Inte minst av miljöskäl sjungs ofta
småskalighetens lov. Rent teoretiskt, men lyssnar man på den
allmänna debatten om mat, el och energi försöker politiker och
andra makthavare alltid hitta storskaliga lösningar.
Kanske är det biodlingen eller flytten
till landsbygden som fått upp mina ögon för småskalighet, men jag
tror allt mer på att jobba i det lilla. Den som menar att människan
tar sämre vara på jorden nu än några generationer tillbaka borde
också sträva åt det hållet. Är det inte just globalism och
storskalighet som försatt oss i problem?
För egen del tror jag mer på att odla
min egen mat, fixa egen energi med solceller, eget vatten i egen
borrad brunn, egen värme med ved och jordvärme hellre än stora
anläggningar och kraftverk med många och långa transport som
följd. Att det är dyrt både för plånbok och miljö att skicka
varor över flera kontinenter säger sig själv, och att det är
krångligt att skicka energi bara från vattenkraftverk i norra
Sverige till de tätbefolkade område i södra Sverige har väl ingen
missat det senaste halvåret, för att inte tala om vad besvärligt
det är att skicka gas i ledningar från andra länder.
Det känns som att både
frihetsälskande högermänniskor och miljöfolk på vänsterkanten
för inte allt för länge sedan kunde ta varandra i handen och
förespråka min ”drömvärld” med småskaligt jordbrukande och
individuella lösningar på grundläggande behov. Vad hände?
De sitter fortfarande i samma båt, men
den självhushållande bonden, som förr var den småföretagare som
accepterades i alla läger, ska idag ha straffskatter för att han
använder traktor, och låter han istället harven dras av oxar blir
han åtalad för miljöbrott ifall kreaturen fiser.
För att inte tala om oss andra. Vi ska
helst varken odla eller elda i vedspis, för att inte tala om att
laga mat över öppen eld, det blir dubbelfel. Och svaret på frågan
ovan är vi. Det är vi som ror.