Man kan tro att de svenska
offerkoftorna är lite tjockare än övriga världens, men de tycks
finnas överallt. Läser i norsk media om Line, 40-årig ensamstående tvåbarnsmor.
Det ska sägas att Line haft en del
otur. Först blev hon permitterad, sedan fick hon en brand i huset.
Hon söker jobb, försöker få pengarna att räcka och har fått
ungarna med på spartåget. Annars verkar det väldigt vanligt att
göra allt för att barnen inte ska förstå att familjens ekonomi är
tight, vilket de såklart gör ändå.
Dock har Line en BMW från 2011 som
enligt expertisen på nätet är värd hundratusen eller lite mer.
Vad reservdelarna kostar när den går sönder vet jag inte, men
gissningsvis 2-5 gånger mer än för nästan alla andra bilar. BMW:n
har hon dessutom billån på, men det framgår inte hur stort. Tydligen måste
hon skjutsa barnen (7 och 11 år) och även om hon skulle behöva bil
till det måste hon knappast göra det i en bil som hon inte ens har
haft råd att köpa.
Tur i oturen att hon haft råd med
stora blaffiga tatueringar. Dessa kanske hon skaffade när hon
hade en annan ekonomi (det är väl få fyrtioåringar som fyller
armarna med tatueringar?), men är det inte märkligt ändå? Som jag
konstaterat om svenska Lyxfällandeltagare:
”Att vara tatuerad verkar vara en förutsättning för att hamna i ekonomiskt obestånd. Det kan verka som en långsökt koppling, men det är inte många procent av Lyxfällans deltagare som saknat synliga tatueringar, gärna kombinerat med så många ansiktspiercingar att det ser ut som om häftpistolkillen fått fria händer.”
Eftersom Line – till skillnad från den genomsnittlige Lyxfällandeltagaren – tycks kunna uppbåda energi är det synd att den läggs på att tänka på att andra har råd med så mycket mer, att hon själv inte får jobb för att hon är kvinna och att Norge blivit ett sämre land att leva i. Även om allt det där, mot förmodan, skulle stämma – vad får hon ut av att lägga energi på det?