Min bloggkollega
The Dividend Story har skrivit en intressant text om att
hans familjs resa mot finansiellt oberoende efter tio år nått en
punkt där det känns rätt att sluta med månadssparande.
En dividend family.
Jag tycker att det
är en intressant aspekt av sparandet, att nå mål och delmål, och
att låta milstolparna få konsekvenser för livet i stort. Kort
sagt, det är ingen idé att jobba mot ett mål om inget händer när
man kommer fram. Det gäller inte bara ekonomi utan egentligen
allting.
Själv har jag
aldrig haft ekonomiska mål, men det behöver inte betyda att jag
inte borde anpassa mitt liv efter plånboken. Och det gör jag. Jag
ser t ex inget egenvärde i att jobba fyrtiotimmarsvecka eller att få
in en specifik siffra i månatlig inkomst. Ibland jobbar jag mer,
ofta mindre, och jag är helt okej med det.
När är det dags
att överhuvudtaget inte jobba för att få in mer pengar (inte detsamma som att sluta jobba), för att
det redan räcker livet ut? Den nivån är jag inte säker på att
jag någonsin når med mindre än att jag får reda på något om min
hälsa som gör min tid väldigt utmätt.
För jag har ingen
aning om vad jag vill göra om tio år eller ens om ett. Troligt inte något som kostar jättemycket pengar, men även
om jag knappast kommer börja samla på lyxbåtar eller champagne
kanske jag vill bo dyrt. Den som lever får se, och att få leva
länge är definitivt ett mål, dock inte dyrt i ekonomiska termer.
Nordnet hade en bra video om när det kan vara dags att sluta månadsspara. https://youtu.be/AFvlKyY_7dA
SvaraRadera4%-reglen gäller på 30 år, men på längre sikt kan den behöva justeras ner och bli mer flexibel. Så lite nedjustering av tempot kan vara på sin plats.
Tack för tipset!
RaderaEgentligen känner jag att fyraprocentsregeln har både hängslen och livrem för att hålla livet ut, men visst är det skönt med marginaler.
Jag läste också inlägget och kan ha viss förståelse för tankarna som framförs där. Känner man att man försakar något under sin sparresa och att portföljen nu nått det värde man önskar så kan man naturligtvis dra ner på sparandet.
SvaraRaderaJag känner inte så. Jag tjänar helt enkelt mer pengar än jag gör av med och tillför därför portföljen mer pengar varje månad. Rena struntsummor jämfört befintligt portföljvärde men någonstans måste de läggas och jag har redan en båt som jag är nöjd med.
Som alltid, jag tror han gör rätt då det verkar vara genomtänkt och baserat på deras livssituation.
Lite samma här. Att göra av med pengar får inte bli ett självändamål. Då är det faktiskt bättre att sparandet blir det. Men att ständigt utvärdera det tror jag starkt på.
RaderaHar man inte för låga ambitioner med sparandet om man börjar tänka på att sluta menar du? Nej, jag bygger på något som ska stå sig framåt, något bestående att efterlämna.
RaderaMvh investera-pengar.blogspot.com
Och någon annan kommer tycka att du inte ska ge dig förrän du fått ihop till en stipendiefond i ditt namn som kommer att överleva i hundratals år. Nog är nog :)
RaderaDu har rätt, en stiftelse är nog ofta en ganska bra ide.
RaderaIdag är det val i Norge.
SvaraRaderaEeh... Ja.
RaderaJag börjar nästan känna att det är nog nu.
SvaraRaderaHar inga barn och inga stora ambitioner på att efterlämna något. När jag leker i ett excellark så kommer mitt kapital att fördubblas om 20 år om jag plockar ut mina vanliga levnadskostnader varje år under den tiden. Räknat på 6% genomsnittlig avkastning. Då har ändå min genomsnittliga avkastning snarare legat på 12% (återinvesterade utdelningar) vid en återblick 5 år bakåt i tiden. Trots coronakrascher et cetera...
Men det vanligaste synsättet är väl att det inte finns någon övre gräns för hur mycket pengar man behöver ?
Det handlar inte alltid om hur mycket man behöver. Ibland handlar det om hur mycket man lyckas göra av med.
RaderaHur menar du ?
RaderaJag förstår dig, Northernlight. Men jag undrar över om du känner glädje/förtröstan över att ha "kommit fram" eller om du saknar utmaningen?
RaderaOK, Zero. Det är nog faktiskt lite samma för mig. Den ofrivillige mångmiljonären.
Radera"Jag vet inte riktigt hur det går till, det bara händer av sig själv"
Sparo: En blandning. Det växlar över tid.
RaderaSparo: Å naturligtvis en krypande känsla av "hur i helvete ska jag hantera det här nu då" ;)
RaderaFast där kan vi snacka i-lands problem.
Mm, det sista var verkligen ett I-landsproblem, men jag kan känna igen mig lite i att jakten har ett värde och när byten ligger nere har man ju inte det kvar längre.
RaderaNLI: Jag menar att jag med största sannolikhet har mer pengar än jag behöver för att klara mig resten av mitt liv på dem, men jag jobbar fortfarande och min månadslön överstiger med marginal mina månatliga kostnader. Därav påfyllnad i portföljen. Portföljen har blivit min vindsförvaring för pengar. Jag vet att de finns däruppe men jag har än så länge ingen användning för dem. Kanske kommer jag att få användning för dem? Om inte så får barnen gå upp på vinden när jag och frun har dött och rensa.
RaderaJag blir lite av en trygghetsnarkoman. Även om jag förnuftsmässigt kan se att kapitalet är tillräckligt så har jag svårt att lita på att det räcker. Det som var mycket pengar för ett par år sedan känns inte så märkvärdigt nu. Mina månatliga insättningar tillför inte kapitalet så mycket, men att för den skull börja slösa - bara för att man kan - känns både främmande och onödigt. Än så länge har jag inga planer på att sluta jobba, men det händer att jag tänker att jag faktiskt kan tacka för mig närhelst jag vill. /Eva
SvaraRaderaJag har samma upplevelse. Bevisar för mig själv (via beräkningar etc) på flera olika sätt att det är lugnt och pengarna kommer inte ta slut. Men klipper ändå inte banden.
RaderaTrygghetsnarkoman.
Sedan känner jag igen mig mycket i det där att det som var mycket pengar för ett par år sedan inte känns så märkvärdigt nu.
Jag tycker känslan att kunna sluta jobba är värd mycket. Tänk, de som inte bara känner att de inte kan sluta jobba utan också att de är hänvisade till att vara kvar hos sin nuvarande arbetsgivare. Då kvittar det nästan hur bra man trivs, det skulle skava ändå.
RaderaOch visst är det sant att ju högre sparkapitalet är desto mindre kan man påverka det på kort sikt, men det är ju ändå lite av ett I-landsproblem.
Nog? Jag kommer på mig själv med att höja målen mest hela tiden. Det lär aldrig bli nog om den här utvecklingen fortsätter. Sen kanske sparande inte är superrelevant längre eftersom utvecklingen av börsen börjar betyda väldigt mycket mer.
SvaraRaderaDags att läsa lite Seneca igen.
Haha! Att höja kraven så att man aldrig hinner ikapp låter som en slags lyxfälla ;-)
RaderaFör de flesta kommer ju pensionssparande att vara en faktor med tiden, åtminstone om man har jobbat tillräckligt många år. Jag började investera för sent egentligen, men har nu nått åldern när tjänstepensionerna får tas ut, vilket medför att jag kan vända kassaflödet och börja ta ut utdelningarna och några tjänstepensioner och klara mig gott på det, utan att tära på kapitalet.
SvaraRaderaEventuellt kanske man får ut statlig pension också, vem vet?
Det är bara en faktor om man lider av vanföreställningen att svenska staten kommer att betala ut pension om några decennier ;-)
RaderaDet är nog. Nu.
SvaraRaderaHar sagt upp mig och slutar jobba om några veckor.
Har inte pengar så det räcker till någon 4%-regel. Dom kommer kanske att ta slut. So what.
Fick bara nog en dag. (Har ju berättat här om en del hälsofaktorer som också påverkar mitt beslut)
Så nu vänder jag blad. ;-)
Grattis! Hälsomässigt tycker jag att det låter väldigt friskt.
RaderaJag läste det där också och reagerade lite. Förundrades. De har alltså bestämt sig för att sluta månadsspara. För mig uppkom frågan "varför då"? Man MÅSTE ju inte använda alla pengar som kommer in, det finns ingen naturlag som säger det! (Jag menar inte dem med väldigt låg inkomst, studenter, fattigpensionärer mm, utan just såna medelsvenssons som The Dividends verkar vara).
SvaraRaderaMan kan sänka sitt månadssparande ett tag eller pausa det om man inser att för tillfället så har man lite större utgifter (nytt boende, akut bilköp, växande barn, stort bröllop eller vad som helst).
Men att sluta spara bara för att man inte vet vad sparandet ska gå till verkar bakvänt. Kan det då inte kännas väldigt tryggt att fortsätta spara för okända utgifter 5-10 år in i framtiden? Att bestämma sig för att göra sig av med varje öre i inkomst, varje månad, bara för att man inte vet vad sparmålet är, verkar jättesvårt.
Kan man inte bara konstatera att man har en sådan hushållsekonomi så att det blir pengar över varje månad och det är bra. För rätt vad det är behövs nya vinterskor eller att terminsavgiften för nån aktivitet ska betalas. då är det bra att ha en sparad buffert.
Eller har jag missuppfattat allting? Menar de att de ha så bra inkomster så att vad som än händer så kan den akuta utgiften tas från pengarna som kommer in denna månad? Ja, då är det bara att gratulera, för då har de verkligen nått ekonomiskt oberoende, ekonomisk frihet, FIRE eller vad man nu vill kalla det.
Spargrisen
Det bygger väl på att man ser det som en eftergift att inte göra av med alla pengar (sen finns det gradskillnader också).
RaderaJag vet inte var gränsen för Medelsvensson går när det kommer till inkomst, men jag har fått uppfattningen att de har en ganska bra inkomst. Jag skulle nog se det som slitigt att göra av med hela.
De menar väl att utvecklingen av portföljen är så pass hög att de inte behöver mer inkomst av kapital än så, att pengarna kommer därifrån och de inte behöver tillskott av lön utan nöjer sig med att den klarar de löpande utgifterna.