Matkrigsaktivism

Klimataktivister har jag gett mig på förut och nu är det dags igen. Det senaste greppet i deras ”kamp” är tydligen att förstöra konst. Genom att hälla potatismos eller tomatsoppa på ovärderliga tavlor ska organisationen Just Stop Oil visa världen att det är fel att köra bil, eller något i den stilen.

Det är nog fler än jag som tänker att detta är fel väg för att skapa intresse eller ens acceptans för sina åsikter. För det är åsikter, bara för att man säger sig kämpa för miljön betyder det inte att man sitter på något slags facit. Hade man gjort det hade man för övrigt kunnat presentera det istället.

Själva förklarar de tilltaget med att vanliga, städade aktioner inte fungerat. Nej, men då kanske ni borde gå hem och slipa på argumenten istället för att köpa konservburkar. Aktivisterna anser naturligtvis att  de själva är lite bättre och mer värda än andra människor och deras åsikter. Alltså har de rätt att väcka uppmärksamhet genom att förstöra privata eller samhällsägda värdesaker. Att de inte får acceptans för den synen på sin omvärld är inte märkligt.

”Nooooooooo!!!”

Och för guds skull, lev som ni lär någon gång! Finns det en enda ”klimataktivist” under 30 som inte färgar håret i någon obskyr färg som grönt eller rosa? Vad tycker miljön när ni sköljer ut den bottensatsen i avloppet?

Botaniker, förenen eder!

Jag har ett äppelträd med goda, men rätt fula och lite maskätna äpplen. Placeringen borde ge bra skörd tack vare några hundratusen pollinerande grannar.

De är mogna nu i mitten av oktober, så jag tänkte att jag skulle koka lite äppelmos, men det blev inget av med det. Det är helt enkelt alldeles för få äpplen på trädet och en stor del av dem var ganska illa åtgångna.

Jaja, jag föredrar att fåglarna äter äpplen än bin, men det stora problemet är att mängden äpplen inte hade räckt även om jag sluppit dela med mig. Trädet ser sjukt ut. Barken är täckt med mossa och grenarna med lav.

Så nu undrar jag helt enkelt om det finns något jag kan göra för att få det här trädet att må bättre. Borde det kanske beskäras? Finns det någon näring man kan ge trädet? Jag kan tänka mig att det inte fått så mycket kärlek av tidigare ägare.

Jag är uppväxt med en tomt full av äppelträd och de såg inte alls ut så här. Förutom att jag gärna skulle skörda äpplen har jag inte så många träd på tomten, så det skulle bli tomt om det dog. Så vad säger läsarpanelen, några förslag på vad man kan göra mer än att gräva ner en ny planta och vänta några decennier?

Årets skörd räckte till en äppelpaj.

Schack matt!

När jag spelade schack var schackdatorer inget vidare. Det var nästan svårt att bygga en dator som slog mig och då var jag sannerligen inget världsmästarämne.

Annat är det nu. Särskilt om betänketiden begränsas slår de bästa datorerna de bästa schackspelarna ganska enkelt. Det spelar väl ingen roll, kan tyckas, men när det finns pengar i potten är det givet att det också finns fusk och nu skakas schackvärlden av att den nittonårige amerikanen Hans Niemann slagit världsmästaren Magnus Carlsen, gissningsvis med datorhjälp och klickrubriksordet ”analkulefusk”. Jajamen, han ska alltså ha fått datorhjälp via morsesignaler till en plats där solen aldrig lyser.

När Niemann och Carlsen möttes någon vecka senare gav norrmannen upp efter tio sekunder i ren protest. Senare har den arrangören, Chess.com, kommit fram till att Niemann troligen fuskat i över hundra partier online, varpå såväl sajten som Carlsen och ytterligare två schackspelare stämts av Niemann på hundra miljoner dollar för att de försökt ”förstöra Niemanns rykte”.

”Jag har kommit för att döda din karriär.”

Tydligen är det inte bara datorerna som blivit bättre sedan jag spelade. Även pengarna måste ha blivit det om världens fyrtiofemte bästa spelare tycker att karriären är värd en miljard! Till saken hör att Niemann tidigare erkänt fusk, två gång till och med, så ryktet var väl redan ganska devalverat. Men okej, jag fattar att ingen schackspelare vill ha ryktet att bokstavligt talat dra sina bästa drag ur röven.

Ica blir rika

Ica-handlarna gör rekordvinster, skriver Aftonbladet, men skriver sedan om den största butikens omsättning. För effektens skull, gissar jag, för nog fattar väl Aftonbladets svagsinta journalister skillnaden på omsättning och vinst. Dock stiger vinsten också, och det är väl inte riktigt den bild man får när cheferna pratar om de höga matpriserna.

Men de tar såklart chansen, på samma sätt som elbolag, bensinmackar och politiker roffar åt sig och skyller alla prishöjningar på krig, sjukdomar och internationella avtal. Förresten drabbas jag fortfarande av att företag och myndigheter skyller sina långa svarstider på ”rådande omständigheter” som indirekt tillskrivs Putin eller pandemin trots att det rimligen inte är därför de har för dålig eller för lat personal?

Tillbaka till priserna. De är så höga som marknaden låter dem vara. Det låter på en del som att de tror att priserna ska sjunka igen när (om!) världen på något sätt stabiliserar sig. Det tror inte jag. När kunderna visat att de kan betala 65 kr för ett paket Bregott och över 25 kr för diesel lär de få göra det.

Om priset på plastpåsar går upp kan vi avstå köp, men el och mat måste vi ha och man bygger inte om en bensinbil till gengasdrift i första taget. Har vi inte längre råd blir det väl upplopp och på sikt inbördeskrig, men vi är inte där än.

”70 kr för Bregott, nu jävlar!”

Lite flexibilitet underlättar ändå. I Haninge finns Willys, Lidl och till och med Hemköp. Ändå har Haningeborna alltså handlat för över en miljard om året på Ica Maxi i Haninge. Bor man precis bredvid fattar jag om man går på Ica för att handla varor man glömt att handla i sin vanliga butik. Själv är jag för snål för att göra så, då är jag hellre utan, men jag fattar att det görs. En miljard blir det inte.

När ska de lära sig?

En egenskap ingen superhjälte tycks ha är att bli politisk utan att tappa sin dragningskraft. Man har testat att damma av Ghostbusters med ett gäng feministiska och kvinnliga spökjägare, en kvinnlig hulk som är så fantastisk att manusförfattarna glömde att berätta på vilket sätt, en Batgirl som inte ens nådde till biograferna och nu också en bisexuell stålman som bekämpar klimatförändringar, men som också lades ner fortare än kvickt.

Tacka vet jag Träningsmannen.

Har Marvel och Hollywood bara taskig timing, att de är aningen för tidiga för att lansera en woke superhjälte? Kanske, det vet man ju inte förrän senare, men jag tror att de har större problem än så. Ska man lyckas nå en målgrupp med en film, bok eller annat populärkulturellt verk måste man ha örat mot rälsen. Skapar man ”icke-binära” superhjältar som heter Snowflake och Safespace känns det inte ens som att man försöker.

Kan det vara så enkelt att manusförfattarna glömt bort publiken och istället helt går in för att blidka finansiärerna? Det skulle förklara att dessa superhjältar ändå skapas. Det är inte gratis att göra en Hollywoodfilm ens om den är datoranimerad, så en massa människor har trott och hoppats på alla dessa exempel så pass hårt att de lämnat ritbordet och sparkat igång väldigt kostsamma taxametrar.

Sverige kan också.

Get woke, go broke, sägs det, och att definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Ändå är jag övertygad om att världen inte sett den sista superhjälten som iklädd lila sparkdräkt tar sig an uppgiften att förgöra kapitalismen, och kanske lyckas ”hen” till slut med den del av kapitalismen som styr de stora filmbolagen.

Ny kamin

I köket har jag haft en gammal kamin, en Jøtul 602. De finns i en nyproduktion, men jag hade en äldre. Ovanpå den har jag haft en stor kastrull och på så vis haft varmt vatten till disk, förutom att vatten kapslar in och behåller värme effektivt. Trevlig och snygg kamin på alla sätt och vis. Bara ett problem – den värmer inte.

Helt värdelös var den inte, men man behövde elda åtskilliga timmar och skyffla in klabbe på klabbe på klabbe. När det var som kallast i vintras gick det inte att hålla en dräglig temperatur i köket, och att värmen skulle räcka till fler rum var bara att glömma.

Nu har jag vidtagit några åtgärder för en varmare vinter och en av dem är att byta ut kaminen. Det blev faktiskt en svensk Contura som fick ersätta min norska Jøtul. Inte en helt rättvis jämförelse, Conturan är renbrännande med mycket hög verkningsgrad och kostade därefter.

Skiftbyte i värmefabriken.

Men jag hade tur. Grannens son hade köpt två, men under tiden han renoverade kom han på att han bara skulle använda den ena. Så jag fick den för halva priset, 10000 kr. Dessutom lyckades jag få grannen att installera den och ”flytta” hålet i väggen.

Fast utöver det gick det åt några rör som kostade mig 2096 kr. Och så ville jag gärna ha en kokplatta även på denna, och den kostade mig 644 kr till. Och så krävdes en ny plåt på golvet. För den gav jag 400 kr, som jag tycker var snorbilligt med tanke på hur metallpriserna rört sig på sistone.

Så den färdiga produkten kostade mig 13140 kr, fast jag lyckades sälja Jøtulen för 3000 kr, så man kan ju säga att slutsumman blev 10140 kr. Det får man mycket el för, men med tanke på hur effektiv Conturan är känner jag mig väldigt nöjd med bytet. Enda kruxet nu är att övervåningens kamin, som jag tidigare kände mig mycket nöjd med, är klen i jämförelse. Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det...

Bondsågade klipp

Jag har jobbat på ett av Sveriges största sågverk. Vi hade bra virke med millimeterprecision i dimensionerna, flera fuktkvoter och ett antal olika kvaliteter. Men som betalande slutkund föredrar jag ”bondsågar”, alltså enskilda skogsägare som sågar själva i en enklare anläggning.

De sågar troligen en mindre virkesvolym per år än vad mitt gamla sågverk gjorde på en förmiddag och har sällan något lager på annat än två-tum-fyra, så man får inte ha bråttom. På plussidan finns engagemang på en nivå en större producent varken kan eller vill hålla. Berättar man vad man ska bygga kan de ofta komma med en bättre lösning än man själv hade tänkt på.

Och så är det priset. Jag har köpt virke för klart lägre löpmeterpris än vad byggvaruhusen erbjuder. Det är inte alltid jag fått kvitto, men det gör inget för jag kommer ihåg vad jag har köpt. Första gången jag flyttade till eget hus, på 90-talet fick jag genom bekanta tag i en gubbe som var mellan 90 och döden och som faktiskt hade lager. Inte alltid på det jag behövde, men då klöv han till de dimensioner jag önskade.

”Nittonmillimeters brädor sa du?”

När jag flyttade till Norge fick jag lätt panik över byggvarupriserna och ett par gånger köpte jag faktiskt virke från Sverige. Men så tipsade en granne om en gammal kollega som sågar ”mest för skojs skull” och nu handlar jag helst inte virke någon annanstans. Man får som sagt var ha tålamod och om jag stod med uppbokade hantverkare som tog betalt per timme skulle det inte alltid funka, men när hantverkaren är jag själv går det finfint.

Så det får bli dagens spartips och det gäller förresten inte bara virke. Det kan gälla bilmekande, datorgrejer, plåt eller nästan vad som helst. Den som gör jobbet lite vid sidan av och i mån av tid är nästan alltid billigare än den som har dyra lokaler, personal och anläggningar att underhålla. Så lyssna alltid med kontaktnätet om det inte är någon som känner någon som känner någon. Ofta är det det.