? Nu står hans enda hopp till Magdalena Andersson. ”Det är bara du som har brandsläckaren” och ”även om tiden är knapp hinner du fortfarande”.

En bransch helt beroende av välvilja från finansministern låter inte livskraftig utan mer som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Om jag också ska ramla ner i Couets träsk av metaforer kan jag säga att en del träd behöver näringsrik jord och kanske lite gödsel, andra behöver beskäras. Men om plantan är vek och angripen av röta och annat elände måste man ibland låta den dö så att något nytt kan växa upp där istället. Om allt artikelförfattaren skriver om svensk restaurangnäring stämmer kanske det är dags att ge upp om den.

Jag kan betala en gång

Jag ska inte säga att jag alltid gillar att göra rätt för mig, men jag kan åtminstone leva med det och betala för sånt jag använder. Men bara en gång.

Ta bankerna t ex. De tar betalt för att man lånar pengar av dem samtidigt som de själva lånar pengar gratis av sina kunder i sparkonton med nollränta och ska ha betalt för ett bankkort som de tjänar pengar på att jag använder. Nog är nog.

Under 2020 får Svenska Dagbladet över 45,5 miljoner i presstöd, en tidning som trots det är nedlusad med reklam. Men om man råkar klicka på en SvD-länk möts man av följande budskap:

”Få all SvD:s journalistik 2 månader utan kostnad, därefter 199 kr/mån tillsvidare.”

Vadå ”utan kostnad”, ska vi behöva betala för journalistiken tre gånger? Och kan man kalla det journalistik när de lyckas få till tre skrivfel i den meningen?

Vi går vidare. Efter plastpåseskattens införande är det många som inte vill använda butikernas bärkassar. För mig gjorde det ingen skillnad. Jag har inte köpt en plastpåse i matbutiken på minst tjugo år. Om de vore kostnadsfria kan jag väl göra reklam för Lidl på vägen hem, men jag betalar inte för det! Det om något vore olidligt.

Ja, det här är I-landsproblem så att det sjunger om det, men jag lyckades åtminstone skriva ett helt inlägg utan att nämna Corona. Skit också, där sprack det.

Karantängöra

Oavsett om du beordrats till karantän eller helt självmant och i förebyggande syfte dragit ner lite på det sociala är vi många som tillbringar mer tid hemma nu. Vad gör man där då? Jag har sett förslag på abonnemang att skaffa och filmer att se, men det ger ju varken pengar eller nya kunskaper, alltså det livet går ut på. Här kommer bättre tips:

Frosta av frysen

Det går mot vår och det är mycket lättare att frosta av frysen när det är nollgradigt än när det är +15 och sån där äcklig sol som det brukar kunna vara på sommaren. Så om du ändå går hemma och skrotar, gör något vettigt. En avfrostad frys drar mindre ström, rymmer mer och är allmänt trevligare.

Laga mat

Dags att göra det där storkoket du aldrig tar dig tid till eller börja experimentera med eget brödbak. Det blir nyttigare, godare och billigare. Förhoppningsvis (troligen!) kommer du gilla det och skapa nya rutiner.

Fixa bostaden

Åtminstone om du äger ditt boende finns det alltid något att göra i form av renovering och underhåll, men de flesta tänker göra det ”sen”. Nu är ”sen” här, så sätt upp den där listen, måla den där fönsterbrädan, lacka den där bokhyllan. Rätt många har någon liten detalj de tänkt fixa ända sedan de flyttade in. Vänta inte tills det är dags att sälja.

Städa

Nu menar jag inte dammsugning, det ger inga pengar. Men någonstans finns ett förråd, skåp eller låda med grejer du inte riktigt kunnat placera i din bostad. Kan du inte det nu heller kanske det är dags att sälja den. Kolla in secondhandmarknaden och du kommer bli förvånad över hur mycket du har som du inte behöver, men som betingar ett värde. Det blir snyggare och mer plats och det ger en slant du absolut inte räknat med. Är det win/win, win/win/win eller möjligen win/win/win/win? Gör't!

Det är bara några förslag. Du har kanske andra ”någon gång ska jag banne mig...” i pipeline. Passa på, om du tänker vara med i gruppen som överlever. I annat fall kan du lika gärna kolla Netflix och skyffla i dig ostbågar i väntan på döden.

101 tankar om aktier – recension

Jag har läst Ludvig Rosenstam Åhmans bok 101 tankar om aktier. Det är inte en traditionell bok om hur du ska investera utan handlar mer om hur man kan tänka. Eller, ett steg till, varför vi tänker som vi gör kring aktier. Aktiepsykologi alltså, och det kan alla behöva lära sig mer om i dessa dagar när börsen åker jojo mest hela tiden.

Som hörs på namnet är det 101 tankar. Dessa är uppdelade på olika underrubriker som strategi och mentala modeller. Kanske inte en bok för den rena nybörjaren som vill lära sig mer om aktiehandel, men den funkar om man har ett hum för den är ändå väldigt grundläggande. Själv tycker jag att det är skönt att den är befriad från nyckeltal och inte minst svengelska uttryck som inte tillför något utan bara distanserar förståsigpåarna från allmogen (här kan en och annan aktiepodd med fördel ta lärdom).

Dessutom handlar den inte bara om aktiehandel, det går att dra paralleller utanför börsen. När det står ”priset på en aktie” kan man många gånger tänka likadant om exempelvis ”priset på en tv-apparat”. Man kan också få insikter om sig själv genom att läsa bokens allmängiltiga exempel.

Och inte bara om sig själv. En ögonöppnare för mig var påpekandet att ränta-på-ränta-effekten funkar likadant för kunskaper som för pengar. Ju mer man vet, desto lättare blir det att ta till sig nya kunskaper. Den tanken tror jag att Ludvig lånat från Dilbert-skaparen Scott Adams.

Fast det här är Ludvig. Scott har inte en moraklocka på handleden.

Boken är nämligen full av tänkvärda citat från stora tänkare, men här vill jag utfärda en varning: Ta inte en sup varje gång Warren Buffett nämns! Det kommer med all säkerhet göra dig till alkoholist om du inte dessförinnan avlider av alkoholförgiftning. Buffett i all ära, men när författaren uppenbarligen gjort god research (källförteckningen räcker som läslista i flera år) hade jag gärna sett större spridning bland citatmakarna.

Och med det sagt vill jag istället lyfta fram det som jag tycker är bokens bästa citat, från medieprofilen Dave Ramsey:

”Rika fortsätter vara rika genom att leva som om de vore fattiga. Fattiga fortsätter vara fattiga genom att leva som om de vore rika.”

Så sant som det är sagt. Men den som tror sig få nytta av att lära sig mer om börspsykologi vill jag ändå föreslå lite konsumtion. Köp Ludvig Rosenstam Åhmans bok 101 tankar om aktier!

”Ska jag behöva ta hand om mina egna barn?!”

Igår fick jag se ytterligare ett prov på människors totala ansvarslöshet kring sina egna liv. Det var Expressenjournalisten Frida Sundkvist som gick i taket över att hennes ekonomiska förutsättningar skulle kunna ändras tillfälligt.

Jag tolkar det som att hon kan bli tvungen att vara hemma med sina egna barn eftersom skolan har stängt och att hon då kan få den tillfälliga föräldrapenning som politikerna nu diskuterar. Den finns redan, men har tidigare tillämpats exempelvis när ett barn är allvarligt sjukt, inte när hela samhället är sjukt.

Jag följer inte Frida Sundkvist på Twitter, men brukar av någon anledning ”taggas in” i dylika trådar. I detta fall med önskemålet ”Skriv något smart om denna bortskämda journalist”. Och det var fler som var kritiska, så många att Sundkvist några timmar senare kände sig nödgad att göra ett nytt inlägg.

Det gällde alltså inte henne, var i all världen fick vi det ifrån? Kanske för att hon skrev ”jag ska vara hemma” och ”klara mig på 10 papp”. Förresten var det någon som påpekade att det inte alls skulle bli ”10 papp” utan snarare 16-17, men det viftade journalisten bort med ”Du, det hjälper inte” och sedan det ännu stöddigare ”Håll dig långt ifrån mig om du ska vara dryg”.

Uppenbarligen ingen idé att skriva direkt till Sundkvist, så jag skriver här istället och tipsar den övriga världen om att inte skaffa sig utgifter man inte klarar. Enligt Sundkvists egen uppgift har hon 11000 kr i månadshyra samt skulder att betala. Om det stämmer att hon skulle ha 5000-6000 kr kvar när hyran är betald borde det ändå täcka hennes utgifter inklusive studieskulder (för jag utgår ifrån att hon inte lyckats skaffa sig bolån utan att äga sin bostad), men eftersom hon gör en annan bedömning borde hon väl inte ha skaffat sig en så dyr bostad.

För varför är det självklart att Frida Sundkvist ska kunna slå ner sina bopålar på gångavstånd från jobbet i ett lagom fint, segregerat område och att staten ska fylla på hennes kappsäck med precis så mycket pengar som krävs för att gå runt utan att behöva kompromissa? Jag antar att svaret återigen skulle bli ”Gå och lägg er”. Jag hoppas att jag aldrig hamnar i den djupa sömn som tycks vara hennes normaltillstånd. Så förskonad från vett, hyfs och inte minst verklighetsförankring.

Just in time out of order

Vi har lärt oss att allt finns hela tiden. Jag är inget undantag, jag har alla butiker jag kan behöva på gångavstånd. Eller ännu närmare, på internet kan man beställa mat, kläder, prylar och mediciner, för hemleverans inom någon dag.

Så här var det inte förr, och med ”förr” menar jag inte när farfar var ung. För 25 år sedan var internet exotiskt och det gick definitivt inte att handla pizza där och få hem den på en halvtimme. Matbutikerna stängde vid sextiden förutom på lördagarna då de stängde vid 14-15 och på söndagarna var det helstängt. Det fanns närbutiker med längre öppettider, men deras utbud var klent och dyrt.

Är du ung kommer du inte ihåg detta, men även vi som var med har glömt och vant oss. Så när vi nu är i ett läge där man inte kan (och definitivt inte bör) småhandla precis det man vill ha för stunden, utan någon som helst framförhållning, och går bananas över att något på inköpslistan är restnoterat, finns det möjlighet att skapa nya, bättre rutiner. Just-in-time-samhället är jättebra om det inte behövs några marginaler, men där är vi inte nu.

Se till att ha flera veckors lager av torrvaror och konserver, och ännu längre av mediciner och den nya hårdvalutan toalettpapper. Ta några minuter att skriva upp allt det där du tror att du ska komma ihåg i butiken. Planera dina måltider, veckohandla och (om du inte gjort det tidigare) upptäck att framförhållning spar såväl pengar som tid.

Moderna svenskar, särskilt i städer, har lärt sig att inte behöva planera. Kanske är det dags att vi lär oss något nytt nu.

Skatteverket-Buddha 1-0

I jämtländska Brunflo bor det ett gäng thailändska buddhistmunkar i ett tempel sedan åtta år tillbaka. Där går de runt på ”Inre glädjens skogstempel” och följer 227 levnadsregler hela dagarna. Kruxet är att det i dessa regler ingår att de inte får jobba för pengar eller laga mat, så deras överlevnad bygger på att människor skänker mat till dem. Men det verkar funka, det bor flera hundra thailändare i området som fixat käk till munkarna, som heller inte verkar vara så kinkiga:

”Vi äter för att kroppen ska fungera, inte för att vi ska få begär av någon maträtt. Vi har de kläder vi har för att vi inte ska frysa. Vi har de inte för att det ska vara snyggt. Vi bor där vi bor för att vi ska ha tak över huvudet, inte för att det är en fin plats eller ett hus vi har strävat efter.”

Så då är väl allt frid och fröjd då? Icke! Nu har nämligen Skatteverket bestämt sig för att munkarnas kost och bostad är att betrakta som skattepliktiga förmåner. Skattmasen har skickat räkningen till buddhistföreningen, som inte har råd att betala, så nu har nästan alla munkar flyttat ut för att inte hela församlingen ska knäckas av svenska skattemyndigheter.

I och för sig verkar slöhet vara en religion i sig, man behöver knappast vara buddhistmunk för att se det som omöjligt att tjäna egna pengar och laga sin egen mat. Sverige är fullt av människor som tycker sig ha rätt till både det ena och andra och strejkar tills de får det.

Så varför denna punktmarkering av buddhistmunkar som inte ligger någon till last som inte väljer att försörja dem helt frivilligt? Svaret är antagligen ”För att det går”. Buddhisterna säger själva att de åker tillbaka till Thailand eller till något annat land om de måste. En sittstrejk på Medborgarplatsen finns inte på kartan. De slåss inte ens! Komma här och vara fredliga liksom... Hur skulle det se ut om alla gjorde så?