Det här är ju en ekonomiblogg, så
jag brukar inte blogga om kroppsvätskor, men kanske är det någon
där ute som inte är klar över att människan är utrustad med en
utomordentlig gödningsvätska. På svenska kallas den ofta
guldvatten,
men jag föredrar den norska benämningen tissevann.
För det är vad det är – nio delar
vatten, en del urin. Tack vare manligt privilegium kan jag utan
större problem få in detta växtförbättringsmedel i ett kärl med
smal tapp. Om man känner sig mer som kvinna och dessutom har pengar över kan man använda sig av
”Guldkannan”, en vattenkanna med fällbart handtag.
Men jag vet inte. Väger man inte
tresiffrigt tänker jag att man lika gärna kan sätta sig på en
hink av något slag. Sedan fyller man på med ungefär en liter
vatten per deciliter kiss och så är det bara att hälla
mirakelbrygden över växter man känner behöver det, företrädesvis
sådana som mår bra av kväve, som tomater och squash.
Nu kanske någon tycker att det är
äckligt att mixa urin och livsmedel, men rent logiskt är det inte
det. För det första består urin till 95 procent av vatten, så i
den här mixen är vi uppe i ungefär 99,5 procent vatten, vi
snackar inte om något starkare koncentrat. Dessutom ska det inte
hällas på frukt och grönsaker utan ner i jorden. Jord består för
övrigt sedan tidigare av förmultnade växtdelar, gaser, daggmaskar
och sånt.
För övrigt är det ingen poäng att gödsla ända fram till skörd. Kör vanligt vatten sista veckorna, och skölj växterna innan du äter dem, oavsett om de vuxit under eller ovan jord, så lär du överleva.