Pucko, var god dröj...

Jag registrerade ett Paypalkonto och satte till och med över en hundralapp för att se att det funkade. Jodå, men det var mycket bök när man som jag saknar mobilt bank-ID. Jag vet att jag driver en kamp jag inte kan vinna, men så länge det går att slippa smartphone tänker jag göra det.

T ex kunde jag inte ”bekräfta bankkontot”. Det var inga problem att ändå sätta in pengar från det, men jag tänkte att det nog inte vore lika lätt åt andra hållet. Så jag försökte kontakta kundtjänst. Givetvis fanns ingen mejladress, det gör det ju nästan ingenstans längre. Däremot kunde man chatta – med en jävla robot som naturligtvis inte kunde svara på några frågor, men som lovade att vidarebefordra dem till en mänsklig kollega.

Det var ju schysst, men tog några timmar. Det var inte mer bråttom än så, men när jag till slut fick svar var det skrivet på erbarmligt dålig svenska och besvarade inte mina frågor om bank-ID på kort och mobilt bank-ID utan var svar på frågor jag inte hade ställt.

Okej, tänkte jag. Det är väl en Google Translate-grej. Har de ingen svensk kundtjänst borde de inte uppmana kunder att skriva på svenska, men det kunde ju vara en tillfälligt personalbrist, så jag ställde frågorna på nytt, på engelska och formulerade för … låt oss säga personer med mentala funktionsvariationer för att inte använda det mer korrekta ordet idioter.

Någon dag senare fick jag samma nonsenssvar av samma nonsensmänniska och jag insåg att jag inte med någon integritet kvar kunde stanna som kund. Så jag gjorde det enda rimliga, tog ut min hundralapp (det gick faktiskt, trots att jag fortfarande inte kunnat bekräfta mitt konto) och skickade en sista hälsning till ”kundservice”.

Jag är inte dummare än att jag fattar att Paypal klarar sig bra ändå. Aktien är upp 68 procent det senaste året, börsvärdet är drygt 300 miljarder dollar och de kommer inte samla till krismöte för att en ny kund i ett land de inte känner till lämnat tjänsten i vredesmod, men jag funderar över varför marknaden nöjer sig. Det fanns en tid då företag som inte svarade i telefon ansågs oseriösa. Nu har de inte ens en mejladress där man kan nå dem. I bästa fall kan man ta kontakt via ett formulär eller ställa frågor i ett användarforum där en representant för företaget möjligen dyker in ibland.

Hur blev det så här? Vi får de tjänster vi förtjänar, men jag tycker mig förtjäna bättre.

Äta kakan och kräva en ny

Jag är den förste att beklaga dig som köper en bostad i ett lugnt område som kommunen sedan väljer att förtäta och kanske till och med kräver dig på avgifter för vägar till de nya grannarna som du varken behöver eller har bett om. Till en gräns. Bor man i ett villaområde kan man inte stoppa världen för att grannen vill bygga en padelbana.

Men så finns det andra som mycket väl borde veta vad de köper. Jag förstå t ex att det kan medföra obehag att bo två kilometer från en flygplats, men flygplansljuden på visningen kunde ha gett en ledtråd, liksom det faktum att huset blev två miljoner billigare än motsvarande hus någon mil bort, så flyttar du till Bromma 2021 kommer det knappast som en chock att huset bott granne med Bromma Flygplats i 85 år.

Bromma Flygplats 1936.

Det är lika förutsägbart som att det finns biltrafik i Stockholm. Eller borde vara. Sveavägen går från Norrtull till Sergels Torg. Det är antagligen Sveriges mest trafikerade gata sedan hundra år tillbaka. Det hindrade dock inte Elisabeth från att flytta dit på 90-talet. Nu kräver hon att vägen stängs av för biltrafik kl 22-06.

Vad händer då, stannar folk hemma? Nej, både motorburen ungdom och bilister som behöver ta sig från A till B kommer att välja andra vägar som inte är dimensionerade för trafiken. Även där bor det folk som då kommer att kräva stopp för biltrafik, och så går det vidare till nästa väg, ända tills Stockholmare på små tvärgator med bilköer mitt i natten kräver ett helt bilfritt city.

Döbelnsgatan 2036.

Jag sympatiserar med behovet att kunna sova med öppet fönster och bara höra fågelkvitter, men då får man välja en bostad som inte ligger vid Sveriges mest trafikerade gata, kanske inte ens innanför tullarna. Det är antagligen också mycket billigare, men kan i gengäld betyda att man inte har gångavstånd till Hötorget eller Stockholms Central.

Själv skulle jag aldrig i livet bo på Sveavägen även om det vore gratis, och går då också miste om närheten till pittoreska Sergels Torg, avgaserna på Norra Länken och knarkhandeln i Kungsträdgården. Jag får försöka leva med sorgen.

Sälja guld & silver – sponsrat av Guldpost.se

Jag tog med lite smycken till auktionsbyrån som skulle värdera mina tavlor. Det var mammas gamla smycken, lite ringar med någon sten och några guldkedjor. Några välgjorda smycken kunde de sälja, men i de fall de bara betalade metallpriset föreslog de att jag skulle sälja dem till någon som köper guld och silver.

Så vem gör det? Auktionsfirman varnade mig för Guldbrev, och dem har jag hört mycket skit om. Tydligen har de för vana att i alla lägen hitta sämsta tänkbara växlingskurs och de ”sticker ut” hos Konsumentombudsmannen.

Auktionsbyrån tyckte att pantbanker var bättre, så jag gick till en sådan och fick grejerna värderade. De ville nästan inte betala något för silvret (det var inte mycket heller), men hela 5300 kr för guldet. Det var över förväntan, men så hittade jag Guldpost.se som redovisade klart högre guldpriser på sin hemsida och har en garanti som gör att kunden alltid kan säga nej efter värdering och få tillbaka guldet.

Nu hade jag ju pantbankens pris som riktlinje, så jag testade Guldpost. Jag skickade in guldet på fredagen och redan på måndag förmiddag var värderingen klar – 6091 kr. 15 procent mer än pantbanken (och många tusenlappar mer än jag trodde från början), så jag accepterade direkt och efter bara någon timme fanns pengarna på kontot.

Synd att jag inte har mer guld bara. Det är trots allt något visst med lättförtjänta gratispengar.

OBS! Inlägget är ett reklamsamarbete med Guldpost.se, men åsikterna är mina.

Återanvänd plastförpackningar

Ett år har gått sedan plastpåseskatten infördes. Jag vägrar att betala miljöskatt för plastkassar. Inte bara för att jag är snål utan också för att det inte finns några bevis för att plast skulle vara sämre än något annat material i påsar och att regeringen gärna beskattar plastfria alternativ lika hårt.

Men trots att jag diskat engångspåsarna så försiktigt jag kan har alla påsar jag köpte frukt och grönsaker i 2019 och 2020 nu kasserats med hål i. Så vad gör man då? Återanvänder plastförpackningar man köpt mat i.

Olika förpackningar fyller olika syften. Påsarna som innehållit fem kilo bulgur är perfekta att dra runt en tallrik med matrester som ska in i kylen. Rispåsen kan man t ex ha grönsaker i, som squash eller paprika, som numera läggs direkt på transportbandet i butiken eller köps i papperspåse eftersom engångspåsarna i plast kostar 38 öre i skatt (30 öre i plastskatt och 8 öre i mervärdesskatt på plastskatten).

Till hushållssopor brukade jag använda brödpåsar. Sådana finns fortfarande, men jag har slutat att köpa bröd utan bakar allt själv istället. Men papperspåsar fungerar även till hushållssopor.

De stora plastbärkassarna, de som nu kostar 6-7 kr, köpte jag inte tidigare heller. Precis som för regeringen handlar det inte om miljön för mig utan om att jag föredrar tyg. Har till min glädje konstaterat att skatten blivit ett fiasko och jag tänker inte vika ner mig. Inte ett öre från mig i plastskatt, inte ett öre!

Vi är alla närmast sörjande

”Det där lönar sig inte att göra själv”, säger många. Ibland direkt till mig, ibland för att försvara att de lejt egna arbetsuppgifter. I princip har de rätt. Det är något galet med att hjärnkirurgen ska mura sin egen öppna spis istället för att låta ett proffs göra det. Muraren är bäst med murslev, hjärnkirurgen med skalpell.

Om bara alla gjorde sitt bästa hela tiden och hade lite yrkesstolthet, men jag ser ständigt och jämt tecken på motsatsen. Två exempel för att visa vad jag menar:

Sellpy heter ett företag som säljer andras skräp. Själv tar jag bilder på mina grejer, skriver annonser, annonserar, bevakar betalningen, packar, skickar och behåller hela vinsten. Den som inte orkar det kan skicka hela klabbet till Sellpy som tar ungefär hälften av vinsten för att göra det åt dig. Perfekt för den som inte orkar eller hinner, kan tyckas, men ofta blir resultatet ungefär så här.

Hade jag varit sugen på den här ljusstaken hade jag velat veta vad den väger, vad den är tillverkad i för material, hur hög den är, vem som designat den och någonting mer om skicket än ”inga tydliga defekter” som ju säger så lite det överhuvudtaget går. Jag har aldrig provat att fråga Sellpy. En del potentiella kunder gör säkert det, och kanske får de svar, men en del är förlorade pga de hopplösa annonserna.

Den senaste tiden har jag läst många bostadsannonser på nätet, en del skrivna av mäklare, en del privata. Gissa vilka som har flest och bäst bilder, mest utförliga bildtexter och tydligast annonstexter? De privata, varje gång.

Och där har jag också fått tillfälle att testa kvaliteten när jag mejlat följdfrågor. Privata annonsörer svarar snabbt, trevligt och tydligt. Några gånger har de också tagit reda på saker åt mig. Ibland genom egna kontakter på privata företag, ibland har de för min räkning kontaktat myndigheter för att exempelvis kolla coronarestriktioner. Det har jag inte ens bett dem om, de har gjort det ändå, som kundservice.

Okej, jag har också stött på hjälpsamma mäklare, men en del har inte ens bemödat sig att svara. För dem är det bara ett objekt i mängden, precis som för Sellpy, medan en privat annonsör har större egen vinning och därför eget engagemang. Det är orsaken till att jag säljer mina egna grejer och mer eller mindre skrivit mina egna bostadsannonser när jag tröttnat på ordblinda mäklare, och när den dagen kommer tror jag banne mig att jag ska skriva min egen dödsannons. Så att det blir rätt.

Slöhögar i alla läger, förenen eder

En hbtqi+-mötesplats har blivit av med sitt ekonomiska stöd och riskerar nedläggning. Jag vet inte ens vad alla de där bokstäverna står för och är inte särskilt intresserad heller.

Men låt oss släppa den diskussionen och istället prata om ungdomars oförmåga att göra något själva utan att samhället öser skattepengar över dem. När jag var ung fanns inget internet, men på något vis lyckades vi träffa likasinnade ändå, oavsett om vi samlade frimärken eller spelade fotboll.

Idag finns sociala medier, forum och sajter som Meetup.com vars själva idé är att sammanföra människor. Jag har själv åkt och träffat andra som har mina intressen och t ex picknickat med börs- och finansintresserade och sprungit långpass med för mig helt okända människor. Förslaget har kläckts på nätet och oftast inte kostat en krona utöver resan till mötesplatsen.

Det sägs att unga människor är sociala varelser. Det verkar inte så. För jag tror inte att reaktionen är unik för hbtqi+ även om det finns fler sådana exempel, som Södertälje där man sökt bidrag för att ”starta inkluderande platser för unga hbtq-personer”.

Kan de inte bara starta en Facebookgrupp eller annonsera på någon RFSL-sida? Politikerna gör inget, gnäller de. Gör något själva då! Behöver de ett eget hus får de väl gå ihop och köpa eller hyra ett. Sånt har ideella föreningar gjort i alla tider.

Protestera eller betala

Ingen med investeringssparkonto har väl missat att en arbetsgrupp inom socialdemokraterna sagt sig vilja höja skatten på sparande. Man började leka med tanken på att införa ett tak för ISK-sparande så lågt som 100000 kr. Nu pratar man istället om tre miljoner och vid sidan av detta en ”miljonärsskatt” som inte kan tolkas som annat än ett vänsterpopulistiskt namn på förmögenhetsskatt.

Jag har varnat för återinförande av förmögenhetsskatten så länge jag har bloggat (och innan dess också). Jag är ingen Nostradamus, det är bara vanlig enkel logik. Om färre ska finansiera fler och mer måste statens intäkt öka, och man kan inte höja inkomstskatten hur mycket som helst innan det resulterar i en mindre pengahög att beskatta. Punktskatter i all ära, men även om så bensin, plastpåsar och annat chockhöjs till himlen kommer det aldrig täcka regeringens behov av mer pengar att leka med.

Då återstår beskattning av tillgångar. Fastigheter, förmögenhet och transaktioner i form av arv och gåvor. Det enda som hindrar regeringen att gå all-in socialism är väljarnas eventuella vrede. Att ISK-taket inte landar på hundratusen nu beror inte på Magdalena Anderssons barmhärtighet utan att hon inte tror sig komma undan med det, vilket i sin tur beror på vilka samarbetspartier som ställer upp.

Och det, mina vänner, beror på väljarna. Så ni som tycker att världens högsta skattetryck är för högt när det uppenbarligen ändå inte ger oss världens bästa skola, sjukvård, polis, försvar osv bör göra motstånd. Skriv under Frida Bratts upprop, mejla din riksdagsledamot och uppmana andra att göra detsamma.

I det långa loppet är jag övertygad om att det är kört oavsett. När halva befolkningen är arbetslösa kravmaskiner kommer inga skatter i världen täcka ens grundläggande samhällsservice, men viker vi ner oss redan nu kommer snart ISK och KF förbjudas samtidigt som det blir förmögenhetsskatt från första kronan. Upp till kamp!