45 år

”Va, är han inte äldre”, tänker ni nu. Jodå, siffran har inget med min ålder att göra. 45 år är ungefär ett yrkesliv. Dagens ungdomar pluggar längre, men förväntas å andra sidan jobba längre upp i åldrarna. Åtminstone till 70. 75, tyckte Reinfeldt, som väl själv inte gjort ett vettigt hantverk i hela sitt liv.

Många kommer inte så långt utan vill gå i förtid när de är 60, eller ännu tidigare. Bara de gör det med förtidspension är det okej, åtminstone för vänstern. Den som samlar ihop till sin egen pension och går ännu tidigare är paria för alla politiska läger.

Jag fattar att arbetsskador och sjukdomar kan göra att man inte får välja, men många gånger tror jag att det handlar om att man inte tycker att det är kul. För det är himla mycket lättare att ta sig till ett jobb man älskar än ett man hatar. 45 år är en lång tid, så se till att göra något du tycker om.

Därmed inte sagt att du måste ha samma karriär i 45 år. Som kvinnan i Proletären-länken ovan:

”Att jobba till 65 eller ännu längre var helt enkelt inte möjligt i yrket som brevbärare. Efter 32 år som brevbärare sade kroppen ifrån.”

Andra stretar på.

Hon säger att hon älskade jobbet och gärna hade velat jobba kvar. Samtidigt märkte hon väl att det blev tyngre och jobbigare, och hon räknade knappast med att bli yngre så då kanske det hade varit läge att sadla om. För att dra det till sin spets brukar elitidrottare byta jobb i 30-årsåldern.

Gunde Svan la skidorna på hyllan när han var 29. Det hade verkat lite märkligt om han då ansökt om förtidspension för att han inte hängde med i spåret längre. Istället gjorde han pissiga tv-program i tjugo år. De borde inte ha glatt någon, men han tyckte nog att det var kul och det är kontentan – gör roliga saker under de där 45 åren. Ingen tackar dig för att du vantrivs på jobbet.