Dags att amortera!

Förra våren togs amorteringskravet tillfälligt bort och genast strömmade bostadsägare till banken för att pausa sina avbetalningar. Men från och med idag är festen över och kraven tillbaka.

Amorteringsfriheten lär ha lönat sig för bankerna. Om den också gjort det för samhället i stort har jag ingen aning om. De låntagare som investerat alla ”extrapengar” på börsen lär definitivt ha tjänat på det, om de inte satsade allt i Anoto och Norwegian.

Men nu ska vi alltså tillbaka till 1 % över 50 procents belåning, 2 % över 70 och ytterligare 1 % om lånet överstiger 4,5 gånger årsinkomsten. Som vanligt intar jag en egen position, långt ifrån vad många ser som rimligt. Att köpa en bostad med över 50 procents lånefinansiering är ju helt sjukt! Kan man förresten ens kalla det för köp? Man borde definitivt inte säga att man äger något man inte ens betalat hälften.

Säg som det är istället!

Idag verkar många anse att de äger bostaden så fort de dragit ihop kontantinsatsen även om den består av lån/allmosor från föräldrar eller blancolån. Jag känner människor som inte ens tänker tanken att de någonsin ska betala tillbaka sitt lån. Inte ens när de säljer, för då köper de en ännu dyrare bostad och binder upp sig ännu mer på bankens och samhällets långsiktiga välvilja.

Maxat 1800-talsboende

Jag fick ett mejltips från Peter. Jag ska inte säga att jag var okunnig om detta fenomen, men jag hade förträngt det och tänkt att så galet kan det väl ändå inte vara. Jodå, det kan det!

Har du tänkt öppna ett pensionat eller vandrarhem och vill maximera vinsten kan du med fördel erbjuda ett spartanskt boende. Istället för fina hotellrum inreder du enkla stugor eller bygger rum i en lada. Ju enklare, desto bättre. Ingen el och naturligtvis inget rinnande vatten. Toalett i form av utedass.

Exklusivt!

Vad gör man där då? Ingenting! Inte ”ingenting” i form av att bara ligga och dega. Nej, här pratar vi om aktiva val. Locka med en mobilfri weekend för att ”ladda batterierna” (vad vi nu ska med laddade batterier till när allt är av). Om inte de räcker för att gästerna ska få tillräcklig lugn och ro kan de få hålla käften också, givetvis marknadsfört som ”silent retreat”.

Tror du mig inte kan du titta här. Upp till 26100 kr för 2-3 dagar i en stuga helt utan bekvämligheter. Vem tusan går på det, kanske du undrar. Min tipsare Peter hade svar på det med. Här har vi en influencerbrud som tyckte att upplevelsen var ”mäktig”, ”nästan övernaturlig” osv.

”Inget wifi? Guuud, vad fräscht!”

Så har du plats är det bara att sätta igång. Varför köra jacuzzi och golvvärme när man kan locka med emaljerat tvättfat och stampat jordgolv?

Portföljstädning

Som jag berättat åkte jag på däng när Kambi-aktien föll handlöst. Kanske skyndade det på mitt beslut att rensa i portföljen. Jag blir mer och mer less på att handla i enskilda aktier. Ändå har jag haft tjugo sådana innehav av varierande storlek.

Förutom att jag är less har jag inte tid att bevaka dem eller ens läsa alla kvartalsrapporter. Tjugo innehav gör åttio kvartalsrapporter om året. Släng in några konkurrenters också, så är det snart över hundra. Då har jag inte räknat in att man bör hålla utkik efter nya investeringar. Även om det är kul måste man ta sig tiden, och nu tycker jag alltså inte att det är så himla kul. Nu när jag reser omkring på heltid har jag heller inte tiden.

Således dags att göra något åt det. Femton aktieposter har dumpats till högstbjudande och ytterligare en eller ett par ska ryka innan jag är nöjd. Allt från kursdubblare som Inwido och Nent till gamla surdegar som H&M och Telia. Kvar i depåerna finns fonder, både traditionella och börshandlade ETF:er, och så ädelmetaller och andra råvaror. Kanske ändrar jag mig, men just nu passar det mig utmärkt.

Fondsparande.

Dock har det gjort mig ännu mer likvid och det passar mig sämre. Som motvikt har jag köpt ett par globala indexfonder. Jag ska även fylla på befintliga innehav som Spiltan Investmentbolag och TIN Ny Teknik, men det kommer att finnas plats för nya, företrädesvis riktigt tråkiga fonder. Några förslag? Men, som sagt, jag tänker inte spela kvitt eller dubbelt, själva idén är att sänka risken och därmed behovet för mig att hålla koll.

”Ångest” för ”fattiga” barnfamiljer

Flera har tipsat mig om den här artikeln. Ni får ursäkta att jag inte nämner er allihop, det är lite kaotiskt nu.

Det handlar hur som helst om en Helsingborgsfamilj med fem barn, från 1-18. Merparten av dem i skolåldern varför det är underligt att skolstarten kommit som en oförutsedd händelse för familjen, men så verkar det vara. Eller mer specifikt utgifterna som följer med den.

”Barnen vill gärna ha ryggsäckar som är hela och rena. Alla andra barn kommer med nya.”
”Hur ska vi klara månaden? Vad kan vi lägga upp till försäljning på marketplace?”

Min första fråga är om verkligen alla kommer med nya väskor varje år. Det är ett rätt stort steg därifrån till ”hela och rena” och de pratar ju om Facebook Marketplace, så då borde de veta att de hittar en ryggsäck i nyskick för en femtiolapp, troligen på gångavstånd. Säkert inte av ”rätt” märke, men man kan inte få allt. Det kan ingen, även om man inte väljer att skaffa hela fem barn (kondomer är faktiskt jättebilliga).

Socialtjänsten har konstaterat att familjen har helt normala inkomster. Som jag varit inne på tidigare ligger Riksnormen för försörjningsstöd ganska högt, så de kan säkert pressa en del i utgifterna. I en familj på sju personer lär det finnas kostnader som inte är huggna i sten.

Det enda jag sett hittills är att de gråtit ut i Sydsvenskan och det imponerar inte. Att kalla denna familj fattig är fånigt! Deras barn går i skattefinansierad skola och eftersom de inte ens kommer ner till socialbidragsgränsen är det helt uppenbart att föräldrarna klarar av att utrusta dem med ryggsäckar, skor, pennor och allting annat som hör skolan till. Jag har ingen stor tro på svensk skola, men jag hoppas ändå att barnen lär sig något där som gått dessa föräldrar helt förbi.

111 spänn i timmen

Vet inte vad jag ska tycka om brovakten som tjänar 111 kr i timmen. Som vanligt ger Aftonbladets ”journalistik” lite att önska. ”Ob-ersättningen för att jobba natt, helg och storhelg räckte inte långt”. Nehej, hur långt då? En variant vore ju att redovisa siffran istället för att göra en skriftlig bedömning av hur långt pengarna räcker.

Men 111 kr/timmen är tveklöst en låg grundlön och visst är det galet att man inte ska få tillgodoräkna  sig tidigare år vid en ny upphandling. Samtidigt är det ju inte säkert att man är värd mer pengar bara för att man har jobbat fler år. Jag har ingen aning om vilka förkunskaper som krävs för brovakter, men en sak vet jag – är man missnöjd med förutsättningarna på sitt jobb bör man rösta med fötterna och skaffa ett nytt.

”En kompis dotter säljer glass i sommar, och tjänar mer i timmen än jag. Hon är 15 år.”

Men om hon fortsätter att sälja glass i de fjorton år som Mikael Steen varit brovakt är nog inte hennes lön heller så imponerande. En del jobb är helt enkelt svårt att få en bra löneutveckling på. Reklamutdelare, jultidningsförsäljare, skolpolis ...

Scocconomics

Jag fick ett tips av twittraren med det svåruttalade namnet Srednq om ett poddavsnitt om ISK-beskattning från början av sommaren. Jag kan inte säga att jag hoppade jämfota av glädje. Det är ett ämne som stötts och blötts både här och där. Men jag började hur som helst lyssna och kände att detta inte går att lämna okommenterat.

Det handlar om en podd med det festliga namnet Scocconomics som gått mig förbi. Det är såklart den gamle LO-ekonomen, numera vänsterpartisten Sandro Scocco, som gett upphov till namnet. Podden gör han tillsammans med Jenny Lindahl, f d ordförande för Ung Vänster och dessutom ordförande för Centrum för marxistiska samhällsstudier.

Den som vill veta exakt vad jag pratar om hittar avsnittet här. Ni andra får hålla tillgodo med min extremt objektiva redogörelse.

Det första jag slås av är hur dåligt insatta de låter. Det är som sagt inga gröngölingar vi har att göra med. Scocco har väl varit ekonom i minst 30 år, skrivit ett tjugotal böcker och brukar plockas in som expert i nästan alla medieproduktioner som har med pengar att göra. Lindahl är en tant i min ålder som varit proffspolitiker större delen av sitt liv. Ändå tycks ingen av dem veta riktigt vad ett investeringssparkonto är.

Lindahl säger faktiskt just det i början: ”ISK-konto, vad är det ens?” Det är för övrigt den benämning de använder genomgående, ”ISK-konto”. K:et i ISK står ju just för konto, så ISK-konto borde läsas ut som investeringsparkonto-konto. Det kan verka futtigt i det stora hela, men jag förväntade mig mer av människor som jobbat med ekonomisk politik tre gånger så lång tid som ISK ens funnits.

Fast delvis spelar de nog. Den illa dolda tesen är att ISK är en sparform för en handfull miljardärer och dessa är de enda som skulle drabbas av en hårdare kapitalbeskattning. ”90-95 procent av hushållen har helt marginella kapitalinkomster. Där rök den tvåhundringen liksom”, säger Scocco som följer upp med det föga vetenskapliga påståendet att ”normala Svenssons har en enda tillgång, och det är huset”.

Och så låtsas man som att taket på tre miljoner var den ursprungliga planen trots att det bara någon vecka tidigare läckt ut att den socialdemokratiska arbetsgruppen först diskuterat nivåer så låga som hundratusen. I början av programmet kallar Scocco ISK-skatten för subvention, eftersom det i gynnsamma lägen blir billigare än den gamla reavinstskatten. Sedan övergår han till formuleringen bidrag. En lägre skatt på kapitalvinster är alltså ett bidrag i Sandro Scoccos värld.

Förutom att programmet dumförklarar sina lyssnare lyckas Scocco förolämpa såväl fattig som rik. Median-ISK:n är på 80000 kr, berättar man. Tappar de hälften vid en börskrasch spelar det ingen större roll för det är ju ändå bara 40000. I Scoccos hushållsbudget är det kanske växelpengar, men rätt många hushåll sväljer inte en förlust på 40 papp bara sådär.

Självklart får även de rika sin släng av sleven. Nästan alla rika har ärvd förmögenhet, fastslås det utan tillstymmelse till källa. ”Nu råkar du haft tur”, säger Scocco. För egentligen tycker han inte att någon förtjänar ett eget kapital, det är uppenbart. Till slut konstaterar de att om man konfiskerar de 70 miljarder kronor som finns i ISK, ”då gör vi något åt ojämlikheten”.

Jenny Lindahl spelar rollen som dum blondin, men hon ska inte komma undan kritik för det. ”Nu kanske jag är dum” säger Lindahl ett antal gånger under avsnittet. Det är en retorisk fråga som varje gång förtjänar svaret ”JAA!!!”. Rekordet var nog denna:

”Nu kanske jag är dum, men om man då kan välja mellan att... Säg att jag har tio miljoner och så skulle jag kunna välja mellan att använda dem på ett sätt som är jättekonstruktivt, typ skapa jobb och så där, men det verkar ju besvärligt jämfört med att bara ha dem på ett sånt här konto.”

Förutom det uppenbara att det inte räcker med att sätta pengar på ett konto för att få avkastning undrar jag vad Lindahl tror att en börsinvestering är för något. Hur skapas riktiga jobb, är det inte just genom investeringar på börsen, inte genom att skapa statliga tjänster med pengar man konfiskerar? Kanske borde poddmakarna gå ut ur studion och träffa vanligt folk, en småföretagare med några anställda eller ett månadssparande vårdbiträde som kan lära dem lite om livet.

Jag har visserligen bara hört ett avsnitt, men som ni kanske anar gav det inte mersmak. En ekonomipodd med tydlig vänsterinriktning hade kunnat kvala in direkt i min poddlista, men då får den göras av människor som kan tillföra något. För mig kvittar det om Scocco och Lindahl låtsas okunniga eller om de på riktigt är så dåligt insatta. Det här duger inte.

Vi hörs längs vägen!

Den här tiden på året brukar jag gå upp på dagligt bloggande efter sommarens halvfart, men ni som väntat på det får vänta lite till för nu är jag ute och reser och blir själv nöjd om jag orkar upprätthålla nuvarande frekvens, ett inlägg varannan dag.

Jag trodde att jag skulle ha flyttat från Sverige våren 2020, men det kom ett virus och lite annat emellan. Fler än mitt liv har satts på vänt, och många har drabbats betydligt värre, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är och har varit frustrerande.

Men nu är det förhoppningsvis på gång. I går drog jag iväg på en resa på obestämd tid med målet att köpa (eller i nödfall hyra) en bostad. Det ska bli intressant att se hur det funkar, och då menar jag inte bara bostadsshoppandet utan också hur det går att jobba och blogga längs vägarna. Ni som hört mig tala om digitala nomader vet att det inte är min högsta önskan att bo i ryggsäck.

Fast en del har storleken för att bo i.

Känner jag några av mina trognaste läsare rätt kommer det nu bli en del tjat om vart jag ska, men på den punkten har jag inte ändrat mig. Jag återkommer om det när allt är klart och inte en minut tidigare. Kommentarer av typen ”Hoppas det funkar bra i X-land” kommer att lämnas obesvarade. Jag hoppas förresten att jag kan lämna kommentarsfältet öppet och någorlunda omodererat utan att det blir mindre konstruktivt än vanligt.