onsdag 1 september 2021

Dags att amortera!

Förra våren togs amorteringskravet tillfälligt bort och genast strömmade bostadsägare till banken för att pausa sina avbetalningar. Men från och med idag är festen över och kraven tillbaka.

Amorteringsfriheten lär ha lönat sig för bankerna. Om den också gjort det för samhället i stort har jag ingen aning om. De låntagare som investerat alla ”extrapengar” på börsen lär definitivt ha tjänat på det, om de inte satsade allt i Anoto och Norwegian.

Men nu ska vi alltså tillbaka till 1 % över 50 procents belåning, 2 % över 70 och ytterligare 1 % om lånet överstiger 4,5 gånger årsinkomsten. Som vanligt intar jag en egen position, långt ifrån vad många ser som rimligt. Att köpa en bostad med över 50 procents lånefinansiering är ju helt sjukt! Kan man förresten ens kalla det för köp? Man borde definitivt inte säga att man äger något man inte ens betalat hälften.


Säg som det är istället!

Idag verkar många anse att de äger bostaden så fort de dragit ihop kontantinsatsen även om den består av lån/allmosor från föräldrar eller blancolån. Jag känner människor som inte ens tänker tanken att de någonsin ska betala tillbaka sitt lån. Inte ens när de säljer, för då köper de en ännu dyrare bostad och binder upp sig ännu mer på bankens och samhällets långsiktiga välvilja.

37 kommentarer:

  1. Står man som ägare på fastigheten så äger man den ju. Visst är ägandet ganska skört om banken har pant(er) i huset och kan få det sålt på exekutiv auktion.

    Själv har jag <30% belåningsgrad utan i egentligen behöva lån men det är bara för fördelaktigt för att stå emot.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt samma situation här. Har alltid sett till att amortera i god takt, så belåningsgraden sjunker ganska snabbt, vilket så klart är glädjande den dagen räntorna börjar stiga.

      Radera
    2. Jag tycker att det är en definitionsfråga. Äger man mindre än halva bostaden tycker jag att banken åtminstone är huvudsaklig ägare.

      Radera
    3. Sparo, för att vara ekonom och investerare har du ett väldigt fyrkantigt sätt att se på finansiering.

      För att ta ett liknande exempel, som aktieägare (där du äger 100% av aktierna) om du finansierat en del av verksamheten med lån på banken, är du då inte längre ägare till hela verksamheten?

      Jag tror varken de flesta aktieägare eller någon bank skulle hålla med dig kring din definition av ägarskap.

      Men såklart, om man "äger mindre än halva bostaden" finns det ju en eller fler ägare som äger resterande del.

      Radera
    4. Jag är nog lika fyrkantig där, är jag rädd. Om du äger en rörelse som till över 50 procent är finansierad av lån tycker jag att det är långivaren som äger dig, inte du som äger företaget.

      Att bankerna inte håller med mig är jag helt med på. Deras verksamhet bygger ju på att de lånande kunderna tycker sig kontrollera sina "ägodelar".

      Radera
    5. Jag lovar. Prova att skita i att betala ränta och amortering så får du se vem som verkligen äger bostaden...

      Radera
    6. Suck! Det är fortfarande inte banken som äger den. Möjligtvis kan banken köpa ditt hus på den exekutiva auktionen. Då är det inte du som äger huset längre utan banken.

      Radera
    7. När kronofogden knackar på dörren lär det inte vara så kul...

      Radera
    8. Nej det är inte alltid kul att äga saker.

      Radera
    9. Folk tror att när de sätter ett namn på pappret så äger de bostaden, fast banken äger mer än 50%...vad de i själva verket har gjort är skrivit på ett frivilligt slaverikontrakt för att betjäna banken. När det vettiga istället är att vara på rätt sida om räntabilitetskurvan och bryta the rat race. Det tragiska är att vissa har bara bostaden som sin "stora egendom" och tycker de är rika. Men de kommer aldrig få loss pengarna förrän till sista vilan. Byter de bostad tenderar de byta till något ännu större och dyrare. Men de känner sig rika... När man då ser på (den överprissatta) bostaden i ett annat (sol)ljus, så är det snarare ett monument för ett finansiellt dåligt beslut. (Adderar man till det vad som hände på 90-talet, så kan det mycket väl bli ännu sämre... För en dag kommer det att hända igen...Det är bara en tidsfråga.) Men att hålla i gång sin livsstil måste de spendera mycket tid på arbetet och andra aktiviteter. Även under den korta tiden av frihet, som de kallar semester, vill de inte tillbringa i sitt "monument". Men vissa verkar inte vilja se sanningen, inte vilja ta pillret med den rätta färgen... Fast det kanske är bäst så... Hur skulle det se ut i samhället om alla gjorde sig fria från löneslaveriet?

      Radera
    10. Slaverikontrakt tycker jag är att dra det lite långt, men du har poänger. Och visst kommer det komma tider när räntan blir 5 eller t o m 10 procent.

      Radera
  2. Tja så länga man har lån äger man inte saken i fråga helt, även om de flesta av oss säger att vi gör det.
    Jag är egentligen bara bankens fastighetsskötare, en fastighetsskötare som betalar för att få underhålla deras investering...

    Uj nu blev det trist. Det där lät verkligen inte kul.
    Det är sämre än att bo i hyresfastighet. Då har iaf fastighetsägaren skyldighet att laga och fixa.

    Vi valde att fortsätta amortera med tanken att "det som är avbetalat är avbetalat" trots att vi kunnat investera på börsen så gjorde vi inte det. Kanske mest för att vi inte hittade någon kristallkula som kunde visa framtiden ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns värre öden än att vara fastighetsskötare åt banken. Man kan vara finansiär åt det kommunala hyresbolaget.

      Radera
    2. HA ha ja det vill jag ännu mindre.

      Radera
  3. Så länge man har en rimlig syn på och en långsiktig plan för sitt boende och sitt bolån kan jag inte se att det är något problem att låna till något sådant som ett boende - hus eller lägenhet.
    Det är skillnad på att låna till konsumtion - vilket jag aldrig skulle göra - och att låna för att köpa något som håller eller ökar sitt värde över tid.

    Inte många har medlen som skulle behövas för att köpa ett hus eller en lägenhet för åtskilliga hundratusen, och än mindre för flera miljoner som snarare är normen idag. Visst kan man argumentera för att man kan hyra bostad "så länge" tills man sparat ihop nödvändiga medel för ett köp, men ekonomi fungerar inte så. Dels är det inte nödvändigtvis billigare att hyra bostad (dvs sparutrymmet kan snarare bli mindre), dels skulle det ta decennier för att få ihop pengarna, och dels är den amortering man gör i sig ett sparande. Samtidigt är det rimligt att förvänta sig att den ägda bostaden ökar i värde över tid, även om de senaste två decenniernas galna prisökning inte kan förväntas hålla i sig över tid och ju egentligen till stor del har att göra med att räntorna samtidigt har gått ner.

    Att äga sitt boende ger också en frihet i att INTE vara beroende av någon annan, samtidigt som det också självklart innebär ett större ansvar än att hyra. Men den märkliga normen som ibland kommuniceras från visst politiskt håll att hyreslägenhet är det "normala" och att det borde byggas fler "billiga hyresrätter" är ju egentligen en chimär. Det går för det första inte att bygga "billiga hyresrätter" som man försöker påstå, och för det andra vill folk generellt i hög grad äga sitt boende.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det sundare att låna till boende än till konsumtion, men jag tycker ändå det är något osund i att köpa en bostad där man inte ens har råd att köpa halva.

      Radera
    2. Varför det? Man måste se på vad det kostar en över tid, inte vad investeringen är. Kostnaden för att bo i hyrt boende är hyra, kostnaden för ägt boende är räntor, månadsavgift till ev BRF samt övriga driftkostnader.
      Som jag skrev ovan finns det en frihet inbyggd i att själv äga sitt boende eftersom det ger en själv möjlighet att dels påverka vilka kostnader man vill dra på sig i form av t.ex. standardhöjningar, och dessutom att sänka kostnaden över tid i takt med att man amorterar av lånen.
      Att köpa en bostad utan att låna till den är "i princip" helt orealistiskt, och om då alternativet skulle vara att alla skulle bo i hyrt boende skulle det innebära att alla landets bostäder skulle behöva ägas av "någon" - som då också skulle få stor makt över alla invånare.

      Radera
    3. Fast över tid vet man ju ännu mindre om sin egen ekonomi, och det får man betala rejält för jämfört med om man kan köpa direkt för egna pengar.

      Jag är med på att inte alla kan köpa sitt boende kontant, men att kalla det "helt orealistiskt" tycker jag är att gå för långt. Jag gjorde det och jag vet flera andra som också gjort det.

      Radera
    4. Du har förmodligen ägt ditt boende rätt länge då. För idag är det inte rimligt att någon ska förväntas ha 1-3 miljoner i sparkapital att betala en bostad med.

      Sen är det trots allt också så - som påpekats längre ner i diskussionen - att det kan vara ekonomiskt rationellt att ha sin bostad belånad och samtidigt ha ett investerat sparkapital, istället för att vara skuldfri och ha 0 på banken.

      Radera
    5. Ja, jag köpte det för 750000 kr och la ett par hundratusen till på att få den beboelig. Där vore det inte möjligt idag, men längre från en storstad finns fortfarande sådana bostäder.

      Radera
  4. Jag vet inte vad som är värst, att folk lånar mer än de klarar av, eller att staten ägnar sig åt överförmynderi med amorteringskrav och liknande.

    Kan inte folk bara uppföra sig förnuftigt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med om att låneavtalet i första hand borde vara en affär mellan låntagare och långivare, men eftersom staten ibland får bankernas problem i knäet kan jag förstå deras intresse.

      Radera
    2. "Kan inte folk bara uppföra sig förnuftigt?"

      Bevisligen inte, det räcker bara med att se hur saker som SMS lån etc. har en stor och växande marknad. Om folk faktiskt inte gick och överlånade sig för att köpa ett hus, konsumtion etc. så skulle vi inte behöva nuvarande överförmynderi heller. Det är dock helt enkelt inte ett faktum och någon (i detta fall staten) måste vara den vuxna i rummet och styra upp. Jag kan ha åsikter om hur det har implementerats etc. men det enkla faktum är att folk inte agerar (eller har kunskap) att ta ansvar tydligen.

      Radera
    3. Det handlar ju också om hur man reglerar marknaden för kreditgivning. Om vi nu bortser från bolånemarknaden - där jag nog tror att kontrollen är relativt god - eftersom jag tolkar kommentaren om SMS-lån etc som mer riktad mot andra krediter. Det går ju att ställa upp olika regler för ansvar för "dåliga krediter" t.ex. - säg att ett företag själv får stå för förlusten om man inte kan styrka att man gjort en rimlig kreditprövning. Då skulle nog en del kreditföretag dra öronen åt sig och inte låna ut pengar lika lättvindigt. I Sverige finns ju dessutom en statlig myndighet - Kronofogden - som företag billigt kan anlita för att driva in förfallna skulder. I andra länder är det inte lika enkelt och då påverkar det förmodligen viljan att låna ut pengar till "osäkra" kunder högst väsentligt.
      När det gäller bolån har vi ju också i Sverige ett system med personligt ansvar för lånen även om värdet på säkerheten (dvs bostaden) fallit, vilket gör att långivaren alltid kan kräva betalt. Vad jag förstår är det i t.ex. USA så att om du lånat pengar med huset som säkerhet kan du lämna huset till banken och då är det inte ditt problem längre.

      Det borde alltså vara möjligt att få en bättre fungerande kreditmarknad genom att justera reglerna så att de som lånar ut pengar har bättre koll på vem de lånar ut pengar till och därmed ser till att ställa rätt krav så att låntagarna INTE hamnar i skiten.

      Radera
    4. Helt rätt, Jonas, folk kan inte uppföra sig förnuftigt. Medaljens framsida är att vi som kan det får en fördel.

      Stefan, det där låter bra i teorin, men man kan inte reglera bort folks dumhet. Att låntagarna inte hamnar i skiten är låntagarnas ansvar.

      Radera
    5. Det jag menade var att nuvarande regler inte är huggna i sten, utan man får se det som en glidande skala var man lägger ansvaret mellan långivare och låntagare.
      Flyttar man ansvaret för korrekt kreditkontroll mer åt långivarnas håll kommer det att göra dem mer noga med kreditkontrollerna och därmed minskas förhoppningsvis mängden "dåliga krediter". Men självklart kan man aldrig helt reglera bort dumhet hos de som lånar pengar.

      Radera
    6. På ett allmänt plan tycker jag redan att ansvaret för enskilda liv ligger för långt från individen. Om vi, som i andra länder, varit vana vid att det är vi själva som har ansvaret skulle det kanske inte gå åt fel håll nu. Men det är inte helt lätt, där kan vi vara överens.

      Radera
  5. <50% här. Med de senaste årens uppgång skulle jag anta närmare 25%. Borde värdera om huset. Har alltid amorterat häftigt. Står inte ut med att klippa bankens gräsmatta

    SvaraRadera
  6. Jag ser själv ingen anledning till att amortera av hela huslånet, men har idag en riktigt låg belåningsgrad. Jag tänker istället på vad som är bäst för helheten i vår ekonomi. Med den inflation som politiker och centralbanker idag medvetet eldar på så är det en ren minskning av inflationsrisken om man har lån. Jag vågar helt enkelt inte vara skuldfri idag. Dessutom så beaktar jag alltid alternativkostnad i kalkylen.
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har man pengarna kan man såklart välja. Har man inte pengarna är det inte ett val.

      Radera
  7. Ska inte kasta sten i glashus, jag har ca 65% belåning, men ja det är rätt sjukt. Det finns ju en anledning att det heter amortering, från franskans a la mort, tills döden...

    SvaraRadera
  8. Money makes money

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och låneräntor äter upp dem.

      Radera
  9. Intressant principdiskussion. Om jag köper en barre för 10 miljoner, dvs vanlig villa i Stockholm - i någon halvsunkig pendlarförort, och där banken lånat ut 8,5 miljoner till mig och samtidigt har jag femton miljoner i investeringar, tex aktier, och som över tid avkastar åtta procent per år. Är det jag eller banken som "äger" villan?
    Är det principiellt felaktigt att expandera sin balansräkning? I alla lägen, inga undantag? Om inte, när är det ok?
    Gäller ställningstagandet enbart boende eller alla situationer?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Banken, men då har du möjlighet att överta den. Den lilla gruppen i den situationen är inte de jag pratar om utan de som inte kan och inte har.

      Men jag är med på att det inte är glasklart att det finns ett rätt och ett fel i alla lägen.

      Radera