Heja Lidl!

När vi pratade plastpåsar i kommentarsfältet häromveckan efterfrågade jag butikslösningar. För den som inte läst och inte orkar gå igenom 60 kommentarer så skrev jag så här:

”Jag skulle gärna ta med egna återanvändningsbara påsar för frukt&grönt-inköp, men att varje gång betala kilopris på 20-50 kr för en påse jag tagit med själv blir nog till slut ganska dyrt. Jag har ingen lösning, men ser fram emot en sådan. Det rimliga vore ett standardkärl som går att köpa i butiken och som kassörskan sedan kan räkna bort från vikten.”

Och tydligen finns det redan:

”Påsen är slitstark, är tillverkad i återvinningsbar polyester och kan tvättas i maskin. Redan efter fem användningar är påsen mer miljövänlig än den vanliga engångsplastpåsen. Påsen finns tillgänglig i samtliga Lidl-butiker och kostar 14,90 kronor för en förpackning om två. Påsen väger 8 gram och vikten dras bort i kassan.”

Nu har jag egentligen bara en fundering. Varför kostar två små polyesterpåsar femton spänn? Materialet borde ligga långt under en krona. Jysk har en klart större variant för samma pris och då ingår det ändå blixlås, jämfört med Lidl-påsen som försluts med snöre. Sänk priset (Lidl eller någon annan) så är jag med på tåget.

Låt företag dö

Flygbranschen verkade överetablerad redan innan en pandemi slog undan landningsställen för den, och efter bara någon vecka behövde Norwegian statligt stöd. Förra veckan krävde Jacob Wallenberg, storägare i SAS, att ägarstaterna skickar in mer skattepengar även i det bolaget.

Och flyget är långt ifrån ensamt. Reseindustrin kräver pengar, hotell, turism, detaljhandel, artister... Alla som drabbats ekonomiskt vill ha pengar. Det är fullt förståeligt och gäller inte bara nu. Genom åren har massor av branscher och företag krävt och fått hjälp att överleva, det är allt från varvsindustri till skotillverkare.

Men bara för att något går dåligt är det inte automatiskt rätt med konstgjord andning. ”Den tuffa situation bolaget nu hamnat i ställer frågor om hur viktig flygtrafiken är för Sverige, Danmark och Norge”, säger Jacob Wallenberg om SAS, men är flygtrafiken viktig kommer någon att tillhandahålla den. Om det sedan blir nuvarande SAS och Norwegian, köparna av konkursbona eller några andra avgör marknaden.

Personer som Jacob Wallenberg brukar ha en stark tro på marknaden, men när det svider i den egna plånboken måste den räddas av andra. Så funkar inte marknaden och det vet han. Egentligen.

Datorköp

En del gillar att shoppa, nästan vad som helst. Jag funkar tvärtom. Små, obetydliga köp retar mig för att de inte borde behövas (och antagligen inte heller gör det). Dyra köp är jobbiga för att det kostar mycket att göra fel.

Värst är köp som riskerar att kosta mig mycket irritation. För jag backar inte heller. Har jag köpt något dumt står jag mitt kast. Löparskor t ex, de håller 120-200 mil. Det är över 100 timmar effektiv tid och eftersom jag har några par att växla mellan tar det flera år, oavsett om de är sköna eller inte.

Datorer är nästan ännu värre, men nu var det dags. Vet inte vem som hällt sirap i den gamla, hur de kommit in i lägenheten och hur de fått in sirapen i maskineriet, men när det tar 30 sekunder att öppna en bild eller annan enkel fil är jag på väg att kasta ut fanskapet genom fönstret.

Eftersom jag ofta sitter vid datorn 10-15 timmar per dag och räknar med att den ska hålla några år (helst ett decennium, men den tiden tycks förbi) är det ytterst viktigt att det blir rätt. Jag gör så mycket researcharbete jag kan, men jag inser också min begränsning. När jag ska köpa teknik känner jag mig som i denna klassiska sketch från Not the Nine O´Clock News:

Jag vet i alla fall vad jag kräver av en dator och vad som är helt onödigt, så jag tar reda på vilken prestanda jag har, försöker hitta ett lagom uppgraderat alternativ, samlar länkar, visar vänner som både förstår sig på datorer och fattar mina krav, även om de inte delar dem.

Vanligtvis sågar de allihop, och så börjar jag om. Till slut hittar vi en som funkar och då har den troligen utgått så att jag får börjar leta igen. I helgen har jag i alla fall köpt en datamaskin och hoppas att det var rätt val. Annars sitter jag och svär varje dag några år framåt.

Emil, 21

Kort uppföljning till texten om unga som gnäller över att de inte har råd att köpa sitt boende, som jag kände blev lite negativ. Det kanske SVT också kände när de radade upp offer på offer som väntade på samhällets hjälp, så då följde de upp med Emil som hjälper sig själv.

Emil visste att han inte skulle trivas i lägenhet och påpekar också, helt riktigt, att det inte behöver vara dyrare att bo i hus än i lägenhet. Så han köpte ett hus som 20-åring och förklarar att det handlar om prioriteringar. Både när det gäller att spara och att man kanske inte kan köpa drömhuset i drömläget.

Min dröm, inte Emils.

Han verkar ändå inte vara typen som suttit och räknat pengar (som jag i den åldern) utan har ett brinnande intresse för folkrace. Inte den dyraste motorsporten, men dyrare än väldigt mycket annat. Om man inte försöker tjäna pengar på sin hobby (kanske är vi släkt ändå?). 2016 blev han ”Årets ungdomsentreprenör” i Kopparberg för sitt arbete för virtuell bilsport.

Den enda virtuella bilsporten jag känner till är Grand Theft Auto, som väl mest går ut på att spöa pensionärer och köra ifrån polisen, men jag har en känsla av att den här killen ägnar sig åt något mer produktivt.

”Hej, vi söker hantverkarjobb!”

Så unga utan hopp, sluta gnäll på hyresmarknaden eller att bankerna inte lånar ut tillräckligt med pengar. Gör istället som Emil, ”prioritera rätt saker”. Varken banken, staten eller skolan kommer förverkliga dina drömmar utan troligen mest sätta käppar i hjulen. Gör det själv, bevisligen går det.

Socialistisk syn på tiny housing

Jag är ett fan av minimalistiskt boende och gillar ”tiny houses” (och stör mig på att det inte finns en bra svensk översättning). Av flera skäl, men mest handlar det om frihet och oberoende. Därför var det intressant att se någon som uppskattar denna typ av boende av helt andra skäl.

Katra Bryam har doktorerat i tysk litteratur och, vad jag förstår av hennes cv, inte jobbat en dag utanför universitetsvärlden. Mina fördomar säger mig att hon därmed inte är urtypen för en människa som förespråkar individuella lösningar och ekonomisk frihet, så jag satte mig tillrätta för att höra hennes tankar.

Länge går det ganska bra. Eller ja, hon börjar med att så ett frö att det är viktigt att samhället tar reda på vilka mekanismer som får människor att vilja bo litet så att fenomenet kan kopieras, eftersom vi enligt denna professor i tysk litteratur är på väg mot en miljökatastrof. Hon återkommer för övrigt till detta i sin allra sista mening som får mig att tänka på kommunistiska indoktrineringsläger.

Men okej, sedan låter hon vettig i nästan fem minuter, berättar om ett par som byggde sitt eget tiny house för att uppnå finansiell frihet och där kvinnan tack vare detta lyckades utveckla ett intresse och starta en egen affärsverksamhet.

Men plötsligt är Bryam inne på att självförverkligande i äldre litteratur i stor utsträckning handlade om vita överklassmän med frihet att reflektera kring sina liv. Hon drar ihop ansiktet till en grimas så att publiken ska förstå att detta är dåligt. Självförverkligande och frihet i all ära, men det ska naturligtvis inte gälla vita män.

Bryam konstaterar sedan att det är mycket mer miljömässigt hållbart att bo i lägenhet än i tiny house. Jag vet inte vad mitt eget betonghus gjorde för ekologiskt fotavtryck när det byggdes, men gissningsvis större än ett hembyggt hus i trä, och varken jag eller mina grannar i höghuset har komposttoalett, solceller eller samlar regnvatten.

Sen kommer privilegiekortet. ”Because the people who live in tiny houses have the financial and/or the social capital to perceive that they have a choice about the way they want to live.” Ja, usch vad hemskt att folk har eller skaffar sig möjligheter? För det har ju inte alla, så det är kanske trots allt bäst om vi förbjuder det?

Och så slutet då: ”What else could we learn to want?” Kanske tillskriver jag henne åsikter hon inte har när jag utgår ifrån att frågan gäller på samhällsnivå. Hon har ju redan fastslagit att individuella val är ett problem, (”Second... [teatral suck], tiny houses has their own issues with privilege.”). Själv tycker jag att det bästa med individuella bostadsval är just att de är individuella. Om mina val stör en universitetssocialist i Ohio är det på sin höjd en bonus.

Peak friskrivning?

Jag har (någorlunda) vant mig vid ekonomipoddarnas friskrivningar där de så fort de orkar rabblar upp en text som går ut på att inga investeringar är kassaskåpssäkra och att de inte tar något ansvar för lyssnarnas affärer.

Ja, det är så larvigt självklart att det inte ska behöva sägas, men eftersom alla gör det är det väl en lagtolkning där de vill vara säkra på att sitta på rätt sida. Jag köper det, men i veckan drog Börspodden det ett steg till när de halvvägs in i programmet presenterade en av sina femtioelva avsnittssponsorer. Efter sponsorn Fidelity Fonders egen inspelade text säger programledaren Johan Isaksson följande i ett enda andetag:

”Fidelity tar inget ansvar för det som sagts i podden och investeringars värde och eventuella intäkter från dem kan både minska och öka, och det kan hända att du inte får tillbaks det investerade kapitalet. Historisk avkastning är inte en tillförlitlig indikator för framtida resultat och det är viktigt att läsa prospekt samt KIID-dokument, samt investeringar på tillväxtmarknader kan vara mer volatila än på andra mer utvecklade marknader.”

Ska det behöva sägas efter varje reklaminslag nu också? Var går gränsen - ”TVCD Kalsonger garanterar inte att du får ligga för att du visar upp dig i TVCD:s underkläder, och historiska köttmarknadsframgångar är ingen garanti för framtida resultat”?

För det första alla lär alla som ens vet vad KIID-dokument är också fatta att man kan förlora pengar på börsen, men det som störde mig mest var början: ”Fidelity tar inget ansvar för det som sagts i podden”. Nej, varför i glödhetaste Hälsingland skulle de göra det?! Jag hade möjligen förstått om det varit första avsnittet och någon lyssnare blivit osäker på om podden är fondbolagets officiella organ, men här snackar vi om en podd som funnits i sju år och där man gjorde klart att detta är en ny sponsor. Fjöl av!

Disclaimer: Jag vill vara tydlig med att jag inte har någon koppling till Börspodden trots att jag en gång gav positiv respons på ett inlägg skrivet av en av John Skogmans tidigare Twitterföljare.

Virussparande?

Såg en fråga i flödet: ”Spar ni pengar på covid-19?” Frågeställaren räknade upp flera utgifter som hon dragit in på tack vare karantänlivet. Det var pedikyr, klädinköp, öl och kaffe på stan mm. Jag tänkte efter och kom fram till att mitt svar är: Nej. Jag har varken suttit på uteservering eller fixat naglarna i år, men det har liksom inte med virus att göra. Det är kallt och jag har egen nagelsax.

Och jag är inte sinnessjuk.

Jag har inte haft anledning att åka kollektivt med lokaltrafiken i år, men hade jag haft det skulle jag ha sparat in den kostnaden. Jag är kanske färdig med SL för all framtid, men har ju inte sparat pengar genom att jag hittar på potentiella utgifter jag inte haft.

Möjligen har jag förlorat inkomster, men jag kan inte peka på något konkret där heller. Börsinnehavet har tappat några procent, men det blir ju ännu mer abstrakt. Lustigt egentligen, min ekonomi – förhållandet mellan inkomster och utgifter – är normalt osäkrare än de flestas, men i coronatider tycks jag ha blivit Mr Stabil.

Har era plånböcker påverkats av pandemin? Kan det vara så att det här sitter mest i huvudet eller har jag bara en fantastisk förmåga att tänka bort verkligheten?