”Va, är han inte äldre”, tänker
ni nu. Jodå, siffran har inget med min ålder att göra. 45 år är
ungefär ett yrkesliv. Dagens ungdomar pluggar längre, men förväntas
å andra sidan jobba längre upp i åldrarna. Åtminstone till 70.
75, tyckte Reinfeldt,
som väl själv inte gjort ett vettigt hantverk i hela sitt liv.
Många kommer inte så långt utan
vill gå i förtid när de är 60,
eller ännu tidigare. Bara de gör det med förtidspension är det
okej, åtminstone för vänstern. Den som samlar ihop till sin egen
pension och går ännu tidigare är paria för alla politiska läger.
Jag fattar att arbetsskador och
sjukdomar kan göra att man inte får välja, men många gånger tror
jag att det handlar om att man inte tycker att det är kul. För det
är himla mycket lättare att ta sig till ett jobb man älskar än
ett man hatar. 45 år är en lång tid, så se till att göra något
du tycker om.
Därmed
inte sagt att du måste ha samma karriär i 45 år. Som kvinnan i
Proletären-länken ovan:
”Att jobba till 65 eller ännu längre var helt enkelt inte möjligt i yrket som brevbärare. Efter 32 år som brevbärare sade kroppen ifrån.”
Hon säger att hon älskade jobbet
och gärna hade velat jobba kvar. Samtidigt märkte hon väl att det
blev tyngre och jobbigare, och hon räknade knappast med att bli
yngre så då kanske det hade varit läge att sadla om. För att dra
det till sin spets brukar elitidrottare byta jobb i 30-årsåldern.
Gunde Svan la skidorna på hyllan när
han var 29. Det hade verkat lite märkligt om han då ansökt om
förtidspension för att han inte hängde med i spåret längre.
Istället gjorde han pissiga tv-program i tjugo år. De borde inte ha
glatt någon, men han tyckte nog att det var kul och det är
kontentan – gör roliga saker under de där 45 åren. Ingen tackar
dig för att du vantrivs på jobbet.