Var går gränsen?

Det här tycker jag var ett intressant debattinlägg som kloka hjärnor (och min) skulle kunna diskutera kring.

Här verkar det i och för sig ganska givet (med reservation för att vi bara har hört den ena sidan), men även om kläderna hade legat ett år i en borttappat-låda (”slarvpelle” kallades dessa lådor på min tid, men nu vore väl det stigmatiserande för personer vid namn Per) och man varit tydlig med att de skulle säljas ett specifikt datum är jag övertygad om att det ändå skulle komma föräldrar efteråt och säga att de inte informerats.

”Har ni sålt min offerall?!”

För i något skede tycker jag att förskolan har rätt att sälja kläderna. Jag tycker att det är bättre att de säljs än slängs (som nog annars skulle vara juridiskt mindre komplicerat) och jag har heller inga problem med om någon enskild medarbetare själv tjänar pengar på det på fritiden, förutsatt att man följt vettiga rutiner.

Det finns andra exempel. Jag skrev ett blogginlägg om att min dåvarande bostadsrättsförening samlade ihop överblivna cyklar och slängde dem, varpå jag skrev att jag föredragit om de hade sålts vidare istället. Ingen tjänar på att de slängs, definitivt inte miljön.

Apropå cyklar har jag sett att sådana numera återfinns i auktionshallar där de ”säljs på uppdrag av Polismyndigheten”. Jag har inga problem med det heller, vare sig de är beslagtagna eller hittats utan att man kunnat lokalisera en ägare (fast det sistnämnda faller väl på att det skulle kräva att polisen rörde sig ute, lämnas cykeln in av en privatperson tror jag den tillfaller denne).

Vad säger ni? Skulle ni exempelvis kunna sälja kvarglömda handskar ni hittar i er egen hatthylla? Om inte, handlar det om moral?

Skatteåterbäring på ingång

I dagarna kommer 2,7 miljoner svenskar få tillbaka 22 miljarder på skatten. Kul för dem, kan tyckas, men följande saker stör mig:

Snabbheten

Det viktigaste verkar vara att få tillbaka pengarna snabbt. Hellre fort och fel än rätt med fördröjning. Det går naturligtvis inte att veta hur många som kastar sig över deklarationen för att snabbt få chans till återbäring och om dessa ändå gör rätt, men nog kan man misstänka att det glöms ett och annat avdrag i ivern. Det här upplägget att snabb deklaration ger snabbare återbäring påminner lite om det gamla TV-shop-knepet att de som beställde ett överflödigt träningsredskap snabbt, utan att tänka efter, fick en badboll på köpet.

Okritisk mot återbäring

Många som får återbäring kollar inte ens om siffrorna stämmer eftersom summan är åt ”rätt” håll, av rädsla för att upptäcka att de egentligen inte skulle ha de där pengarna. Ändå tror jag rent logiskt att chansen att de missat pengar de skulle ha haft är större för gruppen som får återbäring än för de som inte får det.

Räntefritt lån till staten

En gång i tiden lönade sig skatteåterbäring. Att under några månader ”låna ut” pengar till Riksskatteverket räntade sig fint. Det gör det inte längre. Alltså bör man se all återbäring som ett misslyckande. Som anställd är det svårare att reglera felet än det är för företagare, men det är ändå värt att kolla möjligheten med sin arbetsgivare om denne kan dra mindre skatt, med hänvisning till att den som får återkommande skatteåterbäring betalar för hög preliminär skatt.

Det är inte gratispengar

Egentligen vet vi ju det. Skatteåterbäring är pengar som varit våra hela tiden, vi har kanske bara inte vetat om det. Ändå visar undersökningar och utfrågningar samma sak varje år – att en massa människor bränner sin skatteåterbäring på skit, eftersom de på ett omedvetet plan behandlar dessa pengar som en lotterivinst. Ingenting kunde vara mer felaktigt.

I övrigt har jag inget emot skatteåterbäring. Kul för er, köp något roligt! Själv betalade jag in en kvarts miljon i fyllnadsinbetalning och kommer att få betala ännu mer i höst, men jag är inte bitter...

Vårdkö i världsklass

En utlandssvensk skrev nyligen på Twitter att han inte vill vara den där gnällige emigranten som klagar på sitt gamla hemland. Det vill inte jag heller, men ibland är det väldigt svårt att låta bli.

När jag behövde en operation där tiden från att problemet (förmaksflimmer) uppstod till behandling var en viktig faktor för huruvida operationen skulle lyckas var Region Stockholms kö 12-15 månader. Fast den fick jag inte ställa mig i eftersom jag inte tillhörde någon riskgrupp. Svensk vårds plan var att medicinera mig tills jag blev en riskpatient, om inte förr så pga ålder sjutton år senare. Då hittade jag vård i Danmark där kön var 2-4 veckor!

Nu läser jag om väntetid för behandling av prostatacancer (nej då, jag är frisk) och att kön skiljer mellan olika svenska regioner. I Blekinge är den 63 dagar, i Skåne 102 och SVT intervjuar två patienter på varsin sida av länsgränsen.

I Norge är väntetiden från diagnos till kirurgisk behandling för prostatacancer 32 dagar, alltså en tredjedel av den skånska. Och då är jag övertygad om att svenska patienter redan förlorat några veckor innan de diagnosticerats eftersom den svenska vårdgarantin också är ett skämt.

Vilket år som helst nu...

Jag vill som sagt inte vara den gnällige (eller hånande) utlandssvensken och förra gången jag pratade vård på bloggen önskade en svensk läkare livet ur mig genom att i kommentarsfältet (märkligt att svenska vårdköer är så långa när läkarna kan diagnosticera över internet) konstatera att jag egentligen inte behövde den där operationen, och det var ju inte så kul att höra eftersom jag fortfarande känner många svenskar jag bryr mig om som riskerar att drabbas av denna läkare och hennes kollegor.

Men det är svårt att inte likt Leif Östling fråga sig vad fan man får för pengarna. Svenska skatter är världsledande. Hur kommer det sig då att svensk välfärd gång på gång visar sig helt värdelös? Svensk sjukvård, skola, polis, försvaret... Finns det något av samhällets kärnverksamhet som fungerar tillfredsställande? Ja, Skatteverket.

Köp inte skit – prenumerera på det!

Jag hörde ett skrämmande inslag i Plånboken i P1 om folks tvångsmässiga beteende när det gäller att teckna abonnemang. Jonny trodde att han hade tio abonnemang (skrivna på sig, sedan fanns fler i familjen), men det visade sig vara närmare tjugo abonnemang med totalt tretton företag. Han vet knappt vad han prenumererar på och än mindre hur han skulle kunna avsluta tjänsterna.

Min inställning är att om man kan glömma bort antalet tjänster man har så är de för många. ”En bra deal” behöver inte vara det om ett år, om det ens var det från början. Som reportern konstaterar:

”De ligger där och tickar, abonnemangen.”

Som att det vore en naturlag, att man nästan måste abonnera på en massa prylar och tjänster för att ha ett värdigt liv. Jag fattar abonnemang på tidningar och streamingtjänster, men varför skaffar man abonnemang på kalsonger eller biltvätt, tjänster man rimligtvis inte alls har koll på hur ofta man behöver. Eller glasögon! Jag fattar endagslinser, det kommer det gå åt ett par per dag om man alltid använder linser, men glasögon håller ju allt från ett till tio år, omöjligt att veta i förväg.

Jonny i inslaget verkar mest stressad över att hinna utnyttja alla tjänster han har (när han minns att han har dem). Som biltvätten som han åker till för att döva det dåliga samvetet för att han betalar en massa för att kunna tvätta bilen ”gratis”. Det känns inte ett dugg värdigt, snarare värdo.

Själv abonnerar jag på två tjänster (förutom el, sophämtning, bilförsäkring och annat man inte kommer undan), det är telefoni/internet och en bokföringstjänst. Dessa använder jag hela tiden, jag vet vad de kostar och hur jag kan avsluta dem och jag är nöjd med vad jag får för pengarna.

För övrigt ligger de inte och ”tickar”, jag får fakturor som jag aktivt väljer att betala. Jag säger inte detta för att visa mig duktig utan för att visa att det är fullt möjligt att betala för det man behöver när man behöver det istället för att dränka sig i prenumerationer.

Myndighet gör Sverige fattigare

Kärnverksamhet betyder att jobba med det som är ens huvuduppgift. När det gäller myndigheter är det oftast att ge service åt en eller flera grupper. Polisen ska förhindra brott, Strålsäkerhetsmyndigheten ska förhindra onödig strålning osv. Tyvärr används begreppet mest av myndigheterna när de vill slippa en arbetsuppgift som känns oinspirerande eller kostsam.

En uppgift som inte alls känns som kärnverksamhet är att informera om vad man gör. Särskilt ifall skattebetalarna inte kommer undan och kan välja bort både uppgift och myndighet. Men detta tycks myndigheterna själva älska och därför alltid se som kärnverksamhet. Jag reagerade när UD drog igång en podd som dels var dyr att producera, dels nästan helt saknade publik.

Rutten kärnverksamhet.

Här är ett tilltag i samma anda. Trafikverket, en myndighet som är en sammanslagning av bl a Vägverket och Banverket, fick idén att producera en video om hur bra de är. Slöseriombudsmannen har noterat att den kostade över 650000 kr och till dags dato har den haft under tiotusen visningar (gissningsvis merparten efter att Slöseriombudsmannen uppmärksammade den). Ge den en till och bedöm själva om ni tycker att den var värd pengarna.

Trafikverket står för övrigt bakom den omåttligt (eller möjligen måttligt) kända och populära podden Järnvägspodden. Vad den kostar vet jag inte, men det är inte utan att jag kommer att tänka på den socialdemokratiska socialministern Gustav Möllers gamla citat: "Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket."

Semester på G?

April. Hög tid att planera sommarens semester, eller? Jag har inte haft en planerad semester sedan 1994 (att tillbringa hela sommaren i en husvagn var enda chansen att slippa fotbolls-VM det året). Det betyder inte att jag inte varit ledig, men jag har inte haft 3-4 veckor sammanhängande semester en enda sommar sedan dess.

Fy fan!

Min grundidé är att eftersom vardagarna är fler än helgdagarna är det viktigaste man kan göra för att uppnå ett bra liv att se till att trivas med vardagarna. Jag har inte alltid lyckats, men jag har alltid jobbat på det. Just nu ser jag fram emot att få hem mina bin och få snurr på biodlingen och att mitt nystartade norska företag ska landa i något slags normalläge efter allt uppstartande (organisationsnummer, banktjänster, bokföringsbyrå, hemsida...). Jag ser fram emot att stänga ner alla svenska engagemang så att jag kan flytta över mina pengar till Norge och återuppta börshandeln mer organiserat.

Det var inkomstsidan. Vid sidan av den ser jag fram emot sommarens byggprojekt på gården, eventuellt ett hönshus om det skulle flyta på riktigt bra. Jag ser också fram emot sommarens bärplockning. Jag har nu i princip inga bär i frysen. Inga blåbär, inga vinbär, inga rabarber, vilket resulterat i en kyl utan hemgjord sylt. Så kan man ju inte leva.

Om mina katter får välja vinner fisk över bär.

Vad ser jag fram emot i fritids- och semesterväg då? Inte ett dugg! Jag vill gärna utforska mitt nya hemland, både i bil och löparskor, men det kommer jag att få massor av möjligheter till i samband med att jag åker runt och köper och säljer grejer eller gör någon annan business.

Ren ledighet, att ligga på en strand, åka på charter, bo på hotell, gå på konsert, dricka sprit... Inte intresserad. Man får tycka att jag är en torrboll, men jag vidhåller att goda vardagar är vad livet i huvudsak handlar om.

Disclaimer

Jag har gnällt på börspoddarnas friskrivningar tidigare, men problemet eskalerar. Varenda reklamsnutt (och ibland är de 4-5 stycken per avsnitt) följs av en disclaimer av typen:

”Aktier kan gå både upp och ner i värde och det är inte alls säkert att den disclaimer jag nu rabblar upp betyder ett jävla skit.”

Det här märker poddmakarna och deras lösning är för det mesta att speeda på uppläsningen så att man förstår ännu mindre av den. Det enda som står helt klart är att de inte bryr sig om vi fattar. De vill bara kunna säga ”Det där tog vi höjd för, så skyll inte på oss”. Ungefär så här:

Jag kan inte tänka mig att det här behövs pga någon svensk lagstiftning, men om så är fallet är det dags att ändra på det. Lägg informationen i beskrivningen på hemsidan så att man slipper höra det varenda vecka. Det kan ändå inte bli otydligare än det är nu.