Sjöberg floppar

En del idrottare väljer mellan att satsa på idrotten och att doktorera. Patrik Sjöberg var inte en av dem. Efter ett par månaders pandemi med några avbokade uppdrag konstaterar han att han inte kan betala hyran eftersom han ”har noll inkomst och ganska höga utgifter”. Märkligt nog tänker denne gamle idrottskämpe att ansvaret för detta ligger någon helt annanstans:

”Det kommer bli väldigt intressant att se hur regeringen, staten och samhället kommer stötta sådana som mig då. Eller kommer man stå och skratta åt mig och säga att 'där fick du'?”

Han har varit världsmästare och haft världsrekordet i höjdhopp, tagit medalj i tre OS och är världens tredje bäste höjdhoppare genom tiderna. De senaste tio (?) åren har han varit en populär föredragshållare och för närvarande går det att boka fyra olika föredrag av honom. Han fakturerar garanterat sexsiffrigt för en timme på scen. Vid sidan av detta har han gjort massor av tv och gett ut en bok som sålde som smör.

2018 omsatte hans aktiebolag 2,4 miljoner. Det är max tjugo föredrag, så även om vi tänker bort royalties från tv, bokförsäljning och annat låter det inte som att han jobbat ihjäl sig. Men ”ganska höga utgifter” tycks vara en underdrift. I ett konsultbolag utan anställda eller behov av maskiner eller ens lokaler är 2,4 Mkr otroligt mycket pengar. Trots det blev vinsten det året 29000, det är 1,2 procent! Med en axelryckning så loj som bara han klarar konstaterar Sjöberg: ”Jag har inte några besparingar”. Nej, han har till och med lån! Hur är det ens möjligt att vara så värdelös på att hålla i pengar?!

”Fäll ner pungen och landa!”

Men inte kan de väl slänga ut honom på gatan, resonerar han, och bekräftar samtidigt alla fördomar om tröga idrottsmän. ”Det kommer bli väldigt intressant för jag kan knappast vara den ende som sitter i samma situation.” Sant, i den riktiga världen som du förhoppningsvis snart ska få uppleva är det fler än du som sitter i skiten även om ingen av de andra haft dina ekonomiska förutsättningar. Verkligheten är inte ett spel med tre extraliv.

Plastskatt och nedtrillade polletter

Skatten på plastpåsar slog ned som en bomb. Inte i höstas, när det stod klart att den skulle införas, inte i januari när beslutet formellt klubbades i riksdagen, utan häromdagen när den infördes. Då, när konsumenterna kunde läsa prisetiketter på 6-7 kr på hyllkanten vid kassan i affären, blev skatten verklig, inte tidigare.

Själva skatten ogillar jag, men jag har inte köpt plastpåsar på decennier så mig drabbar den inte och jag kan inte förmå mig till ett engagemang. Det märkliga nu tycker jag är den fördröjda reaktionen. Jag spekulerade i denna skatt i ett av mina första blogginlägg, för över fyra år sedan, och vill minnas att diskussionen inte var purfärsk då heller.

Ändå kändes inte opinionen mot skatten halvljummen ens i höstas. Möjligen lite hårdare när skatten skulle beslutas, men allra mest nu. Jag vet inte hur många ilskna kommentarer i sociala medier jag sett den senaste veckan. Varför? Att kämpa mot en lag som röstades igenom för flera månader sedan är lite som att dra igång ett upprop mot Ölandsbron.

Jag förstår att det här är en reell utgift för dem som köper några kassar ett par gånger i veckan. Det blir lätt flera tusenlappar per år, så ändrar de inte beteende kommer det att gräva en grop i plånboken. Men de visste ju detta! I engelskspråkiga bröllop brukar prästen säga ”speak now or forever hold your peace”. Kanske långsökt, men jag tycker att det passar bra här med.

Att peta in bufferten på börsen

Det diskuteras ibland hur man ska spara sin buffert, inte minst i perioder när en del vill nalla av den. Själva definitionen på buffert är väl lättåtkomliga pengar för att klara oförutsedda utgifter, men betyder det att man måste ha dem i handen?

Visst, pengar man investerar på börsen kan förlora sitt värde och det är då något helt annat än kassaskåpssäkra pengar i exempelvis just ett kassaskåp, men hur mycket buffert behöver man egentligen?

En person med fast jobb, som bor i hyresrätt, saknar bil, barn, husdjur och annat som snabbt kan kosta massor av pengar borde i mitt tycke klara sig gott med någon månadslön i buffert. Har man samtidigt fem miljoner i aktier kan de få ligga kvar där även om ”aktier kan tappa i värde och det inte är säkert att man får tillbaka det investerade kapitalet” eller vad de brukar rabbla tre gånger i alla börspoddar.

Att sälja ett börsinnehav görs numera med några knapptryck. Du kanske inte har pengarna i din hand inom en timme, men jag har aldrig sett buffert som pengar i plånboken. Hur oförutsedd en utgift än kan vara behöver den inte betalas ut i förrgår. För egen del känner jag mig som en ansvarstagande vuxen även när jag inte har tiotusentals kronor på ”lönekontot”.

There is no such thing ...

”... as a free lunch”. Aldrig förr har detta påstående demonstrerats så tydligt som när sjuksköterskor som fått gratisluncher av restauranger för att de tar hand om Covid-19-patienter förmånsbeskattas. Tanken är inte ny, tidigare har samma fråga väckts angående gratis parkering för vårdpersonal.

Lag är lag, den gäller alla, men den tjänsteman som driver igenom detta bara måste ha ett snudd på perverst behov av att bestraffa goda handlingar. Det har inte blivit verklighet än, men om det blir så. Några vårdanställda lyckas de säkert skrämma att ta upp detta för beskattning, bara genom den här artikeln.

Regeringen öppnar för att ändra reglerna, men det kommer väl inte hända, åtminstone inte förrän detta blåst över. Jag fattar tanken med förmånsbeskattning på ett företag, att man inte ska kunna trixa bort skatten genom att betala sina anställda i varor och tjänster istället för i lön, men här är det krögare som bjudit vårdpersonal på mat i en extrem situation. Måhända för att öka sina chanser till statliga bidrag eller för att få sympati från potentiella kunder, men det är likväl en anspråkslös gåva utan krav på motprestation från mottagarna.

Men okej, är det ett sånt samhälle vi vill ha (i samarbete med våra lagstiftare) undrar jag om det inte är dags att beskatta tiggare, som till skillnad från sjuksköterskor inte bidrar med något positivt överhuvudtaget. Om jag går ut med grannens hund under dagtid, borde det räknas som en sidoverksamhet i mitt företag och förmånsbeskattas ifall jag inte börjar ta betalt? Borde vi sluta skotta varandras parkeringsrutor, hålla upp dörrar åt varandra eller hjälpa äldre att bära? Skärp dig, Sverige, du är full!

Eltandborste

Jag är inte känd för att ligga i framkant när det gäller tekniska innovationer, men jag blir förvånad varje gång jag hör talas om någon som fortfarande inte använder eltandborste trots att alla undersökningar visar att den tar bort mer bakteriebeläggning och plack än manuella tandborstar, samt minskar risken för tandköttsinflammationer.

I bakåtsträvarlandet USA är det visst bara 17 procent som använder eltandborste, men där tror man ju på gud och att jorden är platt också. Men även i Sverige lever den manuella tandborsten. ”Sweden! Who could believe it...?”

Jag fattar inte! En tandborste kostar typ tvåhundra spänn, alltså mindre än ett tandläkarbesök. Då får du inte en som blinkar och spelar en glad melodi när borstningen är klar, utan en vanlig Braun eller Oral-B som borstar och håller tyst, men det är ju allt som behövs. Okej, borsthuvudena är inte helt gratis, men i jämförelse med tandläkarräkningar är de det.

Är de som borstar manuellt elallergiker eller hatar de pengar (som jag baserat på människors allmänna beteende misstänker blivit vanligare på senare år)? Jag vet inte, men jag är nyfiken. Borstar du eller någon du känner tänderna med en manuell tandborste? Har ni i så fall även andra medeltida ritualer?

Fler unga hos Kronofogden

Det var nog varken första eller sista gången vi fick se den rubriken. Normalt går siffrorna upp när folks ekonomi blir sämre. Dagens KFM-skulder skapades 2019 eller tidigare, under brinnande högkonjunktur, så värre kan det bli.

Och jag kan inte låta bli att fascineras över skolväsendets handlingsförlamning och de ungas dumhet. Skolinspektionen konstaterar att unga vuxna har låg kunskap om ekonomi. Men så fixa till utbildningen då! Enligt Skolinspektionen är lärarna i ämnet hem- och konsumentkunskap sällan ekonomer utan ”kommer från restaurangsektorn”. I samband med coronakrisen har det ju framgått vilken fingertoppskänsla de har kring ekonomi i krogsvängen.

Fast någon av de unga Sveriges Radio intervjuar säger: ”Man (lustigt att alla som fuckar upp sin ekonomi pratar om sig själva i tredje person, som att de saknar eget ansvar) glömmer bort att betala.” Hur utbildar man bort det – genom att säga ”Var inte dum i huvudet”? Så länge merparten av ungjävlarna inte söker sig till Unga Aktiesparare utan får sin input från privatekonomiska giganter som Alex Schulman och Sigge Eklund lär inte den uppmaningen funka.

Normalt vill jag inte förbjuda dåliga affärer, men när ungdomar i reportaget skrattande säger att de hamnat hos Kronofogden ”många gånger” undrar jag hur det går till. Jag trodde i min enfald att betalningsanmärkningar betydde att man inte kan fortsätta att handla på kredit. Tydligen inte.

Hur många myndigheter har Sverige?

Frågan är lite som ”Hur många lingon finns det i världen?” Ibland får jag en känsla av att frågorna har samma svar också, så jag tog reda på det. Svaret är 551 stycken.

I den siffran finns alla högskolor, länsstyrelser och organisationer med (förhoppningsvis) samhällsnyttig verksamhet som Polismyndigheten och Skatteverket, så noll är inte målet om man inte är fullblodsanarkist. Men några undrar jag lite över.

Harpsundsnämnden känns inte livsnödvändig. Harpsund må ha en funktion (inte säker på det) som ”rekreationsbostad” (vad var fel på ordet sommarställe?) för statsministern, men behöver stället verkligen en egen myndighet?

Och Delegationen för folkrättslig granskning av vapenprojekt, vad gör de? De har ingen hemsida, så jag antar att information till allmänheten inte är en av uppgifterna. Jag tänkte på Krigsmaterielinspektionen, men den har tydligen bytt namn till Inspektionen för strategiska produkter. Förutom att det låter som ett namn hämtat från Monty Python undrar jag om den inte kunde slås ihop med Delegation för folk... den där andra.

Ett myndighetsnamn som låter mer DDR- än Monty Python-inspirerat är Myndigheten för kulturanalys. Enligt egen uppgift har de fjorton medarbetare, så här tickar det garanterat iväg åtminstone ett tiotal miljoner om året och deras egen beskrivning av verksamheten gör mig inte ett dugg lugnare:

”Kulturanalys har regeringens uppdrag att utvärdera, analysera och redovisa effekter av förslag och genomförda åtgärder inom kulturområdet.

Kulturanalys ambition är att bidra till utvecklingen av kulturpolitiken för att därmed skapa bättre förutsättningar för verksamma inom kultursektorn. Genom statistik, utvärdering och analys arbetar vi för att ge en bred belysning av viktiga frågor om villkoren för konsten och kulturen.”

Det första stycket låter som en kritisk granskning av ifall kulturpengarna gör nytta eller borde dras in, men stycke nummer två signalerar tydligt att pengarna ska flöda.

Det kanske är en bra sammanfattning av den svenska myndighetsstrategin – pengarna ska flöda. Oavsett partifärg! Sex av riksdagspartierna sitter eller har nyligen suttit i regeringen och inte heller de övriga två har jag hört skrika att det vore dags att skära i antalet myndigheter.