Uteträning på vintern

Jag sprang en runda i helgen och då slog det mig att utomhusträning funkar året runt även i vårt köldpinade land. Jag springer årets samtliga månader. Visst kan det bli någon dag på vintern då halkan eller mängden snö gör det utmanande, men då får man tänka till och välja färdväg efter underlag.

Kylan kan man klä sig för och så länge man håller igång behöver man inte så många lager. Även vid -10 tar jag av mig handskarna, drar ner dragkedjor och kavlar upp ärmarna efter hand. Den som har känsliga luftrör kanske ska skippa de kallaste dagarna, eller köpa en värmeväxlare som värmer upp inandningsluften.

I Stockholm går det att cykla året runt. Den räddhågsne kan köpa dubbdäck. Utegym är en annan aktivitet som många inte verkar känna till finns på vintern också. Handskar är en bra idé, annars funkar det precis som på sommaren. Jag vet inte hur det ser ut där ni bor, men här finns det utegym överallt, en del sämre än andra.

”Jaha, hur funkar det här då?”

Förutom alla träningsformer som även finns på sommarhalvåret finns ännu fler på vintern. Som skidåkning, både utförs och slättförs. Och långfärdsskridskor på en stabil is (så inte nu längre!), förslagsvis med medhavd termos.

Även om jag inte gör det själv fattar jag att det finns folk som vill lyfta skrot, och då kommer man inte riktigt runt innegymmen, men de som tränger ihop sig inomhus för att idka konditionsträning förstår jag lika lite nu som jag gör det på sommaren. Det finns natur där ute, för böveln!

Pensionsdags

Jag hade tänkt låta bli att säga något mer om pensionssystemet. Ämnet intresserar mig inte särskilt och jag har redan gjort en rad blogginlägg om den ständigt minskande valfriheten.

Men efter önskemål från Kalle i kommentarsfältet gör jag ett till, för detta blir dummare och dummare. Som vanligt minskar antalet fonder. Denna gång inte bara för att politikerna inte tror att undersåtarna klarar av att välja om vi har för stor valfrihet, utan också för att ”fonderna ska vara kostnadseffektiva, hållbara, kontrollerbara och av hög kvalitet”.

Märkte ni den gemensamma nämnaren där? Vad är kostnadseffektivt, vad är hållbart, vad är hög kvalitet och vem bestämmer det? Den sista frågan fick vi i alla fall svar på. Det bestämmer en ”ny nämndmyndighet som ska inrättas”. Så vi får en ny myndighet som ska gallra antalet fonder? Vad var det för fel på att vi gjorde den gallringen själva? Det ska ju ändå föreställa våra pengar.

Folk tror att jag ljuger när jag säger att jag inte tror att jag kommer få någon pension från svenska staten, men jag tror verkligen inte det. Politikerna kommer bergis införa ytterligare några myndigheter som till slut kommer fram till att staten ska behålla pengarna ”för allas bästa”. Och värst av allt är att en majoritet av väljarna med rätt propaganda kommer att ge dem rätt.

Vad är så provocerande?

Det är mångas liv jag inte begriper. De som tittar på tv flera timmar varje kväll, de som jobbar måndag-fredag för att sedan dricka sprit (och bränna allt ekonomiskt överskott) varenda fredag och lördag, sover ruset av sig på söndagen och gnäller över att deras liv är enformigt, de som håller på med motorsport, linedance, fotbollssupporterklubbar …

”Ikväll ska det grillas!”

Ibland skakar jag på huvudet åt deras val, men inser samtidigt att det just är deras val. De skakar kanske på huvudet åt mig, och det är helt okej. Men just när det kommer till extremsparande, eller möjligen sparande överhuvudtaget, händer det att folk tappar det fullständigt. Jag eller någon annan berättar att vi handlar mat med kort datum, delar disktabletter eller återanvänder engångsartiklar, och blir kallade psykfall och idioter med ovärdiga liv. Det tycks inte finnas någon gräns för vilka epitet vi förtjänar.

Missförstå mig inte, jag stickar ingen offerkofta här! Om någon som vägrar förstå hur jag tänker väljer att dryfta elaka åsikter om mitt liv tar jag inte ens illa upp. Jag skiter i vad de tycker, men kan ändå inte låta bli att fascineras över vad det är som gör att de tar sig rätten att hata någon de inte känner, enbart baserat på att personen gör något de själva inte skulle göra.

”Ditt jävla sparmiffo!”

Publicerar jag en bild på mig själv i träningskläder skulle det kunna uppfattas som ett lika tydligt godhetssignalerande från ”Bror Duktig” som om jag avslöjar en hög sparkvot, men även om det kan komma ett föraktfullt ”MAMIL” (”middle-aged man in lycra”) kommer ingen kalla mig för misslyckad idiot med världens sämsta liv för att jag springer.

Jag undrar helt enkelt varför ekonomisk sparsamhet kan provocera så ohyggligt. Avundsjuka? Till viss del, men kan det vara hela sanningen? Det är sånt man (rätt eller fel) säger till ungen som mobbas för sina stora framtänder, för att ge den självkänsla. Nej, jag tror verkligen att de som går bananas över andras sparsamhet tycker att de har rätt och vi har fel. Men varför dessa explosioner?

Jantelagen har ett starkt fäste i Sverige, men den baseras väl inte enbart på avund. Kanske har det hysteriska rabblandet om ”allas lika värde” fått svenskar att missta framgång för orättvisa. Man kan invända att extrem snålhet inte är bevis för framgång, men för en del som inte lyckas spara är det nog det. Och i ”världens rättvisaste land” kan det omöjligen bero på dem själva.

Varför ska vi leva som andra lär?

Alla börsbolag säger att de har en ljus framtid. Allt annat vore vansinne. Därför kan det vara smart att kolla på insideraffärer. Om företrädare för bolaget köper eller säljer sina aktier (eller ännu värre: låter bli att skaffa några) säger det antagligen en del om vad de egentligen tycker.

Det här kan appliceras på det mesta. Om någon som säger sig övertygad om att vattennivåerna ska stiga pga något diffust klimathot samtidigt köper ett hus vid strandkanten för hundra miljoner kronor är antagligen rädslan kraftigt överdriven.

När halva regeringen som säger att det är av yttersta vikt att undvika folksamlingar själva går ut och shoppar, åker skidor i Sälen och går på mingelparty är de nog mer intresserade av att hålla folket som gisslan än de är rädda för den faktiska smittspridningen.

Det gäller förresten inte bara regeringen utan också oppositionen. För att inte tala om myndigheternas företrädare, som ena dagen drar upp riktlinjer och rekommendationer för att nästa dag göra tvärtom själva.

Var är munblöjan, Anders?

”Barn gör som vi gör, inte som vi säger”, sägs det. Jag undrar när även vi vuxna ska inse att kejsaren är naken och börja lita på vad vi faktiskt ser.

Avslag från staten överklagas till staten

Jag har lyckligtvis aldrig behövt sjukpenning, men fick en intressant insyn i systemet som jag tänkte dela med mig av.

En vanlig konflikt som uppstår efter att en läkare konstaterar att du är oförmögen att arbeta är att Försäkringskassan avslår din ansökan om stöd eftersom ”för att man ska ha rätt till sjukpenning måste arbetsförmågan vara nedsatt på grund av sjukdom med minst en fjärdedel”, och Försäkringskassans handläggare anser att så inte är fallet. Alltså: Läkaren, som till skillnad mot handläggaren träffar patienten, tycker att arbetsförmåga saknas medan handläggaren, vanligen socionomutbildad, inte håller med. Det utifrån läkarens uppgifter.

Vid det här laget har det gått ett par månader sedan patienten ansökte om sjukpenning. Under tiden får du inte arbetslöshetsersättning eftersom du inte står till arbetsmarknadens förfogande. För anger du det kan du inte få sjukpenning, så då var det ingen idé att ens söka.

Nästa steg är att överklaga beslutet. Till Försäkringskassan. Jajamen, Försäkringskassan avslår och du överklagar till Försäkringskassan. Undrar hur ofta Försäkringskassan slår sig själv på fingrarna och kommer fram till att fel har begåtts. Troligen aldrig. Det enda som händer är att det ryker två månader till.

När Försäkringskassan avslår för andra gången överklagar man beslutet till Förvaltningsrätten. Eller egentligen till Försäkringskassan – för tredje gången. Man ska nämligen skicka sin överklagan till Försäkringskassan som då får reda på om du skaffat ett juridiskt ombud, och kan sedan i lugn och ro läsa igenom dina argument. När de känner sig redo skickar de vidare din ansökan till Förvaltningsrätten, ihop med sina egna argument för att du har fel. Där försvann en månad till, minst.

Sedan får du svar från Förvaltningsrätten. Inte ett beslut, utan ett meddelande om att de tagit emot din överklagan. Själva beslutet kommer efter ytterligare ett par månader, så nu är vi lätt uppe i ett halvår utan ersättning. Och vad tror ni de säger? Ger de dig rätt måste de gå emot sina kompisar på en annan myndighet. Dessutom kommer de då få massor av jobb från andra som överklagar Försäkringskassans beslut.

Det är såklart snudd på helt hopplöst, och det här systemet med överklagan på överklagan bör inte tolkas som rättssäkerhet, för det är det inte. Särskilt inte när motparten (i de fall det inte är motparten man överklagar till) får se din hand innan spelet börjar. Det är en byråkratilabyrint som avser att trötta ut dig. Och det funkar. Själv blir jag trött bara av att läsa om det. 

45 år

”Va, är han inte äldre”, tänker ni nu. Jodå, siffran har inget med min ålder att göra. 45 år är ungefär ett yrkesliv. Dagens ungdomar pluggar längre, men förväntas å andra sidan jobba längre upp i åldrarna. Åtminstone till 70. 75, tyckte Reinfeldt, som väl själv inte gjort ett vettigt hantverk i hela sitt liv.

Många kommer inte så långt utan vill gå i förtid när de är 60, eller ännu tidigare. Bara de gör det med förtidspension är det okej, åtminstone för vänstern. Den som samlar ihop till sin egen pension och går ännu tidigare är paria för alla politiska läger.

Jag fattar att arbetsskador och sjukdomar kan göra att man inte får välja, men många gånger tror jag att det handlar om att man inte tycker att det är kul. För det är himla mycket lättare att ta sig till ett jobb man älskar än ett man hatar. 45 år är en lång tid, så se till att göra något du tycker om.

Därmed inte sagt att du måste ha samma karriär i 45 år. Som kvinnan i Proletären-länken ovan:

”Att jobba till 65 eller ännu längre var helt enkelt inte möjligt i yrket som brevbärare. Efter 32 år som brevbärare sade kroppen ifrån.”

Andra stretar på.

Hon säger att hon älskade jobbet och gärna hade velat jobba kvar. Samtidigt märkte hon väl att det blev tyngre och jobbigare, och hon räknade knappast med att bli yngre så då kanske det hade varit läge att sadla om. För att dra det till sin spets brukar elitidrottare byta jobb i 30-årsåldern.

Gunde Svan la skidorna på hyllan när han var 29. Det hade verkat lite märkligt om han då ansökt om förtidspension för att han inte hängde med i spåret längre. Istället gjorde han pissiga tv-program i tjugo år. De borde inte ha glatt någon, men han tyckte nog att det var kul och det är kontentan – gör roliga saker under de där 45 åren. Ingen tackar dig för att du vantrivs på jobbet.

Alla är miljövänner

”Att världen nu fasar ut olja och gas innebär mer möjligheter än hot för Alfa Laval”, sa Alfa Lavals vd Tom Erixon till DI. Är det inte märkligt att vartenda företag välkomnar utfasning av allt möjligt? Är det så bra hade de kunnat göra det på eget initiativ.

Det är möjligt att Erixon har rätt, det kan jag inte bedöma. Jag kan bara konstatera att när till och med oljebolagen kallar sig hållbara miljöbolag har orden tappat sin betydelse. Det gör förresten alla industriföretag. SSAB ”vill bli det första fossilfria stålföretaget i världen”.

Grundkriteriet för att få säga att ens produkter är bra för miljön borde väl vara att det är bättre för miljön att köpa deras produkter än att låta bli? Om det räcker med att hitta ett annat företag vars produkter är ännu skitigare är alla bra. Möjligen med undantag för den som är sämst i klassen.

Och så har vi alla företag som borde vara utom tävlan. Här hittar vi exempelvis försäkrings- och bettingbolag. Inga djur kommer till skada i produktionen av deras produkter. För att de inte har produkter, de säljer tjänster! Men visst, det är ju bättre för miljön att spela på nätet än att ta sin monstertruck till Casino Cosmopol, för att inte tala om hur dåligt det är att flyga till Las Vegas.

Men återigen, så kan man väl ändå inte räkna?!