Tio maträtter

Många fick lön igår, men det betyder ju inte att pengarna måste rulla ut från kontot lika fort. Här är ett recept för att hålla nere matkostnaden, eller rättare sagt tio. Jag fick nämligen en fråga i kommentarsfältet:

”Kan du inte publicera ett blogginlägg med 5-10 recept på dina 'bästa' middagar sett till näring/krona och smak?”

När det gäller näring tänker jag inte ens försöka. Inte för att man måste vara dietist för att bedöma näring, men man måste åtminstone ha större kunskaper i näringslära än vad jag har. Jag försöker äta varierat och lägga extra vikt vid ingredienser som innehåller sånt jag tror mig behöva. Där vill jag rekommendera Matkalkyl.se, som på ett smidigt sätt gjort det möjligt att kolla vad maten innehåller i form av näring, men också från andra hållet, vilka livsmedel som innehåller mest av en vitamin eller mineral. Men jag är glad amatör, detta är mitt första liv.

”Maxat, jag tar två!”

Därför inriktar jag mig istället på smak och pris, men bägge dessa faktorer är också relativa. Är man beredd att springa runt i flera butiker och jämföra pris eller odla något själv blir det billigare. I min redovisning har jag utgått ifrån Willys priser exakt just nu.

Listan ska inte ses som en topplista utan som tio individuella maträtter jag gärna äter, och då ska sägas att jag inte äter kött eller fisk. Klicka på respektive rubrik för något slags recept. Nu kör vi!

Kikärtsbiffar

Kikärtsbiffar har jag ofta i frysen. De är praktiska att ta till när jag inte vill eller hinner laga mat. Bara att värma i mikron, men helst med framförhållning så att de först tinas i kylen. Till biffarna kan man t ex servera potatis (kokt eller stekt), pasta eller ris, stekt lök, en sallad, lite gurka eller tomat. Eller gör hamburgare av dem.

Summan av ingredienserna blir 61 kr, vilket gör 81 öre per biff i den storlek jag gör dem. Till en måltid brukar jag ta tre, men är man mindre i maten (och det är de flesta) räcker det kanske med två.

Vegobiffar

Kanske kan tyckas självklart, men kikärtorna kan man byta ut mot allt möjligt. I första hand tänker jag andra baljväxter, men jag gjort både selleri- och morotsbiffar.

Det är väl lika bra att jag tar ”biffdiskussionen” som alltid dyker upp i kommentarsfältet efter dylika inlägg. Att jag kallar dessa anrättningar för biffar beror inte på att jag vill göra något som liknar kött, att jag vill lura matgäster att det är djur i maten eller att alla vegetarianer och veganer är bittra surpuppor. För mig är en biff en ishockeypucksliknande matbit av färs och därför det enklaste sättet att beskriva dem även om de är vegetariska. Jag lägger ingen som helst värdering i det, och om någon vill kalla dem något annat – gör det.

Här blir det ingen uträkning eftersom den beror på vad du använder för ingredienser. Morots- eller rödbetsbiffar blir billigare än kikärts- eller kidneybönbiffar med saffran.

Ärtsoppa

Vi betar av ett proteinrikt recept till, för sedan blir det knapert med det. Jag är av uppfattningen att man inte behöver äta större mängder protein till varje måltid, men som vegetarian försöker jag göra det åtminstone en gång per dag.

Ärtsoppa har två fördelar. Det är lätt att göra och det är väldigt billigt. Bägge punkterna förutsätter att man gör den själv, vilket alla borde eftersom det knappt går att misslyckas ifall man håller lite koll på spisen.

Priset blir exakt 2 kr/portion. Själv dricker jag vatten till, men tar gärna en smörgås. Hur som helst, även med tillbehör blir man mätt för några kronor.

Pizza

Pizza är en annan rätt många köper färdig och det tycker jag är synd. Min blir inte likadan som köpepizza, men inte nödvändigtvis sämre. Särskilt tycker jag att degen vinner på att använda smakrikare mjöl än vete, men det gör man som man vill.

Här får det bli en uppskattning eftersom fyllningen inte är huggen i sten utan helt beroende på vad jag har hemma. Höftat från nuvarande grönsaks-,ost- och mjölpriser gör jag en långpanna för 20 kr. För mig räcker den till två måltider eller personer, så 10 kr/portion.

Grönsakspaj

Paj är praktisk mat som går bra att göra i förväg och ta med som matlåda, och precis som pizzan kan man välja innehåll efter vad man gillar och har lust med, eller vad som för stunden är billigt. Med de grönsaker som framgår av bilden (champinjoner, rödbetor, paprika, stjälkselleri, brysselkål, broccoli, spenat, aubergine, zucchini och gul lök) blev totalsumman 49,50 kr. 6-8 portioner, enligt min bedömning. Ett snitt av det gör 7 kr/portion.

Blomkål med svampsås

Grönsaker kan man med fördel välja efter säsong, både för smakens och prisets skull. Blomkål är ett typexempel på en grönsak som kan kosta både tre och fyra gånger mer eller mindre än veckan innan. När den är billig äter jag den gärna med stuvade champinjoner. I skrivande stund kostar blomkålen 31,90 kr/kilo. Ett huvud beräknas till 800 gram och kostar således 25,52 kr.

Stuvningen av champinjoner, lök, mjölk, matfett och kryddor går i min tappning på 16 kr, så då är vi uppe i 41,52. Den ska åtminstone räcka till två, så ungefär en tjuga för en middag. Alltså väntar jag på extrapris, jag är inte gjord av pengar :)

Raggmunk

Potatis kan också kosta lite vad som helst. Strax innan midsommar finns den ofta för under en krona per kilo medan färskpotatis i april kan kosta tusenlappar. Det verkar råda oenighet om ifall raggmunk är detsamma som rårakor. I bägge fallen finns det garanterat de som kräver att den ska innehålla fläsk. Mitt tips är att ni i så fall har det.

I mitt länkade recept har jag det inte och då kostar smeten 9,60 kr. Jag tycker at även den borde hålla för två måltider. (Det här att jag alltid gör flera portioner beror på ren lättja. Ska jag smutsa ner en massa disk och lägga ner tid vill jag inte äta upp hela resultatet på en enda gång.) Jag gör gärna egen sylt till det, men även om man köper lingonsylt bör man landa med en portion under tian.

Palt

Fick ni inte nog av potatis i förra receptet får ni ett till. Mitt jätterecept kostar 134,40 kr, men då har jag palt till minst tjugo måltider. Även om jag unnar mig en rejäl klick smör till palten (och det gör jag) blir det ensiffrigt igen.

Potatisomelett

Mer potatis, men ännu mer ägg. För 13 kr drar jag ihop en omelett som man kanske inte står sig på hela dagen, men helt okej som en lättare lunch eller middag.

Spenatsoppa

Soppa gör jag alldeles för sällan. Den går att variera i det oändliga. Även med samma ingredienser gör det stor skillnad om du låter en stavmixer passera alltihop eller väljer en soppa med stora bitar av tuggmotstånd.

Min soppa skulle idag kosta 8,66 kr (och då tror jag mig äta upp alltihop på en gång). Med ett par dekorativa ägghalvor får man ett inslag av protein och en slutsumma på 11 kr.

Det var det hela. Jag är ingen proffskock, men jag gillar att laga mat från grunden och att visa för folk att det är enkelt, och trots att matpriserna dragit iväg den senaste tiden behöver det inte heller vara dyrt. Betänk att alla uträkningar bygger på ordinarie priser i en enda butikskedja. Här finns pengar att spara!

Happy hour

Jag har ett elabonnemang med rörligt pris där jag betalar gällande spotpris som uppdateras timme för timme. En del strömförbrukning kan man inte göra så mycket med utan att kraftigt försämra sitt liv, men när det var som blodigast i vintras slog jag av både luftvärmepump och varmvattenberedare.

Även nu försöker jag anpassa mig och inte göra det mest elslukande aktiviteterna när priset är som högst, men jag har en positiv känsla kring det. Ibland, särskilt på helgen, kan priset dippa under en timme eller två. Då passar jag på!

När elen är billig i bara en timme kör jag gärna en tvättmaskin. Laddar jag den i förväg kan jag trycka på knappen vid helslaget, då blir den klar innan klockan slår nästa gång. Med tvätten ur vägen ser jag till att även ta köket i besittning. Långkok kräver ström, men ofta inte så mycket engagemang från min sida. Jag bakar någon gång per vecka eller var tionde dag. Börjar jag i tid och tajmar in jäsningen kan även ugnen knäppas igång och bli klar under ”happy hour”.

Den kräver mer övervakning än tvättmaskinen, men inte mer än att jag klarar av att göra något annat strömförbrukande medan jag väntar. Med två katter i huset är behovet av dammsugning mer eller mindre konstant, och på en halvtimme (med avbrott för att ladda och ladda ur ugnen) är det päls- och dammfritt. Innan strömpriset dalat har jag med fördel sopat de mest utsatta platserna, runt kaminer och kattmatskålar.

Om ugnen är färdig och spisen är under kontroll springer jag då ut i ladan och brukar något elverktyg, t ex en såg eller borrmaskin. De drar en hel del ström, men med tanke på hur korta stunder de körs är det egentligen inget större problem. Precis som med allt det andra, ingen idé att nöjesbränna el, men om det ändå ska göras skadar det inte att göra när det är som billigast.

När strömpriskurvan vänder upp igen sätter jag mig med en skiva nybakt bröd och en kopp kaffe, nybryggd under reatimmen, och vilar upp mig inför tvätthängningen och all annan oreda jag ställt till med. I väntan på nästa gång.

Ännu en lägstanivå passerad

”Vård i världsklass” sa dåvarande ansvarig minister Annika Strandhäll för några år sedan. Så säger nog bara den som aldrig tvingats utsätta sig för svensk vård och heller inte testat vård i ett annat land. Fast på ett sätt får man börja hålla med Strandhäll, nog är det något slags rekord med patienter som ligger i korridorer i väntan på vårdplats, och som i brist på larmknapp utrustas med grytlock så att de eventuellt kan påkalla personalens uppmärksamhet. Detta i ett land som tveklöst har skattetryck i världsklass.

”Slå den i huvudet så kommer vi!”

Senast kunde vi läsa att tre sjukhus hotas med vite av Inspektionen för vård och omsorg. Några människors standardlösning är att ropa på förbud för privata alternativ, men som synes är samtliga tre sjukhus samhällsägda, vilket leder mig till nästa fråga. Vad är poängen med att Ivo hotar med böter mot inrättningar finansierade av skattepengar? Ska skattebetalarna betala skattebetalarna som straff för att de bor i ett vårdmässigt U-land?

Och hur lagar de mat på ett sjukhus utan grytlock? Antagligen inte alls, den blir väl tillagad och vakuumförpackad i Baltikum och sedan körd med flygplan via ett centrallager i Azerbajdzjan. Jag önskar att jag skämtade, men skrattet fastnar i halsen när jag tänker på allt lidande Sveriges dåliga vård skapar.

Politiker brukar klaga på enkla lösningar, och jag har heller inga. Tvärtom tror jag att det kommer att ta många år att upprätta en acceptabel nivå på den svenska samhällsservicen. Om man börjar försöka alltså, istället för att skylla ifrån sig. Jag skiter fullständigt i vad såväl Lena Hallengren som Irene Svenonius har att säga. Jag vill veta vad ni gör åt eländet! Inte sen, nu!

Projekt eller problem

”Man borde... men det går inte.” Vi människor är fantastiska på att lokalisera hinder framför möjligheter, och hittar vi bara problem tar vi det som intäkt för att slippa försöka. Förhoppningsvis lyckas vi ändå fokusera på lösningar någon gång för annars får man ju nästan ingenting gjort.

Men så finns de som bara gör, som familjerna Young och Hawley som rest runt som digitala nomader trots att de har barn. Det är ju något som av många anses omöjligt. Jag fattar att det är bökigt, särskilt i det fåtal länder som förbjudit hemskolning, alltså Nordkorea, Kuba, Sverige och kanske något mer. Men det går!

En svensk twittrare som flyttat utomlands med sin familj fick nyligen frågan av en (numera före detta) kompis hur det känns att ha offrat sina barn för möjligheten att resa och förverkliga sig själv. Han hade, precis som familjerna i den länkade artikeln, inte uppfattat att han hade gjort det. Så det hade han troligtvis inte. Däremot gissar jag vilt att kompisen suttit med orealiserade flyttplaner och rättfärdigar det faktum att han aldrig kom iväg med att han tagit ansvar för sina barn. Var och en blir salig på sin tro, fegisar som pastafarianer.

Nu försöker inte jag propagera för att alla svenskar ska ge sig ut i världen, eller ens masa sig över gränsen till ett grannland. Ett vettigt projekt kan lika gärna finnas på armlängds avstånd. Ju större projekt, desto större och fler hinder. Man kan välja att sätta tänderna i det, eller också speca upp alla rimliga och orimliga skäl till att låta bli. Oavsett vilket man väljer rinner sanden genom timglaset. Eller som Karin Boye uttryckte det:

”Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.”

Fast hon tog livet av sig och det var ju inte så himla konstruktivt.

Garasjesalg

Privata loppmarknader är inte lika vanliga i Norge som i Sverige, men fenomenet finns. Jag har faktiskt tänkt testa det själv. Eftersom jag fick en massa grejer med huset jag köpte har jag för mycket prylar. Allt från möbler till prydnadssaker. Lite grann har jag sålt på annons, men kunde man samla en massa folk här hemma kanske man skulle kunna bli av med ett hundratal grejer på en dag istället för en eller ett par i veckan. I Sverige sålde jag på Täby Loppmarknad en gång, och det var hyfsat lönsamt.

Nu har inte tiden räckt till, så jag tänker väl att min loppis får bli nästa vår istället, men i helgen var jag på en gårds-/garageförsäljning för att försöka fynda och samtidigt kolla hur det funkar. Det var en gård som ska säljas och där det skulle finnas bildelar, möbler och lite av varje.

Detta var ännu mer ute i skogen än mitt hem, så jag tänkte att det kanske inte skulle komma så många. Det är ju mitt i semestern också, men trots att det skulle börja kl 9 och jag var där en halvtimme innan var det fullt med bilar. En del som jag, privatpersoner som inte verkade ha någon klar bild över vad de ville ha. Men också företag som kom med skåpbilar. Jag fick en känsla av att många av dem hade träffats i liknande sammanhang många gånger tidigare och nickade så där igenkännande som bara två kollegor/konkurrenter kan.

Det kallar jag dignande hyllor!

Jag kan gott tänka mig att det går att göra riktigt bra affärer. Här hade vi en familj som antagligen samlat på saker i fem generationer, och jag tror inte att de nuvarande ägarna visste vad allt var värt. Det verkade vara far och son som sålde, den ena uppe på logen och den andra utomhus och på bottenplanet. Och det är klart, om din farfar införskaffat en navkapsel för femtio år sedan till en bil du inte ens sett på bild, hur tusan ska du veta vad den är värd? De hade dessutom fullt upp, två försäljare och flera hundra besökare bara under den timmen jag var där.

Självklart fanns en traktor.

Själv fick jag med mig ett kastspö därifrån. En kompis sa att jag inte borde betala mer än 200 kr och jag fick det i stort sett utan prut för 50. Inte skratta-hela-vägen-hem-kul, men trevligt.

Frågor från han som betalar kalaset

Idag tänkte jag snacka om en insändare som är ganska exakt ett år gammal, men den är tyvärr inte mindre aktuell idag. Det är snickaren Tord som ställer två frågor till finansministern. Det enda som hänt sedan dess är att ISK blivit mindre förmånligt och finansministern som adresseras har blivit statsminister.

Nu är väl inte snickare nödvändigtvis det låglönejobb Tord försöker få det att låta som, men jag tror att han är ärlig när han beskriver sin verklighet. Han jobbar heltid och har antagligen gjort i drygt 30 år, lever ett ordinärt liv utan utsvävningar och har på så vis kunnat spara en del av lönen.

Överflödet har han satt i ett investeringssparkonto där de kunnat växa till ökad trygghet eller lite guldkant på ålderns höst, men han känner att Magdalena Andersson och hennes kollegor med näbbar och klor försöker straffa honom.

Och det är inte svårt att förstå. När regeringen och dess samarbetspartier talar om ISK handlar det nästan alltid om kapitalister och multimiljonärer, men faktum är att de flesta inte har flera miljoner sparade. De har bara precis så mycket att de skulle kunna klara att bli av med jobbet, vara hemma med en sjuk anhörig eller tackla en fuktskada på huset eller en rejäl svängning i konjunkturen.

Vi som jobbat och tagit hand om oss själva ända upp i medelåldern vill gärna fortsätta att klara oss själva även i svårare tider, och det borde politikerna också vilja att vi gör. Åtminstone kan vi vara rätt säkra på att de kräver det den dag skiten träffar fläkten. Därför är Tords frågor berättigade:

"Varför ska jag betala skatt på en gång redan beskattade pengar?”

Först beskattas vi när pengarna tjänas. Sedan beskattas vi om vi behåller dem, och när vi till slut köper frihet (eller vård som vi redan betalat för via skatten) får vi betala skatt en tredje gång. Köper vi el eller drivmedel får vi dessutom betala skatt på skatten.

”Och, varför räcker inte världens högsta skatter?”

Det är en retorisk fråga som alla vi som följer med vet svaret på – för att pengarna inte läggs oavkortat på kärnverksamheterna utan på politikerlöner, rent trams och saker vi – alltså politikernas arbetsgivare/chefer – inte bett om att få betala.

På spåret-vinnare ur spår

Flera personer i kommentarsfältet har föreslagit mig att skriva om journalisten Elisabet Höglund efter ett medialt utspel där både Aftonbladet och Expressen berättar att Höglund ”tvingas sälja” sina boenden. Det handlar om en lägenhet i Spanien och ett hus i Tungelsta utanför Stockholm.

Bakgrunden är ett blogginlägg som i grunden inte är så negativt. Tvärtom pratar hon om ett ”gigantiskt äventyr” och ”ett mål för vår strävan, en förnyelse av vår tillvaro”, därför ska hon sälja. Men så lyser bitterheten igenom:

”Men på samma sätt som när det gäller den spanska lägenheten så spelar ekonomin en avgörande roll även för beslutet att sälja fastigheten i Tungelsta. För två fattiga pensionärer som Bosse och mig går det inte att leva som förut. Det går inte att fortsätta att betala elräkningar på 12 000 kronor var tredje månad, att betala för sophämtning, att varje månad betala allt högre låneräntor, försäkringar och alla andra kostnader som en villaägare dras med.”

Och givetvis är det detta som får fokus i kvällstidningarna, som bägge berättar att de inte pratat med Elisabet Höglund utan (precis som jag) spekulerar fritt utifrån blogginlägget. Hon har funnits med som tv-journalist under nästan hela mitt liv och även om jag uppfattar henne som ganska självupptagen och uppmärksamhetssökande har jag inte sett henne som fullblodsidiot. På senare år, som pensionerad, har hon tvärtom känts ganska vettig.

Så vad handlar detta om? Hon borde fatta att folk skulle reagera på att hon kallar sig fattigpensionär i stycket ovanför bilden av sin gigantiska kristallkrona i en text där hon berättar att hon äger två stora hus i Sverige och en lägenhet i Spanien. Var det bara för att få media? Fler jobb?

Hon låter lite som Anita Lindblom som de sista trettio åren av sitt liv då och då gick ut i pressen för att berätta hur synd det var om henne som pga svenska skattmasar knappt kunde ha kvar slottet i Monaco parallellt med palatset på Franska Rivieran. Även om skvallermedia såklart sväljer dylika lockbeten med hull och hår hoppas jag att Elisabet Höglund inte väljer det spåret. Det blir inget vackert eftermäle av det.