Egen härd eller galen värld?

”Ökat intresse för höns som hobby” skriver SVT. Det är inget nytt. En sökning på ”intresse höns” ger länkar från vartenda år det senaste decenniet om att intresset för att skaffa höns nu har ökat. Antingen går intresset ner (utan artiklar) emellan uppsvingen eller också stoppar det på idéstadiet. Annars skulle varenda svensk ha höns vid det här laget.

Den här gången skylls ökningen på pandemin och det känns inte heller unikt. ”På grund av rådande omständigheter” funkade plötsligt ingenting i Sverige, märkligt nog redan innan det fanns ett enda dokumenterat sjukdomsfall i landet.

”Du kallar inte mig hen!”

”För den som bara har en hammare ser alla problem ut som spikar”, sägs det. Eftersom jag snöat in på självförsörjning noterar jag alla andra som också gjort det, så kanske sitter den här hönstrenden bara i mitt huvud (och på tidningsredaktionerna varje år runt påsk), men nog är det ändå så att fler vill bo lite lantligare om möjligheten att jobba mer hemma ökar? Då är det antagligen inte helt galet att tänka att de vill utnyttja sin mark till odling och möjligen även några djur.

Kanske är det en motreaktion på makthavarnas vision ”You vill own nothing, and you vill be happy”. En ny grön våg i protest? Vi är nog rätt många som gillar att äga vår jord, saker, pengar och inte minst vår egen tid.

Jag vill själv ha höns, förhoppningsvis i år även om 2023 nog är mer realistiskt. Jag vill ha dem pickandes här ute på gården och kunna skörda mina ägg. Eller ja, deras då. Personligen tror jag att självförsörjning och ett stärkt lokalsamhälle skapar en bättre värld än Klaus Schwab och Bill Gates (som nu blivit USA:s största markägare och således inte alls verkar vilja leva efter devisen att ”own nothing”) gör genom att tvinga in oss i städer som lydiga jobbmaskiner.

Samtidigt vill jag inte hindra någon från att hänga på dem och hyra allt från bostad och bil till dator och mobil. Världen kan inte bara bestå av höns, det måste finnas får också.

Den som väntar på nästan ingenting...

När jag fyllde 28 år började min arbetsgivare lägga undan pengar till en kollektivavtalad tjänstepension av ITPK-typ. Nu bar det sig inte bättre än att jag bara några månader senare rekommenderade min chef att åka till en varm plats varpå jag lämnade företaget, så det blev inte så många inbetalningar. Men denna ”försäkring” har sedan hängt med mig genom åren. Prognosen är alltid att jag från 65 års ålder ska få utbetalt 5 kr i månaden, minus skatt givetvis.

Det här är pengar man tar från arbetstagaren och låser in, men man fick i alla fall välja vilket finansbolag som skulle låsa in pengarna. Jag valde SEB eftersom jag var kund där, men nu har pengarna utan vetskap eller önskemål från min sida flyttat till AMF, så häromdagen fick jag ett brev med ”information om din nya pension hos AMF”. Som ni förstår bryr jag mig inte nämnvärt om de här pengarna, men på kul (jag har konstig humor) loggade jag in och såg att prognosen står sig.

Fem kronor är antagligen lägsta tänkbara utbetalningsnivå för om jag minns rätt har kapitalet tredubblats under de här åren, men det blir ändå alltid en femma. Kanske för att AMF (och tidigare SEB) ”tar ut avgifter för att täcka kostnader för administration” vid sidan av att de ”förbehåller sig rätten att under försäkringstiden ändra försäkringsvillkoren och försäkringsavtalet”, oklart hur. Kanske börjar ni ana varför jag alltid har och fortsätter att undvika öronmärkt pensionssparande när jag kan.

Och som svar på deras fråga om jag vill slippa pappersutskick är svaret ett rungande nej. Ska de ändå ta ut en okänd summa pengar för att ”täcka kostnader för administration” vill jag banne mig utnyttja det till fullo, så de kan gott fortsätta att skicka ett brev med fondens utveckling, så kanske ”försäkringen” åtminstone ger lite klirr i kassan hos postpersonalen, numera i två länder.

”Hello, Newman!”

Varför kastar folk pengar?

Jag letar inte burkar, men jag brukar plocka upp dem när jag går förbi dem. Några kronor ger det i pant och så gör man ju en insats för närmiljön. Det känns bra även om det väl inte direkt blir några pengar. Jag är ingen Burk-Curt.

Jag har däremot träffat busschaufförer som får ihop en bra slant varje gång de städar ur sin buss. Samma för sopgubbar. Jag känner en som berättade att det inte är ovanligt att det ligger en hel påse pantflaskor i hushållssoporna. De har inte tid eller lust att gräva, men de öppnar ändå locken på soptunnorna för att se om de behöver tömmas. Om det då ligger pant högst upp tar de den. Och det gör det. Inte sällan så mycket att dagens skörd täcker hela lunchkostnaden.

Möjligen en arrangerad bild.

Själv köper jag nästan aldrig en flaska eller burk med pant, det blir kanske ett par stycken per år. När det händer tar jag med dem till affären, jag ska ju ändå dit, men uppenbarligen finns det ganska många som fyller en hel påse med pantflaskor och lägger den i soptunnan istället för att panta i matbutiken. Om sopgubbarna drar ihop hundralappar på panten som ligger högst upp i genomskinliga påsar kan man bara spekulera i hur mycket de hade hittat om de gått igenom hela tunnan.

Alla människor säger sig vara miljövänner. Den minsta insats man då kan göra är väl att ta hand om sin egen skit, sopsortera batterier och återvinna pant? En pantad aluminiumburk återvinns till minst 95 procent. En som inte återvinns kostar pengar i sophantering och måste dessutom ersättas med en ny som framställs ur bauxit som man bl a gräver upp i Ghana och Surinam och fraktar till ett smältverk i Sundsvall där man utvinner aluminium genom en mycket energikrävande process.

Med risk för att låta som en gretard tycker jag att panten borde höjas tills i stort sett alla flaskor och burkar lämnas tillbaka till butiken. För mig räcker det med ett par kronor, men uppenbarligen behöver en del konsumenter en större morot. Den påse de idag noggrant knyter ihop slänger de i hushållssoporna istället för att få tillbaka en tjuga när de ändå handlar. Kanske krävs en dubbling till två tjugor, kanske en hundring. Någonstans går gränsen, höj till den.

Vatten är blött, jorden är platt och restauranger fuskar

De senaste åren har mängden budfirmor som levererar mat i storstäder exploderat. De kör ut med cyklar, motorcyklar, bilar och mopedbilar. Buden är inte sällan invandrare med svag ställning på arbetsmarknaden. I höstas bloggade jag om en pakistanier som inte pratade svenska vare sig med reportern eller kunderna och som fick helt provisionsbaserad lön han inte var helt nöjd med.

Nu läser jag att ”Skatteverket misstänker fusk” och har beslutat att granska branschen:

”Det gör vi för att vi fått indikationer på att det förekommer en hel del oredovisade inkomster och löner. Det har vi även sett i de påbörjade utredningar vi har.”

Det kanske inte är något nytt i detta, men artikeln antyder att detta kommit som en blixt från en klar himmel. Om så är fallet undrar jag hur blåögd det är möjligt att vara. Faktorerna vi har är restaurangbranschen, budbranschen, invandrad arbetskraft med dålig koll på eller ointresse för sina rättigheter samt arbetsgivare som exklusivt anställer denna grupp, och avslutningsvis privatkunder utan behov av kvitto. Hur skulle det inte kunna florera svarta pengar här?!

Därför har jag fler tips till Skatteverket om grupper som inte alltid redovisar sina inkomster. Jag misstänker bl a de som säljer knark utanför gymnasieskolor, gatumusikanter, tiggare, traffickinghallickar, yrkesmördare och miljöministrar. Buss på dem!

Att bygga med restprodukter

När jag jobbade på sågverk blir det råflis av den del av trädet man inte gjorde virke av, det vita på den här stocken:

När bönder sågar virke ur sitt eget timmer blir restprodukten istället en tunn bräda med rund botten där barken sitter kvar. På svenska kallas dessa bitar för bakar, det norska uttrycket är bakon. Helt värdelösa, tycker säkert någon. Men det här är en exklusiv produkt du varken hittar på Byggmax eller i den trendiga inredningsbutiken.

Förr, medan folk fortfarande försökte utnyttja hela den slaktade grisen, vävde mattor av trasor osv, användes dessa vankantsbitar till en originell lockpanel. Som jag ser det finns inget som hindrar att göra det idag heller. Jag har flera renoveringsprojekt i gammal stil i pipeline, så jag frågade grannen om jag inte kunde få köpa ”bakarna” (inte så himla lätt att förklara ens på svenska, innan jag lärt mig det norska ordet). Eftersom hon troligen ser ”den galne svensken” som ett socialt projekt fick jag dem gratis och hemlevererade med traktor.

Min plan är att torka de bitar som är tillräckligt tjocka/långa för att snickra med, peta bort barken och använda så mycket det går av virket. Sedan får vi se vad jag gör med dem. Inomhuspanel, fönsterfoder, tavelramar … Endast fantasin sätter gränser. Och tiden, men av erfarenhet vet jag att när man lyckas med byggprojekt av den här typen ger det så mycket glädje tillbaka att det varit värt all tid i världen.

Dyrare mat, om man vill

Den här artikeln åskådliggör en av mina poänger när det kommer till matinköp. ”Rejäla prishöjningar på mat väntas” och detta symboliseras med en butikshylla fylld med konserverade ärtor och bönor.

Det här går lika bra.

Återfallsläsare vet kanske vad jag ska säga nu, men jag gör det ändå. Om vi tar kikärtor som exempel kostar 800 gram torkade ärtor 27,90 kr på Willys. Kokade och konserverade kostar 11,50 kr för 230 gram. Inte så stor prisskillnad kan tyckas, men betänk då att ett kilo torkade ärtor ger 2,25 kilo kokta.

Alltså motsvarar påsen med torkade ärtor 7,83 konservburkar och då får du 3,23 gånger så mycket mat för samma peng genom att blötlägga och koka ärtor. Onödigt att köpa konserverat vatten. Men okej, då ska du betala för blötläggningsvattnet och spisens elförbrukning, så vi kan väl runda av till tre gånger jämnt. Gissningsvis samma sak med andra ärtor och bönor. För övrigt ungefär som skillnaden mellan att köpa bröd eller att baka själv, tre gånger dyrare.

Så när det pratas om prishöjningar på 10-20 procent skulle många kunna hitta matvaror där de istället kan sänka priset med 60-70 procent! Dessutom, med en matbudget på en tusenlapp i månaden betyder en höjning på tio procent en hundralapp, tre spänn om dagen, och det tror jag att de flesta kan leva med. Äter man, som många, för 4000-5000 kr blir det mer kännbart.

Ett steg bakåt kan vara två framåt

Ibland läser man om människor som slutar på sitt jobb för att ”följa drömmen”. Ofta är det solskenshistorier även på ett ekonomiskt plan. Om inte de stora pengarna redan trillat in lever hoppet om dem. När det gäller klassresor verkar nästan ingen gå från övre medelklass till underklass, det är alltid tvärtom, och det är sällan jag ser någon få kraftigt minskad lön och vara nöjd med det.

Ändå är väl pengarna sällan den primära orsaken till att byta liv? De är nog oftare ett hinder, man har det lite för bra där man är för att våga ta steget. Jag slutade själv som kontorschef vid 29 års ålder för att frilansa som ståuppkomiker, och var på det klara med att jag kanske aldrig skulle nå upp till min gamla inkomst, definitivt inte de första åren. Det var bara något jag var tvungen att göra, och även om jag nu har slutat skämta har jag inte ångrat det för en sekund.

Och helt ensam är jag inte. Lukas, 26, gick från finanschef till teaterstudent via ett jobb som elevassistent, så han lyckades antagligen halvera lönen två gånger. Och så har vi Janne, 53, som sa upp sig och sålde allt för att bli eremit.

Han säger något tänkvärt i reportaget med SR, att skulle han vantrivas med livet utanför ekorrhjulet ”så finns det väl alltid ett ekorrhjul att hoppa in i igen”. Jag träffar och läser om så många människor som inte trivs med sitt jobb, sin bostad, sin familjesituation. Sitt liv, helt enkelt. Men de skulle aldrig i helvete riskera att ändra på det. Varför? Vi har bara ett liv (”Ja, låt oss hoppas det. Tanken på reinkarnation har ofta plågat mig”, som Elling säger i filmen med samma namn). Om vi inte trivs med det har vi väl nästan ingenting att förlora på att försöka förbättra det?