Skippar Nordnet

Jag är kund i Nordnet, en ganska nöjd sådan även om allt kan bli bättre. Jag är förresten kund för andra gången, första gången var på 1900-talet. Jag tror för övrigt att min medverkan i deras podd Sparpodden fortfarande är ett av de mest lyssnade avsnitten i historien (så fick jag det sagt också).

Men deras börsnotering lämnar mig tämligen kall. Det är mycket som är märkligt med den. För det första kostar aktien 88-104 kr. Det är i och för sig långt ifrån det värsta intervall jag sett, men man får alltså teckna sig för ett pris, eller 18 procent högre. Pengarna för det högre beloppet reserveras och det slutliga priset får man veta när man kommer till kassan. Vilken annan affär skulle man överväga under sådana förutsättningar? Det här brukar nätmäklare och sparekonomer kritisera, men det blir svårt att göra med trovärdighet om man själv kör med detta prisspann.

Beträffande priset har det gått upp en hel del sedan Nordnet avnoterades för knappt fyra år sedan. Kanske är bolaget värt 3,5-4 gånger mer än i början av 2017, men jag tvivlar. De tjänar mer pengar, men på sistone har Avanza och Nordnet fått konkurrens från alla håll, både från storbanker som insett att de måste sänka courtagen, och från uppstickare som SAVR, Degiro och nu senast Freetrade som pressar priserna. Som jag ser det kräver både 88 och 104 kr att vinsten även fortsättningsvis ska öka dramatiskt.

Underligast i prospektet är ändå detta stycke:

”Nordnet har både historiskt och nyligen upplevt negativ publicitet avseende bland annat sina produkter och tjänster i tidningar och på sociala medier, exempelvis Twitter. Sådan publicitet exponerar Nordnet för en ryktesrisk inte bara avseende de kritiserade produkterna och tjänsterna utan också i relation till Nordnet som varumärke. Sådan dålig publicitet kan minska efterfrågan på Nordnets produkter och tjänster samt ha en ogynnsam påverkan på Nordnets resultat och framtida tillväxt.”

Vad vill man ha sagt, att de kunder som tecknar aktien gör klokt i att sluta klaga på Nordnets webbtjänster? Och om de nu är så känsliga för vad folk säger om dem i sociala medier, varför finns de knappt där? Nordnets kommunikationschef har mindre än en tredjedel av mitt följarantal, och då är inte jag precis någon influencer. Sparekonomen har knappt tiotusen följare, en bråkdel av sin företrädares och mindre än hälften av konkurrenten Avanzas. Nu menar jag inte att ett stort följarantal på Twitter är ett kvitto på framgång, men är det tillräckligt viktigt för att nämna i prospektet borde man kanske jobba lite med det.

Jag önskar både Nordnet och hugade spekulanter lycka till, men själv står jag kvar på perrongen eftersom jag är osäker på åt vilket håll tåget är på väg.

Den som är korrupt är icke fri

Ser att Göran Persson ska knåpa ihop en bok om sina år som statsminister. Jag kan tänka att den hade varit av större intresse när han precis avgått än femton år senare, men den lär ju alla gånger täcka sina kostnader även om det inte blir en bestseller.

Men så noterar jag att Riksbankens jubileumsfond ska bidra med 700000 kr som bl a ska gå till en assistent ”som hjälper honom att ta fram olika uppgifter”. Man får rätt mycket research för sjuhundra tusen!

Vilka är då Riksbankens jubileumsfond? Jo, det är en liten stiftelse som bl a inrättats och finansierats av Perssons företrädare Tage Erlander. Inte av honom personligen såklart. Som alltid när politiker är generösa med pengar är det våra plånböcker som används.

Det framhålls ibland att korruptionen är internationellt låg i Sverige, men visst hör vi det alltmer sällan? Nu är ju inte detta regelrätt korruption, det är offentliga beslut tagna av våra folkvalda. Men vem redovisar alla dessa märkliga organisationers existens, och vem granskar dem? Sveriges ”oberoende” statsmedia?

Och vad får vi för pengarna? Perssons bok hade såklart både skrivits och publicerats även utan statsbidrag. Det som händer när den fria marknaden manipuleras är att andra, mer bärkraftiga idéer slås ut.

Prestationsbaserade fondavgifter

Jag har tänkt på en grej! Folk tenderar att jobba bättre när det lönar sig. Som aktieägare föredrar man ledningsgrupper som själva äger många aktier eftersom de då har ett incitament att hålla aktiekursen uppe. Det är inte raketforskning.

Det borde även gälla fondförvaltare. Jag antar att de flesta seriösa förvaltare äger andelar i sina egna fonder, och det skulle förvåna mig mycket om de inte har en bonus inbakad i lönen, men varför inte dra det ett steg till, med prestationsbaserade fondavgifter? Det finns som kolumn i fondfaktabladen, men jag har aldrig sett någon fond ta ut det. Fast vore det så dumt?

En av de mest lyckade bostadsförsäljningarna jag varit inblandad i var när vi sålde min hädangångna mormors bostadsrätt. Fastighetsmäklaren fick en viss procent av försäljningspriset, men i en trappa där andelen ökade dramatiskt på marginalen.

Jag kommer inte ihåg detaljerna nu, men säg att bostaden sattes ut för 1,5 Mkr och hon fick 3 procent på hela summan, men sedan ytterligare 1 procent på beloppet mellan 1,8 och 2 Mkr och över det ytterligare 5 procent. Lägenheten såldes för c:a 2,2 Mkr, så det blev 12000 kr extra till mäklaren bara för de sista tvåhundratusen (ungefär, jag minns som sagt inte). Mäklararvodet blev högt, men vi var helnöjda.

”Jippie, jag fick en hundradel!”

Om förvaltaren för den fond jag äger slår index och/eller konkurrerande fonder med X procent skulle jag gladeligen betala en högre fondavgift. En fondförvaltare med gott självförtroende (och sådana finns det gott om) borde lansera en fond som är helt avgiftsfri om inte fonden gör bra ifrån sig, och vid ett lyckat resultat ta ut desto mer.

Ännu dummare köp

2016 skrev jag om idiotköp i mataffären, färdighackad lök, våffelmix och andra dumheter. Men nu fick jag ett mejltips från Alexandra som toppar allt – färdigkokt spaghetti!

Folk brukar skämta om att de inte kan koka ägg, men det är ju rena vetenskapen jämfört med att koka pasta. Man kokar upp saltvatten, man häller ner pasta, man väntar. Antingen ställer man klockan (exakt lika lång tid varje gång) eller också smakar man av. Det går att misslyckas, men lätt är det inte.

Men tydligen finns det en marknad för färdigkokt spaghetti för drygt 44 kr/kilo. Själv betalar jag 8,50 kr/kilo för okokt. Det blir kanske 3 kr/kilo kokt. Klarar man inte att koka spaghetti undrar jag om man klarar att mikra den. Och vad äter man till? Köper man en färdig sås är det nog knappt att slutsumman för måltiden ”mikropasta” blir lägre än dagens lunch hos en foodtruck.

Det är lätt att skratta bort detta, men egentligen är det ju skrämmande att det finns kundunderlag för industrikokt spaghetti, kunder som väljer att spara åtta minuter (effektivt kanske en minuts arbete) på att slippa koka upp vatten. Tänk att de orkar tugga!

Straffskatt på hemarbete

Nej, rubriken är inget skämt. Åtminstone tror jag inte det. Det är istället något pucko på Deutsche Bank (banken som hjälpte Hitler att tvångsförvalta företag) som föreslår en straffskatt för dem som haft ”privilegiet” att jobba hemifrån under pandemin, för vi har ju sparat in kostnader för uteluncher och jobbresor.

Inte nog med det. Vi bidrar mindre till samhället för vi betalar ju inte moms eller bensinskatt på de resor vi inte gör, så då kan vi gott betala. Och så ”tenderar” vi att ha högre inkomst, så skatten drabbar ingen fattig. Huruvida vi verkligen har högre lön spelar ingen roll, men för den som vill veta kan jag avslöja att vi som jobbar helt eller delvis hemifrån inte tjänar lika mycket allihop.

Allas lika värde …

Jag hade en morbror som efter ett myndighetsbeslut som gick honom emot lovade dyrt och heligt att aldrig mer tjäna en vit krona, ett löfte han höll livet ut. När sådana här dumheter kommer till ytan undrar jag varför inte fler gör detsamma. Bara säger ”Tack för ingenting, nu ställer jag mig vid sidan av samhället och skrattar åt er som försöker klara er utan mig!”.

Inte nog med att människor ställer upp och jobbar hemifrån för att minska smittspridningen, upplåter sitt eget hem till arbetsgivarens verksamhet och minskar belastningen på miljön. Sedan ska de inte få ett tack för att de hjälpt till att dra runt samhället, de ska få ett straff! Det här är ungefär lika tokigt som att införa arbetslöshetsböter:

Bahnhof vs Kina

Bahnhof rapporterade häromdagen. Som ägare var jag denna gång strålande nöjd med resultatet. Det är jag inte alltid. Däremot är jag nog alltid nöjd med företagets kamp för yttrandefrihet och denna gång valde vd Jon Karlung att på temat Huawei/5G att ta bladet från munnen direkt i vd-ordet.

Till skillnad från en massa skitnödiga ledare för såväl länder som företag talar han klarspråk på ett befriande sätt:

”Men för mig är frågan politisk och inte bara teknisk. Kan man lita på att inte bli indragen i handelskrig? Kan man lita på att den kinesiska staten alltid kommer att behålla sitt sinne för humor, och uppskatta skämt om dess mysiga ledare?”

Den som inte är rädd för Kinas syn på yttrandefrihet bör fundera över varför den kinesiska staten höll alla tummar de kunde för Hunter Bidens pappa Joe i det amerikanska presidentvalet.

Men det där kan vi göra väldigt lite åt, även om svenska journalister verkar ha trott att vi alla fick rösta fram en president. Det vi kan göra är att inte låta oss styras. Eller som Karlung uttrycker det:

”Om Sverige ska ta täten även i framtiden krävs det därför mer av innovativt tänkande och en dos djävlar anamma, och något mindre av färdigpaketerade konsumentlösningar som kommer i plast från övervakningsstaterna USA eller Kina.”

Så är det. Frihet kommer inte av sig självt. Den måste ständigt erövras och bevakas. Det är bekvämt med internetjättar som tillhandahåller produkter och tjänster, men bekvämligheten kommer med ett pris.

Transportcyklar

Fick ett mejl från Peter som ville slå ett slag för lådcyklar. Jag känner själv att jag kanske gått lite väl hårt åt cyklisterna, inte minst när miljöpartister vill offra hela statsbudgeten på subventioner av elcyklar parallellt med straffavgifter för bilister.

För egentligen gillar jag cykeln som transportmedel även om jag inte cyklar själv. Fast det här med lådcykel, varför är de så dyra? En sån här elektrifierad cykel med något som ser ut som en plywoodlåda längst fram hittar jag till det facila priset 39995 kr.

Och ärligt talat ser den inte mycket ut för världen. Lite som ett hembygge. Jag får en känsla av att vi om bara några år kommer att tänka på den här designen som väldigt primitiv. Trots det kommer man inte ens begagnad ner på en fyrsiffrig kostnad.

Därför lutar jag mer åt en cykelkärra man krokar fast bakom cykeln. Den har dessutom fördelen av att man kan lyfta av den de resor man inte behöver fraktutrymme. En sådan köper man ny för ett par tusenlappar. Eller bygger en för nästan inga pengar alls:

Kanske inte en kärra man slänger ner sina ungar i, men i mitt fall handlar det om ett möjligt alternativ till bilen vid veckohandlingen och till det skulle den duga fint. Vad säger ni andra om lådcyklar, cykelkärror, cykelväskor och cykelkorgar – är ni för eller emot?