Den här hösten
skulle jag sälja min tredje bostad. Första gången (2003) anlitade
jag en mäklare som var helt värdelös. Såg ni tv-serien Mäklarna?
Jag hade föredragit vem som helst i den serien framför klantskallen
jag drabbades av.
Så nästa gång sålde
jag med hjälp av Hemverket som skötte pappersarbetet medan jag fick
sköta visningarna. Det passade mig bra för det fick jag ibland göra
även vid första försäljningen eftersom den mäklaren inte var så
himla intresserad av själva säljprocessen utan föredrog
faktureringen av mig. På minussidan blev det väldigt många
visningar och tog väldigt lång tid.
Tredje gången gillt
2021. Nu blev det en ”riktig” mäklare igen, helt enkelt för att
jag bor i Norge och inte kunde visa lägenheten på distans.
Men i takt med att visningarna blev fler och fler kändes det ett tag
som att jag fått det sämsta av två världar – hög avgift och
ändå inget avslut, helt eller delvis beroende på en slö mäklare.
Finns det förresten andra sorter får ni gärna avslöja vart, för nu har
jag träffat på slöa mäklare i två länder och de jag köpte huset av
har rapporterat om samma slöhet i ett tredje land.
Men strax innan jul och med en vecka
kvar innan avtalet med mäklaren gick ut hände något. Jag hade
börjat ställa in mig på en ny process med en ny mäklare, nya
bilder och en ny visningsrunda i januari (man kan blåsa mig en gång,
aldrig två). Så lyckades mäklaren ändå lokalisera en kund som
ville betala ett rimligt pris. Skönt!
Ekonomiskt satt jag inte i sjön. Det
var surt att betala för en bostad jag inte hade minsta glädje av,
men några månadsavgifter hit eller dit spelade kanske ingen större
roll i slutändan. Då var det nästan värre att göra det på håll,
att behöva lita på att mäklaren skulle göra vad hon sa, att
behöva hjälp med att tömma posten och annat praktiskt när min
högsta önskan var att få klippa navelsträngen till Moder Svea.
Men nu är pappren påskrivna och
pengar rullar in som de ska, det går bra nu. Hög tid att fokusera
på nya probl... utmaningar.