Min bloggkollega
The Dividend Story har skrivit en intressant text om att
hans familjs resa mot finansiellt oberoende efter tio år nått en
punkt där det känns rätt att sluta med månadssparande.
Jag tycker att det
är en intressant aspekt av sparandet, att nå mål och delmål, och
att låta milstolparna få konsekvenser för livet i stort. Kort
sagt, det är ingen idé att jobba mot ett mål om inget händer när
man kommer fram. Det gäller inte bara ekonomi utan egentligen
allting.
Själv har jag
aldrig haft ekonomiska mål, men det behöver inte betyda att jag
inte borde anpassa mitt liv efter plånboken. Och det gör jag. Jag
ser t ex inget egenvärde i att jobba fyrtiotimmarsvecka eller att få
in en specifik siffra i månatlig inkomst. Ibland jobbar jag mer,
ofta mindre, och jag är helt okej med det.
När är det dags
att överhuvudtaget inte jobba för att få in mer pengar (inte detsamma som att sluta jobba), för att
det redan räcker livet ut? Den nivån är jag inte säker på att
jag någonsin når med mindre än att jag får reda på något om min
hälsa som gör min tid väldigt utmätt.
För jag har ingen
aning om vad jag vill göra om tio år eller ens om ett. Troligt inte något som kostar jättemycket pengar, men även
om jag knappast kommer börja samla på lyxbåtar eller champagne
kanske jag vill bo dyrt. Den som lever får se, och att få leva
länge är definitivt ett mål, dock inte dyrt i ekonomiska termer.