Klart man förändras av pengar

När riksdagsledamoten Teres Lindberg hånade bilberoende på landsbygden var det många som dumförklarade henne. När hennes partikollega Magdalena Andersson berättat för ”vanligt folk” att bundet elpris betyder bundet elpris förklarade hon det så här:

”Om man har ett bundet elavtal behöver man inte vara lika orolig som om man har ett rörligt, där ju elräkningen riskerar att bli högre. Det var för att dämpa oron för dem som har bundna avtal som jag beskrev situationen. Min bild när jag pratar med människor är att man inte alltid har det riktigt klart för sig.”

Jag vet inte vad det är för människor hon pratar med som inte förstår vad det innebär att binda elpriset. Annika Strandhäll?

Hur som helst sätter detta fingret på ett problem som ger många missförstånd. Rika människor kan endast med svårighet sätta sig in i fattigas liv och tvärtom. Teres Lindberg är en proffspolitiker som bott hela sitt liv i Stockholm. Att bensin eller diesel blir dyrare drabbar inte henne. Dels har hon råd att betala, dels kan hon åka buss eftersom bussen utanför henne i Bromma antagligen går var tionde minut, inte en gång per dag som där de ”stackars” landsbygdsborna bor. Eller ta taxi. Vem som än tar notan så inte är det hon.

Magdalena Andersson är nationalekonom och högavlönad IMF-pamp. Att hon tror att ”vanligt folk” är idioter beror gissningsvis på att hon inte är intresserad av att träffa vanligt folk och därför aldrig gör det. Så hon skapar sig en bild av en grupp hon inte vet något om. Går det så går det.

För dem som genomgår någon slags klassresa är det aningen enklare att sätta sig in i andras situation än för dem som är fattiga eller rika hela livet, men lätt är det inte för man glömmer ganska snart. Jag försöker, men kommer aldrig förstå hur man kan ta ett bolån på flera miljoner, privatleasa en bil för tvåsiffrig procent av sin lön eller ens köpa en designerkastrull för flera tusen när en lika bra kostar en hundring. Men till min och många andras glädje är jag inte politiker, så jag behöver inte förstå.

Avskaffa varmvattenberedaren?

I en av mina inlägg om jakten på elkostnader skrev jag om vedeldad tvagning (jag inser att ordet tvagning inte är så modernt, men jag använder det ändå pga barndomsnostalgi och för att det är bra), och fick bl a följande bild som svar.

Det var ett skämt från Ania Johansson, men jag tänkte göra en seriös tagning på det. För det finns ju en mer avancerad variant av det där, vanligen kallad duschvärmare eller tankfri varmvattenberedare, som värmer upp exakt det varmvatten som förbrukas.

Max ett par liter i minuten och givetvis med en snorhög elförbrukning, men så kostar det ju bara när man vrider på kranen, jämfört med en vanlig varmvattenberedare där man får betala hela tiden för att hålla vattnet varmt, vare sig det används eller inte.

Den tankfria varianten är vanlig i Asien, den som varit på Thailandssemester kan ha sett den. Men även i Sverige är de populära, bland campare. Det sistnämnda antar jag beror på att man inte har plats för en femtioliters låda i en husbil eller husvagn, och en del campingplatser erbjuder fri el så då är det ändå ”gratis”. Dessutom vet jag av egen erfarenhet att det är jobbigt att ha något som kräver el eller gasol hela tiden i husvagnen. El har man inte tillgång till hela tiden och gasol lägger gärna av under färd.

Gasol har även andra nackdelar.

Men jag undrar om inte detta kan vara eleffektivt även i hemmet. Under vintern diskar jag i vedeldat varmvatten. Det funkar för morgontvättning av överkroppen också. Säg att jag tar en extremkort dusch några gånger i veckan. Då är det ungefär 23 timmar och 58 minuter per dygn då jag inte behöver varmvatten. Är det inte lite dumt att ändå betala för möjligheten?

Det är en öppen fråga för mina energikunskaper är ungefär i nivå med miljöminister Strandhälls, alltså obefintliga. En av duschvärmarna jag hittar drar 6500 watt. En vanlig varmvattenberedare har jag läst mig till drar 3500-7000 kWh/år.

Inte ens om jag räknar snällt kan jag för mitt liv komma fram till att en duschvärmare hamnar i närheten. Även om min förbrukning stiger kraftigt på sommaren när jag inte har lust att kaminelda upp vatten till disk och annat har jag svårt att räkna hem varmvattenberedarens förträfflighet. Missar jag något? Ett drägligt liv, kanske någon svarar. Men bortsett från det alltså.

Sök drömmen eller leta svepskäl

Jag skrev nyligen om att man kan välja att fokusera på möjligheter eller störa sig på problem man drabbats av oförskyllt. Jag fick precis ett lysande exempel när jag såg den här (i mitt tycke sevärda) videon:

Imponerande! Hon satt i skiten och tog sig inte bara upp utan ännu högre. Hon skrev en bok om sin resa som jag antar har sålt som smör. Jag gick ner i kommentarsfältet för att läsa tittarreaktioner och det första som mötte mig var detta:

”She’s very lucky to have property and structure given to her by her father. Most people need to buy the land and the home/structure. That changes things.”

Ja, just det, ”alla får ju inte ett skjul av sin pappa” och för detta konstaterande fick skribenten flera hundra gilla-markeringar från andra skjul- och själlösa surpuppor. Som att det var poängen med historien, hur hon fick tag i sitt skjul (för övrigt ser jag i en annan video att kvinnans far blivit bankrutt, så att tjejen i filmen fått det av pappa stämmer inte ens). Nyfikenheten gjorde att jag klickade på kommentatorns kanal.

Inte förvånad. Ändå lite festligt att hon fått fyra prenumeranter på en helt tom kanal. Undrar vad som lockade dem. Nu menar inte jag att definitionen av en lyckad människa är att ha en aktiv Youtubekanal eller att skriva böcker, men det är lite typiskt att det är den som är fri från egna idéer som kastar första stenen. ”Okej, jag har kanske inget att komma med själv, men du borde hålla käft.”

Att de bara orkar! Nej, alla får inte allt serverat. Faktum är att nästan ingen får det. En del börjar med två tomma händer, en del gör det inte. Det enda vi vet säkert är att de som ger sig fan på att inte komma någonstans nästan alltid lyckas i den föresatsen. Det är tyvärr det enda de lyckas med.

Jag jobbar inte gratis

Det händer att jag sticker ut hakan på Twitter. Några gånger har jag fått beröm och över tusen gilla-markeringar. Andra gånger har jag mest fått skit, men när jag kommenterade en SVT-artikel om självscanning i matbutiker kunde jag inte drömma om att det skulle väcka några starkare reaktioner, särskilt inte ilska.

Jag tar kritik. Uppenbarligen var jag otydlig eftersom många missförstod. Jag menade att kassörskan gör ett viktigt jobb. Ska jag göra det åt henne vill jag åtminstone ha del i den slant butiksägaren sparar, och då lär hon sitta säkert. Så vad hände? Jag kallades idiot, pucko, träskalle, småaktig och hysteriskt oinformerad. Allt detta för min ”attack mot kassörskor”!

Det var för övrigt ett tramsigt reportage. Hade reportern på allvar varit intresserad av att ta redan vilket handlingssätt som går snabbast hade han såklart bara mätt tiden genom kassorna, helst för flera personer. Nu gick han istället och plockade varorna tre gånger i butiken och kom halvvägs in i reportaget på att det möjligen gick snabbare att hitta varorna på tredje än på första rundan.

De gånger jag självscannat har jag definitivt inte tjänat tid. Tvärtom, det strular alltid i kassan och då måste jag ändå få kontakt med personal, så då kan jag lika gärna ställa mig i kassan men en gång.

För mig känns detta lite som när internetbanken gjorde det möjligt för oss kunder att själva mata in OCR-numren så slapp bankens personal göra det. Fick vi bonus från banken då? Nej, vi fick betala en helt ny avgift för den unika möjligheten. Även då klappade kunder händerna av förtjusning över denna utveckling.

Så. Nu kan ni börja näthata :)

En Volvo på sitt fjärde liv

I nästan alla sammanhang kan vi snåljåpar enas med miljömupparna om att återanvändning är bra, men det finns ett undantag – bilar. Där hävdas det plötsligt att det är bra ur miljöhänseende att kasta gammalt för att köpa nytt. Jag har en äldre släkting som i samband med inköp av elbil ska skrota sin fullt fungerande och relativt bränslesnåla bensinbil från 2005 för ”den ska inte rulla”.

Själv ser jag inte poängen, vare sig ur ett ekonomiskt eller miljömässigt perspektiv, med att slänga bort en bil som fungerar. Jag sålde nyligen min Volvo 745 som funnits i familjen ända sedan den var ny 1988.

Campingplatser är dyra, grustag billiga.

Jag sörjer lite. Mina föräldrar åkte på två bilsemestrar genom Europa med den bilen som också tagit oss till såväl bröllop som begravningar. Det här var den första bil jag körde efter att jag tog körkort. Jag har åkt till massor av jobb i hela Sverige med den och i dess passagerarsäte har ett stort antal av landets ståuppkomiker suttit.

Det senaste året har den tagit mig genom Norge för att hitta ett hus och därefter mina ägodelar från Sverige. Jag hade gärna fortsatt att ha den här bilen trots att den inte, som i Sverige, vore skattefri att äga här, men det blir för bökigt och dyrt att tulla och registrera in den, så den fick fortsätta sitt liv hos en svensk tjugoåring (som apropå miljödiskussionen inte valde mellan den och en ny Tesla).

Mitt kontor under husletarresan.

Om en bil förväntas hålla i tio år kommer nog ingen lyckas få mig att tro att en det är dåligt för miljön att köra runt i en bil som borde ha skrotats tre gånger om. Ja, den kanske drar ett par deciliter mer bensin per mil än motsvarande ny bil, men det kan knappast motsvara miljöpåverkan tre nya bilar hade gjort.

Och när det gäller den egna plånboken är det inte ens en fråga. Kan man leva med begagnat får man mer pengar över till annat.

Goddag yxskaft!

Som om det inte räckte med elpriset har det nu också blivit vedbrist. Ja, det finns rimligen ett samband och jag var inte dummare än att jag fattade att det var där vi skulle landa, vilket dock inte hjälpte.

Efter att jag hade köpt huset beställde säljarna ved av en lokal skogsägare. Jag erbjöd mig såklart att betala (jag är ekonomisk, men lite moral har jag), men deras inställning var att de hade köpt huset med ved (inte för ved, alltså, jaja, ni fattar) och ville överlämna det på samma sätt.

Jag förstod snabbt att det skulle behövas mer för att klara vintern, men hade inga norska pengar så det fick vänta. När det till slut fanns pengar beställde jag lika mycket till. Då framgick att säljaren helst ville ha betalt med vipps (norskt swish), så jag tänkte att jag skulle fixa det före nästa beställning.

För att få vipps krävdes dock bank-ID (den historien har jag dragit några gånger här på bloggen), så allt drog ut på tiden. När jag till slut fick iväg min beställning fanns inte den mängd jag ville ha. Säljaren vågade inte släppa för mycket med risk för att själv gå tom. Vid en mild vinter lovar han att ompröva, men vid en mild vinter behöver jag den ju inte.

Så vad gör man då? Deppar ihop och lyssnar till Svenne Rubins megahit Du värmer dig med min ved?

”Du som värmer din kropp
med min ved,
jag undrar vem du e',
men jag hoppas att din bottenfrusna själ tinar opp
så du kan se
att du värmer dej med min ved.”

Nej, jag får naturligtvis leta efter en alternativ kran. Jag läser i media att det är vedbrist i hela Sverige, vilket inte är svårt att tro på, men det är väl inget som inte den internationella nyckeln till prylar, tjänster och engagemang – pengar – kan ändra på?

Med lite tur kanske jag hittar en svensk skogsägare som gärna vill sälja till norska priser även framtida år, och jag har ju som sagt en lada på några hundra kvadratmeter. När livet ger dig citronträd - hugg ner dem!

Säljer lull-lull

I september slöt jag avtal med en stylist som dekorerade min lägenhet inför mäklarfotografering och försäljning. Ni vet, det där de gör efter sista reklampausen i inredningsprogrammen, fixar med kuddar, gardiner, mattor och en och annan färgklick i en annars helvit lokal. Det blev kanon! Planen var att försäljningsprocessen skulle ta några veckor, men tyvärr drog det iväg.

När lägenheten fortfarande inte var såld i mitten av december började jag ana att även avtalet med mäklaren skulle hinna gå ut och då hade jag behövt ny fotografering och nya visningar på det nya året med en ny mäklare. Enklast då vore att behålla stylistens grejer, men allt har sitt pris. Man kan inte hyra möbler för mer pengar än det hade kostat att gå på Ikea och köpa dem.

Så under tiden samlade jag ihop mattor, vaser, tavlor, lampor och diverse dekorationer som blivit över i mitt norska hus, men som skulle kunna passa i lägenheten där mina egna möbler flyttats eller kastats. Med idén att får jag inte till en deal med stylisten får jag fylla bilen, åka tillbaka till Sverige och lägga ett par dagar på egen styling, nu när jag visste hur jag skulle tänka.

Jag gick igenom mäklarbilderna, rum för rum, tittade på mitt eget lager och jämförde priser på nätet. Min bedömning var att jag med egna grejer och kompletterande inköp på ett par tre tusenlappar skulle kunna återställa lägenheten till ett säljbart skick.

Här var exakt ingenting mitt.

Lyckligtvis slapp jag göra det eftersom lägenheten såldes så att jag inte behövde anlita en ny mäklare. Så nu sitter jag här med en massa dekorativa grejer och textilier som jag aldrig kommer behöva. Nästa steg är att värdera, fotografera och annonsera ut dem, för att de är värdelösa för mig betyder ju inte att de är värdelösa för andra.

Den stora fördelen med att sälja sånt man inte har minsta användning för är att alla pengar som kommer in är ren vinst, men tid är inte gratis. Förutom research och annonsering ska grejerna packas eller lämnas ut till någon man bestämt tid med. Efter över tio års secondhandförsäljning börjar jag ha koll på vad som lönar sig, men ibland blir jag förvånad, åt bägge håll. Det gör det mer intressant, vilket jag också sätter på pluskontot.