”Nej, det går inte!”

Daniel påminde mig nyligen i ett mejl om en video med Mr Money Mustache jag tycker att alla borde se, oavsett ekonomi eller mål i livet.

Många sanningar där, t ex den att jobb är roligare när man inte måste göra det för sin försörjning. Det säger jag till alla som låter bli att spara för att de trivs på sitt jobb. Till att börja med är det inget som säger att du trivs lika bra imorgon, eller att du får ha jobbet kvar hur länge du vill. Men även om allt med det nuvarande jobbet är frid och fröjd i all evighet skadar det knappast att du inte har kniven på strupen, för inget blir roligare av att ha det (om du inte är fakir eller någon slags sadomasochist).

Men nu när jag såg den snöade jag in på ett annat citat. När MMM berättar om sin och sin frus plan att bli ekonomiskt oberoende och därigenom kunna vara hemma med sina barn säger han följande med en tydlig gnutta ironi:

”Lyckligtvis växte vi bägge upp i Kanada, så ingen hade berättat att det faktiskt är omöjligt.”

Är det inte så med de flesta drömmar, att de bygger på att ingen berättat att de är omöjliga att genomföra? Eller att drömmaren vägrar att lyssna på det örat. Ingen lyckades övertyga Stefan Holm om att han var för kort för att ta OS-guld i höjdhopp eller Selma Lagerlöf att man inte kunde bli prisbelönt författare om man lider av dyslexi. Så de bara gjorde det.

Men så himla kul verkar hon inte ha varit.

Då snackar vi om bragder som få klarar alldeles oavsett förutsättningar, men världen är full av människor som slutat röka, gått ner 50 kilo och/eller sprungit maraton. I sig fantastiska bedrifter för den enskilde, men ändå något som tusen och åter tusen andra gjort varenda dag.

Och det är där jag vill sätta ekonomiskt oberoende – fantastiskt bra, men även med helt ordinära inkomster fullt genomförbart för de flesta. Om man vill och är villig att offra en del för det (vilket inte alla gör, och det är helt okej!), och om man låter bli att lyssna på alla dysterkvistar – och de är många! – som säger att det inte går.

Två hål i huvet

Jag har läst om pensionärer som får flytta ner i källaren eller hem till sina barn för att de inte har råd att värma upp sina hus när elen är dyr, och om företag som hotar med att flytta utomlands eller åtminstone inte vågar investera när de inte vet vad strömmen kommer att kosta.

”Tack Miljöpartiet!”

Mina grannar driver jordbruk i relativt liten skala. De är rädda för att elräkningen kommer att bli tvåhundratusen kronor dyrare på årsbasis. Fatta! Häromdagen pratade vi om ifall det går att spara en tiondel av en undersköterskelön. Här får en enda familj en kostnadsökning motsvarande nästan hela undersköterskans nettolön.

Men mitt ibland alla kriser och tragedier hittar jag idrottsföreningar som inte längre har råd att tänka bort årstiderna. Det är skidanläggningar som inte har kan köra snökanoner dygnet runt halva året och fotbollsklubbar som inte kan lägga de tiotusentals kronor per dag som krävs för att de ska kunna spela fotboll på grönt uppvärmt konstgräs hela vintern.

Unga läsare kanske inte tror på detta, men när jag var ung för 3-4 decennier sedan spelades fotboll på sommaren och ishockey på vintern. Sven ”Tumba” Johansson var landslagsspelare i bägge sporterna (okej, det var ännu tidigare) och det krockade inte. Idag är det fullständigt självklart att ishallen är igång på sommaren och att fotbollsplanen funkar i december.

Förr spelades ishockey utomhus på spolade rinkar, även på elitnivå. Min mamma berättade om hur de började skolrasten med att skotta av isen på sjön för att sedan börja åka skridskor. De glömde att kräva ishall med strålkastare och ismaskin. Det gick ändå.

Laga efter årstid, det är ingen naturlag att kunna göra allt jämt! Jag fattar att man vid behov fixar konstsnö till Vasaloppet eller spelar fotboll på elupplyst plan på Friends Arena, men varenda knattelag måste inte kunna utföra alla sporter hela året i perfekta förhållanden. Det går faktiskt att spela fotboll på snö.

Under min fotbollskarriär (en mycket kort period i början av 80-talet) spelades nästan alla matcher på grus som varken behövde klippas eller värmas upp. Det är nog att hoppas för mycket, men kanske kan de skenande elpriserna leda till en del sansade prioriteringar.

”Överlåtelseavgift”

Eftersom jag sålt två lägenheter i samma bostadsrättsförening kom det väl egentligen inte som en chock, men jag hade ändå hunnit förtränga den första när denna damp ned:

Det är lagligt, det har jag kollat upp (för annars hade jag inte tvekat att ta den dusten). Så här skriver bostadsrättsföreningarnas organisation:

”Överlåtelseavgiften är till för att täcka de administrativa kostnaderna som uppstår då en bostadsrätt överlåts.”

Vilka administrativa kostnader? Den här föreningen har 600 medlemmar och en kille som jobbar heltid med att sköta föreningens administration. Han verkar visserligen vara en slö jävel, men jag tror knappast att han behövt jobba övertid för att sköta pappersarbetet vid överlåtelsen. Alltså borde merkostnaden vara noll.

Föreningen godkänner den nya medlemmen. Det kräver väl lite handpåläggning, men i den föreningen har jag inte hört talas om att någon nekats, så det handlar trots allt om en formalitet. Vad mer, fylla i ett par blanketter och uppdatera medlemsregistret? 1190 kr i arbetstid?

Här är min teori. Säljaren av en bostadsrätt är inte längre medlem i föreningen. Alltså kvittar det vad han/hon tycker om avgiften som man indirekt har godkänt när man köpte bostaden, men vad ska man göra? Vägra betala när man sålt eller försöka förhandla med styrelsen i samband med att man önskar bli godkänd av dem?

Det är öppet mål. De tar ut avgiften för att de kan göra det. Och jag gnäller för att det är allt jag kan göra.

Kan man spara tio procent?

Jag fick ett tips av signaturen K i kommentarsfältet om en tweet från Timbros Benjamin Dousa.

Jag såg en uppgift om att kvinnliga undersköterskor tjänar 29500 kr i månaden, medan manliga får 29300 kr (hand upp den som sett feminister rasa över detta) och att det ger en nettolön på 23000 kr. Det lär väl variera, men det vi pratar om är alltså ett sparande på c:a 2300 kr/månad.

Tweeten resulterade i två märkliga invändningar. Den första var att matematiken inte stämmer eftersom det tar runt 100 år att nå tre miljoner. Då har man antagligen inte förstått vad Dousa menade med ränta-på-ränta och istället gått till sina egna sparvanor, att någon gång emellanåt dunka in pengar på ett nollräntekonto.

Dousa verkar ha räknat med c:a 7 procents årlig avkastning. Realistiskt, även om jag själv, för att inte bli besviken, brukar utgå ifrån fyraprocentsregeln när jag räknar på sånt här. Den riktiga skjutsen i kurvan dyker upp när räntan på sparkapitalet överstiger årets inkomst.

Men den märkligaste invändningen, som många formulerade, gick ut på att det är helt omöjligt att spara en tiondel av en undersköterskelön:

”Jävlar så verklighetsfrånvänd man kan vara. Herregud.”

”Lite gulligt att du tror att en genomsnittlig USK:a har råd att lägga undan runt 2500 i månaden.”

”Galet att tro att en undersköterska har råd att spara en tiondel av lönen.”

”Att lägga undan 10% av sin lön för att om 30 år kunna vara börsmiljonär är inga problem för en undersköterska, det är bara att låta bli någon form av nöjen, hem, bil eller familj i 30 år.”

Jag skulle vilja påstå att i stort sett alla svenskar med en nettolön på 23000 skulle kunna spara en tiondel. Jag har träffat massor av människor som gör det, både sparnördar och frikyrkliga som sparar sitt ”tionde”. De köper inte allt och hela tiden, men de måste definitivt inte leva utan nöjen, bil eller hem.

”Ni skulle se min ISK!”

Många verkar tro att det är en naturlag att göra av med exakt den inkomst man har idag, men det är väl klart att det finns något att spara in på. Mycket få skulle svälta ihjäl om de över natten skulle tvingas ta ett jobb med tio procent lägre lön. Jag har aldrig varit höginkomsttagare och alltid kunnat spara. Eller ta Aktiestinsen, som jobbade hela sitt liv på SJ och fick ihop 150 miljoner. Tror dessa människor att han skattefuskade ihop sin förmögenhet?

Det finns sparmöjligheter för alla! Jag har t ex träffat rätt många inom vården som röker, där finns pengar att spara! Eller köper utelunch eller fikar ute. Den som checkar alla boxar i stycket så här långt kan troligen spara över 2300 kr/månad bara på cigg och utemat. Eller ta ett extrapass i månaden, se över dina abonnemang eller leta extrapriser. Jag har till och med visat att man kan spara tiotusentals kronor på att sluta köpa plastpåsar!

Flera undersköterskor i Twittertråden sa sig spara och jag tror inte att någon av dem var uteliggare. Min slutsats är att alla med svenskt heltidslön kan ha ett sparande. Du behöver inte spara en tiondel av lönen om du inte tycker att det är värt det, men att låtsas som att undersköterskor inte kan spara pengar är att idiotförklara en hel yrkeskår.

Bilbyte

Kommer ni ihåg avsnittet av Svensson Svensson när Gustav går med på att flytta och det slutar med att han köper ett identiskt radhus? Där är jag nu. Vi tar det från början.

Jag var förtjust i min Volvo745, men det fanns ingen vett i att tulla in den i Norge. Så den fick stanna i Sverige. Eller rättare sagt fick den åka tillbaka dit när jag inte behövde den längre.

Och jag fick ju en Nissan King Cab med huset. Visserligen gick den inte igenom besiktningen på första försöket, men eftersom den var gratis var den värd att lägga lite pengar på. En kompis ställde upp och lagade den, men när det väl var gjort löd domen:

”Nu skiter jag i att vi är vänner. Kom inte hit igen med den bilen, inte under några omständigheter!”

Det var ganska tydligt och han hade en poäng. Det mesta är större på en fyrhjulsdriven pickup än på en vanlig personbil. Länkarmarna är minst dubbelt så stora på den som på Volvon, de satt som berg och de kostade därefter.

Och inte bara delarna kostar. Skatt och försäkring går sammanlagt på 7000 kr/år. Ni med nya bilar kanske inte reagerar på det, men här snackar vi om en bil som är drygt tjugo år gammal. Den är stor och tung, men faktum är att även en mindre bil av samma årsmodell hade kostat åtminstone 5000 kr/år. Så något måste göras.

I Norge (liksom till viss del i Sverige) heter lösningen veteranbil. De är visserligen inte skattefria här, men snudd på, och detsamma gäller försäkring. Sammanlagt hamnar skatt och försäkring på en bil som är över 30 år gammal på 1000-1500 kr/år. Dessutom är delarna billigare och fler kan laga dem. En halvmodern bil för 50000 kr kan vara värd 0 imorgon om ett litet chip som inte är värt att byta ut går sönder. En bil från 60- eller 70-talet kan aldrig hamna där.

Då är istället problemet att de kostar mycket i inköp. Jag har haft några gamla jänkare, årsmodell 59-76, men idag kostar de gärna en kvarts miljon även om de ser ut som en påse skit. Och så har jag ett mycket specifikt önskemål, jag vill ha dragkrok och rätt att dra en större släpkärra. En pråm på två ton borde få dra mycket, men det får de sällan.

”Vadå 900 kilo?!”

Så jag började titta på Volvo igen. 140 eller 240, möjligen Amazon. Tittade på en jättefin 244:a med en ägare som precis dött (inte bakom ratten), för 45000 kr. Men där hade kupéfläkten gått sönder. Den kostar en knapp tusenlapp, men för att byta den får man plocka bort i stort allt från växelspaken till torpedväggen. Det gör inte jag, så då ska man hitta någon som gör det till ett rimligt pris. Första verkstaden gissade på 10000 kr. För 55000 kr vill jag ha en roligare bil, och när jag till slut hittade en mekaniker som kunde jobba billigare såldes bilen.

Tillbaka i jaktläge hittade jag en 245:a från -88 för 37000 kr. Svenskar med koll på de här bilarna kanske undrar om jag knarkat nu, men på den norska marknaden är detta billigt. Det var en del fel på den med och utseendemässigt hade den betydligt mer att önska. Men jag är inte någon skönhet själv och kände att denna kunde passa. Jag prutade ner den till 33000 kr och tänker att den ska vara färdig för klart under 40000. Mindre om jag räknar in att jag tänker sälja aluminiumfälgarna och sätta dit riktiga, alltså i plåt. Skatt och försäkring – 1400 kr/år, helt okej.

Så jag bytte ut min Volvo kombi från 1988 mot en Volvo kombi från 1988. Det är du och jag, Gustav. Du och jag...

Bulimishopping

Jag har vid enstaka tillfällen handlat kläder på nätet, men löparskor handlar jag nästan uteslutande på nätet eftersom det blir så kostsamt att handla dem i butik, allraminst dubbelt så dyrt. En enda gång har jag returnerat. Det var ett par skor som dels var för trånga i tåboxen, dels gav mig smärta i ett knä.

Annan knäskada.

Det där hade kunnat hända även om jag fått prova skorna innan köp, men jag har förstått att särskilt ungdomar handlar på ett helt annat sätt på nätet, t ex köper fem plagg trots att de vet att de bara har råd med tre. Sedan skickar de tillbaka de två de tycker sämst om.

Jag kan tycka att det är ett ruttet beteende att utnyttja företag som bjuder på returfrakt. Antagligen är jag bara gammal och stelbent, men om man köper och returnerar 30 identiska skor i samma storlek får jag nog med mig merparten av mänskligheten i fördömandet.

”It's not a system, it's a disease!”

Ordet bulimishopping var nytt för mig, men det finns tydligen. När ”kunder” handlar för att de får en kick av att köpa, men får ångest när varorna kommer hem. På pokersajter kan man spela för ”play money”, leksakspengar, om man inte vill riskera att förlora på riktigt. Det är inte utan att man skulle önska att även klädköparna kunde upprätthålla sin låtsasvärld med låtsaspengar.

För någon får såklart betala för de där bomköpen. Det får de riktiga kunderna på samma sätt som livsmedelskunder får betala för snatteri. Så vad gör man åt det? Boozts avstängningsdrive är bra, men trots att de bara tycks stoppa de allra värsta avarterna har de redan bannat 19000 ”kunder” (!) så problemet måste vara gigantiskt.

Den som tycker att de är rimligt att av miljöskäl straffbeskatta plast borde skrika i högan sky efter totalförbud av fri returfrakt. Det vrålet har jag inte hört. Om det beror på att shoppingbulimikerna inte i första hand är vita medelålders män vet jag inte och jag skiter i vilket. Själv ogillar jag förbud, men vad ska vi göra istället? Så här kan vi väl inte ha det?

Klart man förändras av pengar

När riksdagsledamoten Teres Lindberg hånade bilberoende på landsbygden var det många som dumförklarade henne. När hennes partikollega Magdalena Andersson berättat för ”vanligt folk” att bundet elpris betyder bundet elpris förklarade hon det så här:

”Om man har ett bundet elavtal behöver man inte vara lika orolig som om man har ett rörligt, där ju elräkningen riskerar att bli högre. Det var för att dämpa oron för dem som har bundna avtal som jag beskrev situationen. Min bild när jag pratar med människor är att man inte alltid har det riktigt klart för sig.”

Jag vet inte vad det är för människor hon pratar med som inte förstår vad det innebär att binda elpriset. Annika Strandhäll?

Hur som helst sätter detta fingret på ett problem som ger många missförstånd. Rika människor kan endast med svårighet sätta sig in i fattigas liv och tvärtom. Teres Lindberg är en proffspolitiker som bott hela sitt liv i Stockholm. Att bensin eller diesel blir dyrare drabbar inte henne. Dels har hon råd att betala, dels kan hon åka buss eftersom bussen utanför henne i Bromma antagligen går var tionde minut, inte en gång per dag som där de ”stackars” landsbygdsborna bor. Eller ta taxi. Vem som än tar notan så inte är det hon.

Magdalena Andersson är nationalekonom och högavlönad IMF-pamp. Att hon tror att ”vanligt folk” är idioter beror gissningsvis på att hon inte är intresserad av att träffa vanligt folk och därför aldrig gör det. Så hon skapar sig en bild av en grupp hon inte vet något om. Går det så går det.

För dem som genomgår någon slags klassresa är det aningen enklare att sätta sig in i andras situation än för dem som är fattiga eller rika hela livet, men lätt är det inte för man glömmer ganska snart. Jag försöker, men kommer aldrig förstå hur man kan ta ett bolån på flera miljoner, privatleasa en bil för tvåsiffrig procent av sin lön eller ens köpa en designerkastrull för flera tusen när en lika bra kostar en hundring. Men till min och många andras glädje är jag inte politiker, så jag behöver inte förstå.