Ingen väljer bidrag?

Ännu ett nedslag på Twitter. Dels för att jag inte hunnit leta blogguppslag i den riktiga världen på sistone, dels för att jag tycker att denna tweet var intressant.

Så tror man att det finns människor som frivilligt lever på bidrag är man i princip inte vuxen? Jag skulle vilja vända på det. Tror man att alla människor vill göra rätt för sig kan man inte ha pratat med många människor.

Jag trodde att alla träffat någon arbetslös som vägrar jobb under sin ”värdighet”. Jag har skrivit om flera tidigare och tusan vet om jag inte var i den kategorin själv när jag var arbetslös en stund på 90-talet. Inte så att jag hade något emot att jobba, men jag höll på att snickra ett hus, hade inte riktigt tid med något annat och fick betydligt mer i a-kassa än jag behövde för att leva.

Om alternativet till bidragsliv är ett välbetalt och fritt jobb kanske de inte vore så många, men har man ingen utbildning, inga meriter eller andra kvalifikationer snackar vi om ett val mellan låglönejobb och bidrag. Det ena kanske kräver att man går upp kl 7, pendlar över hela stan, är borta hela dagen, sliter och fryser för att till slut komma hem efter mörkrets inbrott fem dagar i veckan. Om man netto, efter att arbetsresor, luncher och skatt är betalda, tjänar ungefär detsamma kan jag inte ens klandra dem.

”Ett kungarike för en säng!”

Så ja, jag tillhör definitivt den ”sjuka” skara som tror att fler bidragsmöjligheter leder till mindre arbetslust. Om någon vill bevisa motsatsen med hjälp av statistik eller argument är ni välkomna, men jag lovar att det krävs mer än fördömanden av tanken för att jag ska ändra mig.

Nybygget

Eftersom jag har ett nästan osunt intresse av små hus och är road av tanken på att bosätta mig i ett attefallshus åkte jag till Nybygget i helgen. Det är ett fält utanför Arlanda där man ställt upp visningshus från svenska hustillverkare, allt från attefallshus till stora villor.

De flesta (eller möjligen alla) är färdighus som sätts upp på några timmar och säljs inflyttningsklara. Just den idén är jag inte sugen på. Möjligen skulle jag kunna köpa hus som byggsats. Det handlar inte om att jag tror mig göra det bättre själv utan att man får betala ganska dyrt för bekvämligheten. Här kostade attefallarna över en halv miljon medan byggsatser finns för femsiffriga belopp.

Men jag var inte där för att handla utan för att få inspiration och idéer. Till skillnad från en vanlig husvisning kan man här beta av ett stort antal hus på kort tid. Dessutom vet tillverkarnas representanter mycket mer om husen än fastighetsmäklare som vanligtvis inte ens har koll på de material som syns, och än mindre på isolering och byggtekniker.

Tyvärr blev jag mest klar över vad jag inte vill ha. T ex såg jag några riktigt värdelösa sovloft som skulle ge mig klaustrofobi om jag överhuvudtaget skulle lyckas åla mig in där. Jag är som bekant en man över 40, vilket (åtminstone för mig) innebär att jag varje natt måste ”sträcka på benen” några gånger. Att då vika kroppen dubbel för att sedan baklänges rulla mig ner för en stege känns inte alls lockande.

Det visste jag kanske redan, men på det här sättet blev det väldigt tydligt. Och att ta reda på vad man inte vill är ju inte heller fel. Men detta gillade jag, tvättmaskin-och-handfat-i-ett:

Anställ inte mig som vd

Allt går att visa med statistik, sägs det. Jag hittade en lite lustig notis om en undersökning som visar att vd:ar med ovanliga namn har lättare för att tänka i nya banor än sina kollegor Larsson och Persson (eller kanske Smith & Jones eftersom undersökningen är amerikansk).

Okej, tänkte jag. Människor med typiska polisnamn, som Esbjörn Esbjörnsson och Gunno Gunnmo, borde ha blivit direktörer och inte poliser. Boutros Boutros-Ghali borde inte ha blivit generalsekreterare för FN, de borde ha valt en annan. Dock inte hans efterträdare Kofi Annan för med det namnet vore även han klippt och skuren för vd-jobbet.

Kofi & Boutros

Men ska man försöka dra lite mer seriösa slutsatser är det kanske så att människor som tidigt lär sig att de är annorlunda och att det kan finnas en styrka i detta blir mer självständigt tänkande individer. Det kan vara en dålig egenskap för exempelvis soldater, men för alla som ska utsättas för någon typ av konkurrenssituation är det en tillgång.

Och om vi överför tankarna till det svenska samhället, premieras självständighet och individualism eller likformighet och gruppanpassning? Jag tror att alla vi som genomgått svensk grundskola är på det klara med att där är det flockmentalitet som gäller för guldstjärnor. Ifrågasätt inget, lär dig att bli en välanpassad kugge.

Sverige har till skillnad från våra grannländer förbjudit hemskolning och nu ligger ett S-förslag ute om att göra förskola obligatorisk från två års ålder! Men är mänskligheten så svältfödd på självständighetsmorötter att en så liten grej som ett udda namn gör skillnad borde vi göra allt för att främja egenheter. Applådera fria val, stötta barn som går sin egen väg, mammor och pappor runt jorden – döp era söner till Greger.

I'm back!

Här är jag igen, om jag har några läsare kvar. Fast det verkar så. Stort tack för alla värmande ord, både här och på Twitter. Här följer en lång historia om hälsa och lite annat.

I somras kände jag hjärtklappning några gånger. Eftersom jag har ett pulsband till min löparklocka kopplade jag upp mig på det när jag satt vid datorn. Pulsen låg runt 60 slag/minut, helt normalt. Men plötsligt var jag över 150 på bara någon minut, och ett par minuter senare nere på 60 igen. 150 kommer jag upp i efter några minuters lätt löpning och håller mig sedan på 150-180 tills jag stannar, oavsett om jag springer en kvart eller i fyra timmar, så det är ingen extrem puls i sig, men för att sitta på en stol och knappa på en dator är det skyhögt.

Så jag tog kontakt med min husläkare, gjorde EKG som var helt i sin ordning, men jag remitterades för långtids-EKG och arbets-EKG. Den förstnämnda innebar 24 timmar med mätning av hjärtat och den var helt okej. Några extraslag och någon rusning, men troligen inget som någon hade försökt åtgärda.

Arbets-EKG är EKG under motionscykling. När jag kopplats upp fick jag prata med en läkare innan jag hamnade på cykeln. Hon ställde kontrollfrågor om mina levnadsvanor, alkoholintag, rökning och sånt. Men under samtalet, som fördes när jag låg på en brits, steg pulsen till 161 slag. Det slutade med att jag inte behövde cykla för att jag skulle diagnosticeras med förmaksflimmer.

Eftersom jag inte tillhör någon riskgrupp var Region Stockholms lösning på detta att skicka hem mig med medicin som jag skulle ta om hjärtrusningarna höll i sig i flera timmar. Hittills hade anfallen hållit sig på ett par minuter, men hjärtläkaren sa att rubbningarna i hjärtrytmen troligen skulle öka. Jahaja...

Det var allt hon tänkte berätta för mig, så jag gick hem och konstaterade att mer och fler rubbningar i hjärtfrekvensen var att vänta. Till slut kan tillståndet bli permanent. Då kan man möjligen göra en konvertering med elchocker, dvs man stoppar hjärtat och startar om det. Lät inte så kul.

Som om inte det räckte ökar hjärtproblemen risken för blodproppar som kan leda till en stroke. Och strokes man får av hjärtflimmer blir vanligtvis kraftiga. 40 procent av patienterna blir i bästa fall sängliggande resten av livet. Det läkaren menade men inte sa var med andra ord: ”Gå hem och ät piller i väntan på en för tidig död.” Det ska sägas att jag varken är kardiolog eller annan typ av läkare, så det är möjligt att jag drar en väl hård slutsats där, men så kändes det.

Kan man då inte göra något annat? Jo, det visade sig att man kan göra en flimmerablation. Enkelt uttryckt kör man in en elkabel till hjärtat genom ett hål i ljumsken (jag antar att det finns någon poäng med omvägen). Väl framme provocerar man hjärtat till att flimra och de onödiga/felaktiga kopplingarna bränns bort tills det till slut bara återstår de vanliga slagen. Runt 80 procent av de som abladeras (älskar att det finns ett eget verb för detta!) blir friska på första försöket. Om man som jag haft symptom mindre än ett år, är under 50 och frisk i övrigt ökar chanserna troligen ytterligare.

Det här är min ljumske idag och längst ner till höger är min hand, inget annat.

Landstinget gör sådana här operationer, faktiskt på just det sjukhus där jag träffade en hjärtspecialist, men av någon anledning tyckte hon inte att jag förtjänade varken operationen eller att upplysas om den. Det fick jag istället ta reda på själv genom att ringa andra läkare. En hjärtläkare på en privatklinik sa att jag lät som klippt och skuren för ingreppet och att jag enligt vårdgarantin har rätt att få det. Men han sa också att Region Stockholm inte remitterar patienter till honom.

Att Region Stockholm själva skulle göra den verkade också omöjligt. Min husläkare (nu före detta, som ni förstår) sa att jag redan fått träffa en kardiolog, så det fick räcka. ”Ät dina piller och dö”, alltså. Jag hade dessutom tagit reda på att om jag skulle lyckas tjata till mig operationen var kön 12-15 månader. Chansen för ett lyckat resultat är som sagt bäst om man haft symptomen mindre än ett år, så ingen patient får den möjligheten i Stockholms Landsting eftersom bara kön är längre än så.

”Jag är landstinget.”

Funderade på att skriva mig på en annan adress i en annan del av landet samtidigt som jag kollade vad övriga världen, utanför Annika Strandhälls ”vård i världsklass”, kunde erbjuda. Indien är duktiga på detta, Thailand är billiga och antagligen bättre än Sverige.

Då hittade jag ett kryphål. Enligt EU-lag kan inte Sverige hindra mig från att göra ingreppet i ett annat EU-land, på Sveriges bekostnad. Då betalar inte regionen utan Försäkringskassan, men det är ju skattepengar det med. Jag hittade ett sjukhus i Danmark som kunde göra detta för ungefär 30 procent mer än det hade kostat att skicka mig till en privatklinik i Stockholm.

Men så jobbar alltså inte Region Stockholm. De tycker tydligen att det är bättre att pengarna hamnar i Danmark än hos ett svenskt företag som betalar svensk skatt på vinsten och anställer personal på hemmaplan. Vård i världsklass har vi uppenbarligen inte, men feltänk och byråkrati i världsklass har vi alla dagar i veckan.

Så i onsdags opererades jag i Danmark, på HjerteCenter Mølholm, ett fantastiskt sjukhus med underbar personal som jag rekommenderar alla som behöver att ta kontakt med. Det är lite för tidigt att säga att jag är helt fri från förmaksflimmer, men det ser väldigt lovande ut.

Nu över till en plats som ser mindre lovande ut. Jag hade inga stora förhoppningar om Sverige innan detta, men jag måste erkänna att det här ändå blev en chock. Att Moder Svea var SÅ på dekis trodde jag inte. Jag är nu livrädd för svensk, offentlig sjukvård. Om efterkontrollen går i linje med vad jag sett av svensk vård den här sommaren och hösten kanske jag återigen åker 85 mil enkel resa till vårt sydvästra grannland.

Någon nytta ska vi ha av EU och denna EU-lag kan inte svenska politiker välja bort. Ni må tycka att jag är hysterisk nu, men en erfaren svensk kardiolog skickade hem mig med betablockerare i väntan på försämring trots att hon mycket väl visste att det fanns en enkel, relativt riskfri och billig lösning. Det är inte världsklass, det är världskass!

Min kondition är just nu som en genomsnittlig 85-åring. Efter 30 minuters datorjobb behöver jag vila ungefär lika länge. Jag har dessutom en del jobb i pipeline. Så jag kan inte lova att det blir dagliga tweets den närmaste tiden, men jag hoppas på det. Hur som helst blir det en ny tweet imorgon, och jag ska försöka skriva om annat än min vårdupplevelse.

Men om någon har frågor om den länkade kliniken eller om vård i annat EU-land, för egen eller annans räkning, kan ni mejla mig så jag ska jag berätta allt jag vet. Jag är lycklig över att det gick bra för mig, men heligt förbannad över alla där ute som inte får den vård de förtjänar och har betalat för, bara för att verkligheten inte passar in i svenska politikers och makthavares agenda. Vi tar det igen: En erfaren svensk kardiolog skickade hem mig att dö! Det är inte faktaresistens, det är fakta!

Sista bloggen?

Lite av en klickbetesrubrik, men inte så mycket som man skulle kunna tro. Hade egentligen tänkt skriva ett vanligt inlägg idag med ett avslutande stycke om att jag kommer att ta bloggpaus i några dagar, men insåg att vad jag än skriver om kommer det att drunkna.

Jag ska nämligen åka och hjärtopereras direkt när detta är publicerat. Och givetvis inte i Sverige eftersom vår ”vård i världsklass” hade över ett års väntetid, vilket förutom att sabba ett helt år för mig drastiskt skulle försämra prognosen. Den är för övrigt god, det är inte en slantsingling om jag överlever detta, men när läkare ska in och gräva i ens hjärta finns det risker.

Om allt går vägen är jag tillbaka här i helgen med en förklaring av vad jag gjort och varför. Är jag inte tillbaka, så får ni ha det så bra :(.

Till de av er som känner mig bra och hade väntat sig ett personligt meddelande på mejl eller telefon – känn er inte bortvalda. Jag har i stort sett inte pratat med en enda människa om detta under de knappa två månader jag vetat om problemet. Jag orkar inte vara ”Patienten” under de korta stunder då jag lyckas tänka på något annat.

Jag är livrädd, men har inte för avsikt att kasta in handduken. Jag har massor av planer jag tänkt realisera de nästkommande 50 åren och har definitivt inte tid med döden nu. Håll en tumme, så ses vi om några dagar. Hoppas jag.

Sista droppen

Undrar om det bara är jag som försöker få ut sista droppen ur alla livsmedelsförpackningar. En slickepott är ett utomordentligt verktyg för att enkelt dra ut det sista, både ur förpackningar och kastruller/bunkar. Matoljan ställs uppochned för att med hjälp av tyngdlagen kunna använda allt innehåll jag faktiskt betalat för. Ketchup och senap häller jag några droppar vatten i när det bara är slut kvar. Skakar man duktigt tjänar man en droppe.

Mjölkkartonger håller några droppar bara genom förpackningens utformning. Öppnar man dem i toppen (det ska ju ändå göras för att sopsortera vettigt) trillar det ur en skvätt. Sedan slår jag ändå i vatten för det sista. Nu ska sägas att jag i stort sett aldrig dricker mjölk och inte har det i kaffet, och när det handlar om matlagning gör det inget om det blir lite utspätt.

Filmjölk och yoghurt är ännu värre. Här snackar vi om ganska stora mängder betald mat som riskerar att gå till spillo. Där slår jag mjölk i kartongen när filen slutat rinna. Mjölken löser upp bottensatsen så att den går att hälla ner i en mjölkbaserad sås som därigenom blir tjockare än om jag hade använt ren mjölk.

Jag inser att detta beteende ger mig både dumstrut och knäppisstämpel, men jag vill varken köpa eller tillaga mat för att sedan kasta bort den. Om jag är en 10:a på ”knäppisskalan”, vart skulle du placera dig själv? Har du några tips på temat? Berätta gärna om hur du kavlar ut tandkrämstuben eller lägger sirapsflaskan i vattenbad för att bärga slumpen.

Lohilo – gick som vanligt

Förr tecknade jag många nyintroduktioner. Sällan för att behålla, för det mesta sålde jag aktierna första dagen. Detta eftersom introduktionskursen ofta var lågt satt så att aktien gick upp tvåsiffrigt på någon timme. Således är jag en av få som tjänade pengar på Telia första året, jag ägde dem en timme. Den höll sig faktiskt på plus första dagen, men dagen därpå gick den ner under startvärdet 85 kr. Sedan satt nyblivna ”aktieklippare” med förlust i denna ”folkaktie” i flera år.

På den tiden (2000) fick man ofta de aktier man begärde vid en introduktion. Hade man otur vid lottningen fick man inga alls. Senare började man smeta ut alla aktier, så om IPO:n var övertecknad tio gånger fick man en tiondel av vad man ville ha. Det var ännu sämre eftersom man då kunde få en post värd 1500 kr. Nu kan man tillfälligt sänka courtageklassen, men när man var tvungen att betala 99 kr för att sälja tappade man ofta hela vinsten.

Nu får jag nästan aldrig någon tilldelning alls. I veckan tecknade jag Lohilo och det gick som vanligt – 0 aktier på Avanza och 0 aktier på Nordnet. Det kostar ju inget i pengar, men det känns rätt meningslöst att läsa på om ett bolag och räkna på erbjudandet, och kanske flytta över pengar eftersom det måste finnas pengar på kontot i förväg utifall att man får tilldelning.

För en sak kan man vara säker på. Den gången erbjudandet inte håller och hypen med tillhörande kursrusning uteblir, då kommer man att få precis alla aktier man (inte längre) vill ha och följa med skiten ner i källaren. Jag hade i stort sett redan hoppat av IPO-tåget och denna veckas erfarenhet gjorde mig inte mer sugen.