”Ökat intresse för höns som hobby”
skriver SVT. Det är inget nytt. En sökning på ”intresse höns”
ger länkar från vartenda år det senaste decenniet om att intresset för att
skaffa höns nu har ökat. Antingen går intresset ner (utan artiklar)
emellan uppsvingen eller också stoppar det på idéstadiet. Annars skulle varenda svensk ha höns vid det här laget.
Den här gången skylls ökningen på
pandemin och det känns inte heller unikt. ”På grund av rådande
omständigheter” funkade plötsligt ingenting i Sverige, märkligt
nog redan innan det fanns ett enda dokumenterat sjukdomsfall i
landet.
”För den som bara har en hammare ser
alla problem ut som spikar”, sägs det. Eftersom jag snöat in på
självförsörjning noterar jag alla andra som också gjort det, så
kanske sitter den här hönstrenden bara i mitt huvud (och på
tidningsredaktionerna varje år runt påsk), men nog är det ändå
så att fler vill bo lite lantligare om möjligheten att jobba mer
hemma ökar? Då är det antagligen inte helt galet att tänka att de
vill utnyttja sin mark till odling och möjligen även några djur.
Kanske är det en motreaktion på
makthavarnas vision ”You vill own nothing, and you vill be happy”.
En ny grön våg i protest? Vi är nog rätt många som gillar att
äga vår jord, saker, pengar och inte minst vår egen tid.
Jag vill själv ha höns,
förhoppningsvis i år även om 2023 nog är mer realistiskt. Jag
vill ha dem pickandes här ute på gården och kunna skörda mina
ägg. Eller ja, deras då. Personligen tror jag att självförsörjning
och ett stärkt lokalsamhälle skapar en bättre värld än Klaus
Schwab och Bill Gates (som nu blivit USA:s största markägare och
således inte alls verkar vilja leva efter devisen att ”own
nothing”) gör genom att tvinga in oss i städer som lydiga
jobbmaskiner.
Samtidigt vill jag inte hindra någon
från att hänga på dem och hyra allt från bostad och bil
till dator och mobil. Världen kan inte bara bestå av höns, det
måste finnas får också.