Med risk för att reta upp någon läsare tänkte jag filosofera lite kring köpstopp. Jag har hört flera människor (bl a i denna bloggs kommentarsfält) säga att de har köpstopp. Beroende på upplägg har ”köpstopparna” låtit bli att handla, eller åtminstone reflekterat lite över sina shoppingmönster.
Det är bra att
utvärdera sitt beteende, men varför kalla det köpstopp? I
praktiken kan ingen av oss leva ett konsumtionsfritt liv. Jag tror
inte ens att det är önskvärt. Min stora invändning är ändå att
det inte fungerar.
När tidigare stillasittande människor
ska börja träna får de alltid rådet att börja långsamt, att det
är bättre att sikta på att springa eller gå till gymmet två
gånger i veckan och verkligen göra det än att bestämma sig för
fyra gånger i veckan om det sedan bara blir två. Två
träningstillfällen är visserligen två oavsett om intentionen var
två eller fyra, men börjar man fuska fortsätter man gärna, och
det är en poäng i sig att visa för sig själv att man klarar av
det man föresatt sig.
Och det kommer aldrig den som
köpstoppar att lyckas med. Det gör de inte ens i de
självbiografiska böcker jag läst i ämnet. De slutar alltid på
samma sätt, att kvinnan (för det är nästan alltid kvinnor som
säger sig köpstoppa) kommer på att ”just den här veckan ska
lilltjejen på barnkalas och vi måste köpa en present” eller ”jag
ska vara med i tv och behöver nya kläder, så jag börjar nästa
vecka istället”.
Börja inte med köpstopp nästa vecka,
börja nu med att bara köpa sånt som smakar mer än det kostar. Köp
potatis för att slippa gå hungrig eller köp en Muminmugg för 500
kr om den skänker dig glädje motsvarande 600 kr. Gör en checklista
om den hjälper dig att ta goda beslut, men alltför stelbenta regler
håller aldrig.