Flyttstädning i Helvetet

Hur mycket grejer kan en människa egentligen spara på? Jag är som hastigast tillbaka i Sverige för att tömma lägenheten, och slås över hur mycket skit jag har. Det genomsnittliga amerikanska hemmet lär ska ha trehundratusen föremål. Jag har alltid viftat bort det med att amerikaner är galna.

Och skulle det vara lika tokigt här gäller det åtminstone inte mig. Fast nu börjar jag undra. Det känns som att jag kan ha slängt hundratusen saker bara igår. Och den här dagen började på samma sätt, vid 5.30 (säg vad ni vill, halv sex är per definition mitt i natten). Så framåt midnatt har jag nog kastat lika mycket till.

En annan reflektion på soptemat. Varje gång jag flyttat har jag tänkt att den här gången blev allt väldigt stressigt, men nästa gång ska jag minsann göra det systematiskt och inte kasta ner grejer i flyttkartonger som jag inte är säker på att jag vill ha.

Inte mitt förråd, men jag är banne mig inte långt ifrån.

Men nu står jag här igen, med låda på låda av ”det här skulle jag ha sorterat och rensat”-saker. Och även om corona (alla andra skyller ju på det, så jag hänger på) orsakat oväntat mycket stress för resorna har jag vetat att jag skulle flytta, så jag har inte mycket att skylla på. Okej, jag har rensat, kastat och sålt, men för att göra flytten ordentlig skulle jag behöva minst en månad.

Det har jag nu inte, jag åker hem på söndag. Och vart det är tar vi nästa vecka. Tusan vet om jag ens kommer hinna blogga varannan dag den här veckan utan att få slag eller stroke eller vad det heter nuförtiden. Det är mycket nu...

Kunden har inte alltid rätt

Var går gränsen för bedrägeri? Sveriges Radio berättar att ”under första halvåret i år fick polisen in 50 % fler anmälningar av så kallade annonsbedrägerier”.

Det låter ju illa, men i reportaget berättar en kvinna att hon skickat iväg en klocka utan att först få betalt, och det till en kund som redan antytt att klockan var undermålig och gjorde kvinnan ”liksom förminskad”, så det är en gåta varför hon inte redan hade brutit kontakten. Under affärens gång (oklart om det var före eller efter att hon gav bort klockan) fick hon en ”jättekonstig känsla”. Där ser man.

Så har hon blivit utsatt för bedrägeri eller har hon lurat sig själv? Det här är lite som att ställa bilen på gatan med en stor skylt på motorhuven där man berättar att nycklarna sitter i tändningslåset. Då är det ju inte helt omöjligt att någon ”stjäl” den.

Vidare berättar polisen att det blivit vanligare att säljare luras att skicka pengar utomlands för att täcka påstådda köpares fraktkostnader. Okej... Jag visste inte att det finns privatpersoner som säljer fraktfritt worldwide och står för alla oförutsedda merkostnader. För det gör det såklart inte. Ändå väljer godtrogna idioter att skicka pengar trots att det är de som är säljare och borde vara den som får betalt.

Jag har sålt hundratals grejer på nätet, men aldrig någonsin skickat varan förrän pengarna suttit på kontot och de gånger kunder efterfrågat eller krävt något som inte framgått av annonsen (”Va, har du inte Paypal?” eller ”Jag tog för givet att det var [något som inte står i annonstexten]”) har jag vänligt men bestämt upplyst dem om vad och hur jag säljer. Mitt Traderabetyg är maximala 5.0 och jag har aldrig blivit blåst på pengar. Det är inte raketforskning.

Valår = mer åt alla

Det märks att det är mindre än ett år kvar till riksdagsval. Regeringens budgetproposition ger enkelt uttryckt mer pengar åt alla. Lägre skatt för dem som jobbar och högre bidrag till dem som inte gör det, så nu får pensionärerna högre bostadstillägg, ensamstående föräldrar högre underhåll, sjuka höginkomsttagare får högre sjukpenning och företagen stöttas hämningslöst pga svårigheten med corona.

När jag läste ekonomi fick jag lära mig att det måste gå ihop på sista raden. Endast ökade intäkter täcker ökade kostnader. Eller ja, man kan ju alltid låna för att få ihop det. Inte alltid kanske, men en stat tycks alltid kunna höja statsskulden.

Men någon gång ska bullarna betalas, det kommer ingen ifrån, så precis som Patrick El-Hag här ovanför frågar jag mig vem. Svaret är du, och kommande generationer såklart. Regeringen hade kunnat vara med på ett hörn också ifall väljarna skulle välja att ifrågasätta allt-åt-alla-politiken, men nu har jag levt några val så jag vet att det inte kommer att hända den här gången heller.

Privilegierad, jovars

Jag har den senaste tiden gnällt en del på hur trist jag tycker att det är att resa och hur mycket av mitt vanliga liv jag saknar på resande fot. Det kommer att bli mer av det gnället så innan någon påpekar att jag faktiskt valt själv ska jag villigt erkänna att jag är medveten om det.

Dessutom ska sägas att jag är otroligt tacksam att jag kan göra det valet. Det är inte bara tur och slump, eller att jag fötts och fostrats av förhållandevis rika föräldrar. Jag har jobbat hårt för att få de möjligheter jag har. Jag har snålat hela livet för att skapa ekonomiskt utrymme. En del lyx hade jag inte velat ha om jag så fått det gratis. Annat har jag gjort avkall på.

Men faktum kvarstår – jag kan. En del jobb har jag jobbat undan i förväg, annat gör jag på resande fot. Och jag inser att det är få personer ”mitt i livet” förunnat att dra iväg på obestämd tid. En snäll granne vattnar mina blommor, en lika snäll släkting tar hand om posten, och själv åker jag runt på världsturné som någon annan rockstjärna.

Trots förmågan att anpassa sig är dock människan ett vanedjur. Jag saknar min säng, mitt kök, min dator, mitt liv och mina vanliga rutiner. Nu vill jag visserligen ändå inte tillbaka till dem, jag vill skapa nya rutiner. Det vill jag göra exakt nu och samtidigt slippa bo i kappsäck. Tills dess kommer jag att gnälla. Lite grann.

Bostadslös med bolån

Den som läser på SVT om familjen som blir av med lägenheten men behåller lånen kanske fattar att det är en bra idé att läsa bostadsrättsföreningens årsredovisning, både i samband med köp och löpande under ägandet.

När jag själv sålde lägenhet 2020 var det en eller två av 50 spekulanter som frågade om föreningens ekonomi. Då är bostadsköpet ändå en av de största affärerna i deras liv, och även om det är ovanligt kan det som i SVT-exemplet bli så att föreningen kånkar och att man som föreningsmedlem blir av med sin bostad, men får behålla lånen.

Jag kan inte detaljerna i det fallet, men det verkar uppenbart att underhållet släpat efter högst betänkligt, och det borde väl vara en god varningssignal på att något inte står rätt till. Får jag gissa tänkte de boende att ”det löser sig säkert på något sätt” och ”vi äger ju ändå våra lägenheter”, vilket helt enkelt inte är sant. I en bostadsrätt äger man rätten att bo i sin lägenhet genom att man äger motsvarande andel av föreningen. Utan förening – ingen bostad.

”Borta!”

Jag har själv bott i bostadsrätt i sexton år, har tjänat massor av pengar på det och tycker att det kan vara en riktigt bra boendeform, men det har inte samma säkerhet som att hyra (eller i många fall att äga själv) och då får man ta ansvar för att inte sitta där med skägget i brevlådan.

Strålande affärer

Jag köpte en uran-ETF för några år sedan när jag kände att priset blivit för lågt. Prickade inte riktigt botten för den stod och stampade fram till en dipp i början av 2020, men sedan tog den fart.

Och nu har den som synes sprängt taket efter att ett investmentföretag köpt allt uran de hittat. Jag skulle önska att jag varit med på hela resan, men sålde häromdagen eftersom jag behövde pengarna till annat, så även om toppen skulle vara nådd exakt här har jag gått miste om en del av den sista knarkarhaussen.

Bra resa hur som helst, särskilt eftersom jag såg investeringen som förhållandevis riskfri. För där skiljer jag mig från de som tycker att man ska hålla sig ifrån råvaror eftersom de är så oförutsägbara.

Jag är långt ifrån någon råvaruexpert, men jag känner precis tvärtom. Normala råvaror har ju ett marknadsbehov, oavsett om det är uran, silver eller kaffe. De blir inte värdelösa med mindre än att det kommer en annan råvara som fullständigt tar bort den framtida marknaden. Risken är måhända större för uran än för kaffe (inget kan ersätta kaffe!), men ändå rätt låg. När uran tappat 85 procent av sitt högsta värde kunde den inte gärna fortsätta ner till noll.

En aktie kan däremot dö även om företaget har bra produkter. Allt som krävs är att en konkurrent har en bättre, eller bara mer prisvärd produkt. Eller att företaget man äger aktier i har en klantig ledning. Eller något annat, som politiska beslut eller en usel kampanj. Jag kommer aldrig lägga alla ägg i råvaror, men troligen alltid några.

Vem köper detta?

Det verkar finnas en marknad för allt, men ibland undrar jag vart världen är på väg. Att det går att sälja nyhetsartiklar till läsarna är en sak, men varje gång jag ser reklam för ”plus” eller ”premium” känner jag att den ekonomiska besparingen att inte köpa dessa abonnemang bara är hälften så mycket värd som vinsten i att slippa läsa skiten.

Jag vet inte vad ”Älskar, älskar inte” är, men jag anar att det är någon form av dejtingprogram, föga intressant för oss som varken varit med eller känner deltagarna. Och av de tre kändisarna som avslöjar hur många de haft sex med känner jag bara igen en. Jag fattar inte ens hur det kan bli en artikel, än mindre att de försöker sälja en premiumtjänst med den.

Däremot fattar jag att sånt här inte kommer till av en slump. Det finns uppenbarligen människor som vill veta hur det gick för ”Älskar, älskar inte”-paren och som är för slöa för att söka rätt på svaret gratis (för något säger mig att dessa människor finns på vartenda socialt medium som existerar) och andra som lägger hela sekunder på att fundera över hur många personer deras favoritkändisar har legat med.

Intressesmurfarna hoppar av glädje.

Och det är det som gör mig orolig för mänskligheten. Det är inte friskt att vilja betala pengar för att få veta hur många kvinnor Linus Wahlgren säger sig ha haft sex med. Men tydligen gör folk det, och det skrämmer mig.