Bostadslös med bolån

Den som läser på SVT om familjen som blir av med lägenheten men behåller lånen kanske fattar att det är en bra idé att läsa bostadsrättsföreningens årsredovisning, både i samband med köp och löpande under ägandet.

När jag själv sålde lägenhet 2020 var det en eller två av 50 spekulanter som frågade om föreningens ekonomi. Då är bostadsköpet ändå en av de största affärerna i deras liv, och även om det är ovanligt kan det som i SVT-exemplet bli så att föreningen kånkar och att man som föreningsmedlem blir av med sin bostad, men får behålla lånen.

Jag kan inte detaljerna i det fallet, men det verkar uppenbart att underhållet släpat efter högst betänkligt, och det borde väl vara en god varningssignal på att något inte står rätt till. Får jag gissa tänkte de boende att ”det löser sig säkert på något sätt” och ”vi äger ju ändå våra lägenheter”, vilket helt enkelt inte är sant. I en bostadsrätt äger man rätten att bo i sin lägenhet genom att man äger motsvarande andel av föreningen. Utan förening – ingen bostad.

”Borta!”

Jag har själv bott i bostadsrätt i sexton år, har tjänat massor av pengar på det och tycker att det kan vara en riktigt bra boendeform, men det har inte samma säkerhet som att hyra (eller i många fall att äga själv) och då får man ta ansvar för att inte sitta där med skägget i brevlådan.

Strålande affärer

Jag köpte en uran-ETF för några år sedan när jag kände att priset blivit för lågt. Prickade inte riktigt botten för den stod och stampade fram till en dipp i början av 2020, men sedan tog den fart.

Och nu har den som synes sprängt taket efter att ett investmentföretag köpt allt uran de hittat. Jag skulle önska att jag varit med på hela resan, men sålde häromdagen eftersom jag behövde pengarna till annat, så även om toppen skulle vara nådd exakt här har jag gått miste om en del av den sista knarkarhaussen.

Bra resa hur som helst, särskilt eftersom jag såg investeringen som förhållandevis riskfri. För där skiljer jag mig från de som tycker att man ska hålla sig ifrån råvaror eftersom de är så oförutsägbara.

Jag är långt ifrån någon råvaruexpert, men jag känner precis tvärtom. Normala råvaror har ju ett marknadsbehov, oavsett om det är uran, silver eller kaffe. De blir inte värdelösa med mindre än att det kommer en annan råvara som fullständigt tar bort den framtida marknaden. Risken är måhända större för uran än för kaffe (inget kan ersätta kaffe!), men ändå rätt låg. När uran tappat 85 procent av sitt högsta värde kunde den inte gärna fortsätta ner till noll.

En aktie kan däremot dö även om företaget har bra produkter. Allt som krävs är att en konkurrent har en bättre, eller bara mer prisvärd produkt. Eller att företaget man äger aktier i har en klantig ledning. Eller något annat, som politiska beslut eller en usel kampanj. Jag kommer aldrig lägga alla ägg i råvaror, men troligen alltid några.

Vem köper detta?

Det verkar finnas en marknad för allt, men ibland undrar jag vart världen är på väg. Att det går att sälja nyhetsartiklar till läsarna är en sak, men varje gång jag ser reklam för ”plus” eller ”premium” känner jag att den ekonomiska besparingen att inte köpa dessa abonnemang bara är hälften så mycket värd som vinsten i att slippa läsa skiten.

Jag vet inte vad ”Älskar, älskar inte” är, men jag anar att det är någon form av dejtingprogram, föga intressant för oss som varken varit med eller känner deltagarna. Och av de tre kändisarna som avslöjar hur många de haft sex med känner jag bara igen en. Jag fattar inte ens hur det kan bli en artikel, än mindre att de försöker sälja en premiumtjänst med den.

Däremot fattar jag att sånt här inte kommer till av en slump. Det finns uppenbarligen människor som vill veta hur det gick för ”Älskar, älskar inte”-paren och som är för slöa för att söka rätt på svaret gratis (för något säger mig att dessa människor finns på vartenda socialt medium som existerar) och andra som lägger hela sekunder på att fundera över hur många personer deras favoritkändisar har legat med.

Intressesmurfarna hoppar av glädje.

Och det är det som gör mig orolig för mänskligheten. Det är inte friskt att vilja betala pengar för att få veta hur många kvinnor Linus Wahlgren säger sig ha haft sex med. Men tydligen gör folk det, och det skrämmer mig.

I en parallell verklighet

En artikel i Nyheter Idag fångade mitt intresse, särskilt det sensationella citatet ”Vi har högsta sysselsättningsgraden i EU” som ska ha uttalats av landsfader Löfven i TV4:s Nyhetsmorgon.

Vad märkligt! Nu stannade klockorna...

Troligen beroende på att sysselsättningsgrad är en svensk uppfinning (dock inte lika stor internationellt som dynamiten och skiftnyckeln) med enda syfte att trolla bort arbetslöshet. Som sysselsatt (=inte arbetslös) räknas den med någon form av sysselsättning minst en timme per vecka. Det behöver inte vara ett riktigt jobb utan funkar lika bra med ett bidragsbetalt eller någon form av utbildning. En timme på sju dagar - då är du inte arbetslös. Med den definitionen är det nästan märkligt att inte alla anses sysselsatta. Löfven igen:

”Skulle vi jämföra oss med länder som har lägre arbetslöshet så skulle vi få lägre sysselsättning, för där är fenomenet att människor inte finns till förfogande i arbetskraften som man gör i Sverige.”

Är det någon som fattar vad karln vill ha sagt? Att hittepå-statistik är viktigare än verkligheten? Enligt SCB är arbetslösheten 8,3 procent vilket i stort sett är den högsta siffra som någonsin uppmätts. Svårt att få ihop det med Löfvens bild att alla kurvor pekar åt rätt håll.

”Hahaha! Gick ni på den lätta?”

Vidare säger han att nio av tio socialdemokratiska vallöften infriats – ”helt eller delvis”. 32000 traineejobb skulle skapas – facit: 464 stycken. 5000 beredskapsjobb inom statliga myndigheter skulle tas fram – facit: några hundra (varav majoriteten ”anställdes” av Arbetsfömedlingen).

Detta bara inom arbetsmarknadspolitiken. Vi (alla utom Löfven) minns väl klassiker som Morgan Johanssons löfte att Sverige skulle vara narkotikafritt för snart tio år sedan och Magdalena Anderssons löfte att bensinskatten inte skulle höjas. Hade regeringen däremot lovat att minska antalet poliser, få färre människor genom skolsystemet och förvandla Sverige till ett av Europas allra otryggaste länder hade det blivit med beröm godkänt.

När är nog nog?

Min bloggkollega The Dividend Story har skrivit en intressant text om att hans familjs resa mot finansiellt oberoende efter tio år nått en punkt där det känns rätt att sluta med månadssparande.

En dividend family.

Jag tycker att det är en intressant aspekt av sparandet, att nå mål och delmål, och att låta milstolparna få konsekvenser för livet i stort. Kort sagt, det är ingen idé att jobba mot ett mål om inget händer när man kommer fram. Det gäller inte bara ekonomi utan egentligen allting.

Själv har jag aldrig haft ekonomiska mål, men det behöver inte betyda att jag inte borde anpassa mitt liv efter plånboken. Och det gör jag. Jag ser t ex inget egenvärde i att jobba fyrtiotimmarsvecka eller att få in en specifik siffra i månatlig inkomst. Ibland jobbar jag mer, ofta mindre, och jag är helt okej med det.

När är det dags att överhuvudtaget inte jobba för att få in mer pengar  (inte detsamma som att sluta jobba), för att det redan räcker livet ut? Den nivån är jag inte säker på att jag någonsin når med mindre än att jag får reda på något om min hälsa som gör min tid väldigt utmätt.

För jag har ingen aning om vad jag vill göra om tio år eller ens om ett. Troligt inte något som kostar jättemycket pengar, men även om jag knappast kommer börja samla på lyxbåtar eller champagne kanske jag vill bo dyrt. Den som lever får se, och att få leva länge är definitivt ett mål, dock inte dyrt i ekonomiska termer.

Digital nomad – utvärdering

För ett par år sedan bloggade jag om digitala nomader och konstaterade att jag själv inte skulle vilja leva på resande fot med kontoret på fickan.

Nu har jag ändå provat det livet i tre veckor och kan konstatera att min magkänsla var riktig. Att leva skribentliv med hjälp av mobilt bredband och en laptop är okej, men långt ifrån idealiskt. Skärmen är för liten, liksom tangentbordet. Har i alla fall släpat med mig en mus så att jag slipper att också svära över pekplattan som sällan gör som jag säger. Men det funkar. Jag behöver inte streama något utan bara söka information i textform när jag skriver, och med webbmejlen kan jag kommunicera med uppdragsgivare. 4 av 5 skäggmiffon.

Börsen hade jag inte planerat att följa så noga som jag brukar, och det är bra för det hade jag heller inte fixat. Nyhetsflödet går an, men att lägga ordrar på en laptop med 15-tumsskärm och ett internet som kan gå ner när som helst är skitjobbigt. 2 av 5 skäggmiffon.

Värst är bokföring och administration. Jag saknar mitt arbetsrum, mina pärmar och mest av allt min skrivare. Jag erkänner glatt att jag är en administratör av den gamla skolan. Kvitton hålslås och häftas in i kronologiskt ordnade pärmar. Mitt ordningssinne kräver en fysisk plats. 1 av 5 skäggmiffon.

Andra må se tjusningen i att åka runt med en ryggsäck, sitta och vara kreativa på internetkaféer och jobba på udda tider bara för att skoja till det lite. Jag är inte en av dem.

Den gula FIRE:n

Jag var så nöjd med rubriken tills jag insåg att uttrycket ”den gula faran” kanske (troligen) anses rasistiskt idag. Men om ingen skvallrar för Tobias Hübinette kommer jag nog undan med det eftersom övriga fem miljarder asiater troligen är okej med sin hudfärg.

Men nu handlar det alltså inte om fara utan om FIRE, ”financial independence, retire early”. Kommentarsfältet uppmärksammade mig på det kinesiska begreppet ”tangping” som ungefär går att översätta till ”lägga sig platt”. I Dagens Nyheters tappning låter detta skrämmande, världen kommer gå under när allt fler kineser bara slutar att bidra.

Men så låter det ju också när de och andra etablissemangstrogna medier beskriver västvärldens FIRE. Det är ett hot mot välfärden och ”hur skulle det se ut om alla...?”. Så jag bestämde mig för att läsa mer om tangping och hittade t ex denna definition:

”Tangping is the refusal to pursue success, money, and consumerism. It is a form of passive resistance to materialism in China.”

I mina öron låter det där som sunt ifrågasättande av den konsumism som verkligen är ett bokstavligt hot mot världen i stort. Och att jobba ihjäl sig. Kinas motsvarighet till 9-5 heter 996, vilket betyder att jobba kl 9-21 sex dagar i veckan. Jag är själv inte arbetsskygg, men när jag jobbat 65-70 timmar på en vecka har det definitivt inte känts som meningen med livet.