”Man borde... men det går inte.”
Vi människor är fantastiska på att lokalisera hinder framför
möjligheter, och hittar vi bara problem tar vi det som intäkt för
att slippa försöka. Förhoppningsvis
lyckas vi ändå fokusera på lösningar någon gång för annars får
man ju nästan ingenting gjort.
Men så finns de som bara gör, som
familjerna Young och Hawley som rest runt som digitala nomader trots att de har barn.
Det är ju något som av många anses omöjligt. Jag fattar att det
är bökigt, särskilt i det fåtal länder som förbjudit
hemskolning, alltså Nordkorea, Kuba, Sverige och kanske något mer.
Men det går!
En svensk twittrare som flyttat utomlands med
sin familj fick nyligen frågan av en (numera före detta) kompis hur
det känns att ha offrat sina barn för möjligheten att resa och
förverkliga sig själv. Han hade, precis som familjerna i den
länkade artikeln, inte uppfattat att han hade gjort det. Så det
hade han troligtvis inte. Däremot gissar jag vilt att kompisen
suttit med orealiserade flyttplaner och rättfärdigar det faktum att
han aldrig kom iväg med att han tagit ansvar för sina barn. Var och
en blir salig på sin tro, fegisar som pastafarianer.
Nu försöker inte jag propagera för att alla svenskar ska ge sig ut i världen, eller ens masa sig över gränsen till ett grannland. Ett vettigt projekt kan lika gärna finnas på armlängds avstånd. Ju större projekt, desto större och fler hinder. Man kan välja att sätta tänderna i det, eller också speca upp alla rimliga och orimliga skäl till att låta bli. Oavsett vilket man väljer rinner sanden genom timglaset. Eller som Karin Boye uttryckte det:
”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.”
Fast hon tog livet av sig och det var ju inte så himla konstruktivt.