Administrationsavgiftsrekord

Det händer att jag får en fakturaavgift för pappersfakturor. Det stör mig varje gång eftersom jag inte har någon nytta av att få fakturan i handen. Papper, kuvert, skrivarbläck och porto kostar, jag fattar det.

När jag däremot får motsvarande avgift för att få fakturan på e-post ser jag däremot ingen rimlig förklaring. Då är det inget papper inblandat. För ett hyfsat stort företag knappast någon extra hantering heller. Allt sker elektroniskt och automatiskt.

Eller?

Förra veckan fick jag dock en administrationsavgift på 76 kr plus moms, så totalt 95 kr – för att få fakturan i mejlen! Till saken hör att företaget inte upplyst mig om detta eller uppmanat mig att skaffa e-faktura eller autogiro på dessa grunder, och då blir jag irriterad. Så jag skrev tillbaka till företaget och ifrågasatte vad det var som kostade så mycket. De svarade:

”Administrationsavgiften är priset för att täcka in våra utgifter med utskick och hantering av fakturor.”

Jag kan inte för mitt liv förstå detta. De har väl bara haft en tekniker till att skapa en automatisk funktion? Det kostade kanske några tusen, men det gör man ju en enda gång. Gissningsvis är min andel av den kostnaden en krona, inte nittiofem. De visste dock inte att de hade att göra med en nitisk svensk. Efter att de fått ett surt mejl från mig tog de till slut bort avgiften, så den här gången tjänade de ingenting, men det vore roligt att testa detta juridiskt på något sätt.

Det finns ju trots allt lagar för vilka avgifter man får ta ut och jag har väldigt svårt att tro att 95 kr är en vettig summa för denna ”tjänst”. Dessutom är det ju faktiskt så att utan kunder har företag ingen verksamhet. De kan inte ta betalt för varenda gång en kund ställer en fråga och den hanteringen är såklart mångdubbelt dyrare än att mejla ut fakturor i ett dataprogram.

Själv har jag för övrigt mejlat ut varenda kundfaktura jag skrivit under de 22 år jag varit företagare och hittills har jag inte ens tänkt tanken på att ta betalt vare sig för att upprätta fakturan, för att ge kunden möjlighet att betala eller för att ta emot pengarna. Någon måtta får det väl ändå vara?!

Politiker cyklar i diket

Att slösa pengar på imaginära cyklister är ju en gammal svensk paradgren, men som alla vet vill inte Norge var sämre än Sverige när det kommer till sport. I detta fall manifesterat genom att bygga cykelställ utanför en skola.

Nej nej, inte billigt och miljövänligt.

Det är två problem med detta. Skolan har 34 elever och man har byggt cykelstativ för 48 cyklar. Den lätta tycker man kanske att politikerna borde ha sett när de började planera sitt monument. Hur entusiastisk cyklist man än är cyklar man bara på en i taget.

Det leder oss till nästa problem. På ön där man nu underlättat för eleverna att låsa fast sina cyklar vid skolan är det ingen som cyklar till skolan. Alltså ingen! Skolbussen är kostnadsfri och vägarna så smala att eleverna inte får cykla till skolan för sina föräldrar, ens om de skulle vilja.

”Ur spår!”

Men politikerna backar inte. Ingen har väl någonsin hört en politiker säga ”Jag hade fel”. Miljöpartisten Rune Askeland säger att han hoppas att ön ska få dit cyklar ”om några år”. Nu är jag visserligen bara en enkel icke-politiker, men kanske hade det varit bättre att satsa pengar på en cykelväg som föräldrar vågar låta sina barn åka på än på ett cykelställ som ett ”hopp för framtiden”.

Det är nästan som att politikerna medvetet gör allt bakvänt. Undrar om de behöver hjälp för att inte sätta på sig skorna innan strumporna. Jag säger som eleven Torleif: ”Jeg synes det er drit og lort, og tull og vas.” Eller på ren svenska: Jävla trams!

”Känns inte riktigt rätt...”

Om du vaknar en tidig morgon och varken vill kliva ur sängen eller gå ut, tänk då på att om du inte gör det riskerar du att bli som Nadim Herbert och det vill du verkligen inte bli. Varför det och vem är det, kanske du undrar. Jo, det har SVT varit vänliga nog att informera oss om.

Lyssna, lär, lyd!

Nadim Herbert är 28 år och har aldrig haft ett riktigt arbete. Möjligen har han inte ens gjort ett vettigt handtag i hela sitt liv. Detta trots två utbildningar, i genusvetenskap och digital humaniora. Ville han ha ett jobb kanske han skulle ha satsat på en utbildning där man lär sig någonting, men nu är det inte riktigt där Nadim är i livet:

”Just när det gäller jobb inom butik eller restaurang så känner jag väl att det inte riktigt är det jag vill jobba inom eller som är rätt för mig. Skulle det kanske komma till en ekonomisk situation där det kanske blir sämre, då kanske jag känner att jag måste ta vilket jobb som helst. Så framförallt är det ekonomiska situationen som skulle påverka för mig.”

Om jag vore högerpolitiker som förespråkar arbetslinjen skulle jag klippa in historien om Nadim i en reklamfilm med tillägget:

”Här har vi en kille som tycker sig för fin för att ta ett riktigt jobb och som tycker att det är bättre att skattepengar går till att finansiera hans tredje haka än till människor som behöver mer än en spark i arslet!”

Men nu har ju Sverige inga högerpolitiker utan en samling mesar som inte vill skrämma bort väljare genom att ställa krav på folk. Och vad är det med denna utbildningspolitik?! Sverige skriker efter exempelvis elektriker medan folk utbildar sig till genusvetare! Nämn ett enda riktigt jobb som kräver den kompetensen? Ska möjligen vara lärare i genusvetenskap.

Jag gick själv en statlig utbildning i ståuppkomik för tjugo år sedan. Det kan ju också upplevas som tramsigt, men förutom att jag (och många av mina kurskamrater) jobbade med det i många år lade man ner utbildningen ett år efter att jag gått, med motiveringen att arbetsmarknaden var mättad och man inte ville utbilda folk till arbetslöshet. Med samma förhållningssätt nu på 2020-talet hade Nadim naturligtvis inte fått gå sina tramsutbildningar, han hade jobbat. Och jag tror inte att han hade tagit någon som helst skada av det, tvärtom!

Tomteverkstad

Jag är fortfarande inne i mitt första år som biodlare och därmed också som matproducent. Jag hade en ganska romantiserad bild av hur det är att producera honung och inte minst av distributionen. Jag såg framför mig en slags tomteverkstad, lite grann som när de tillverkar julklappar i Kalle Ankas jul.

Fast till stor del stämmer bilden fortfarande. Själva biodlingen är ganska mycket hårt och tråkigt arbete, som att skrapa ramar och att tvätta kärl och verktyg rena från kladdig honung. Till det ska läggas åtskilliga timmar i bigården i tjocka, varma kläder för att få ner antalet stick. Men distributionsbiten är tomtelik.

Under hösten och hittills i vinter har jag tagit emot beställningar, klistrat etiketter, satt på små rosetter, packat och skickat försändelser, bokat och sålt på julmarknader. Och visst, jag har kånkat på tunga lådor av honung och stått och frusit bakom ett marknadsbord i duggregn och snålblåst, så allt har inte varit rosenrött, men mycket har varit rätt skoj.

Det knepiga som nybörjare är att veta vilken nivå man ska lägga sig på. Biodling skiljer sig väldigt mycket mellan liten och stor produktion, men för att bli stor måste man ibland kliva upp på ett högre trappsteg än man har täckning för. Det började redan med honungsglasen när jag till slut köpte en pall med 1980 glasburkar. Det blev enklare och billigare per styck än att köpa en mindre kvantitet, men mycket pengar för en verksamhet som ännu inte bär sig.

Samma sak med etiketter. Det går att printa själv och att beställa färdiga, större kvantitet ger lägre styckpris. Där har jag faktiskt testat bägge lösningarna i år och inte bestämt hur jag ska göra framöver. Att det blev flera varianter var för att jag sålt honung av två typer i två olika storlekar. Kanske borde jag vid sidan av mina dyra glasburkar även erbjuda plast, som är lättare att skicka.

Men jag skyndar långsamt. Den viktigaste lärdomen hittills tror jag är att hålla mängden arbetsmoment nere. Att putsa upp ett metallock eller flytta en burk är inget jobb, men behöver det göras 300 gånger finns mycket tid att spara på att slippa. Ibland skulle jag behöva lära mig att vara lite lat.

Välkomna till fotbollsbloggen!

Jag kanske ska förklara den ironiska rubriken. Trogna läsare vet att det inte finns någonting som tråkar ut mig mer än fotboll. Jag skulle inte drömma om att titta på fotbolls-VM även om Sverige gick till final (det dröjde till någon vecka in i mästerskapet innan jag fick veta att de i vanlig ordning inte ens kvalificerat sig).

Så bara lugn, jag ska inte prata fotboll nu, detta handlar om pengar. Cristiano Ronaldo, som jag har förstått är en av världens bästa spelare, sägs nu vara klar för klubbspel i Saudiarabien där han på 2,5 år kommer att tjäna 5,4 miljarder kronor. Det motsvarar 6,4 miljoner per dag.

Kritiken har såklart inte låtit vänta på sig. Tänk att en av världens rikaste idrottsmän ska avsluta sin karriär med att rättfärdiga en totalitär stat. Nu när fotbollsvärlden precis genomlider ett mästerskap i ett liknande land kan man kanske snart se fram emot VM i Saudi 2030.

Mitt svar på det är bara ifall fotbollsförbundet FIFA röstar fram det och publiken strömmar till. Hade alla vägrat att titta på VM i år i solidaritet med slavar i Qatar hade det inte varit ett problem. Även spelarna hade väldigt hög svansföring i år och skulle protestera på alla möjliga sätt, men när FIFA hotade med repressalier skyndade sig samtliga tillbaka in i ledet av tysta medlöpare.

”Vi tiger och samtycker!”

Vad hade du själv gjort för ett par miljarder i årslön? För egen del kan jag erkänna att min moral hade tillåtit mig att göra betydligt värre grejer än att kicka boll i Saudiarabien, men det är också himla lätt för oss som inte fått erbjudandet att fördöma Ronaldo. Hans karriär är slut efter detta kontrakt. Sedan har han kanske 50-60 år kvar av livet. Hans fyra barn ännu längre. Den som är fri från habegär är välkommen att kasta första stenen, jag gör det inte.

Dåliga husaffärer pga kriget?

Familjen Ritter i Göteborg köpte ett nyproducerat hus. Nu är det ingen som vill köpa deras gamla hus och eftersom lånen är maxade sitter de i en rävsax . Familjen skyller på Ukrainakriget. Efter att ha sålt två bostäder under Covidhysterin känner jag viss sympati.

”Inte hade de någon riktig mäklare heller...”

Samtidigt. Skriver man köpekontrakt för sitt nya hus medan man fortfarande har det gamla kvar spelar man högt med nattsömnen, särskilt när man inte har råd att ”äga” bägge (eller rättare sagt låna dem från banken).

Jag tror att vi kommer få se mycket sånt här nu. Folk som tvingas sälja bostäder de inte har råd med, vare sig de precis har köpt dem eller haft dem länge utan att ta höjd för sämre tider. Det börjar också dyka upp halvfärdiga eller delrenoverade hus till försäljning eftersom ägarna inte har råd att göra klart dem.

”Japp, alla grejer på tomten ingår!”

Som vanligt gynnas de som har marginaler, såväl med tid som pengar. De som tvingas agera gör sämre affärer än de som inte har kniven på strupen, och det kan inte nog betonas hur viktigt det är att skaffa sig det handlingsutrymmet. Genom att jobba eller spara hårt, men viktigast är nog att inte gapa efter mer än man har råd med.

Det är okej att bo lite för litet, orenoverat eller ocentralt ett tag. Det är kanske inte vad man drömmer om, men det är garanterat en mindre obehaglig mardröm än att sitta med dubbla boenden man inte har råd varken att äga eller sälja.

Logdans?

Som jag berättade i inlägget om mitt nya biredskapsrum i ladan passade jag på att bygga ett golv ovanpå rummet. Ladan är visserligen på 432 kvm, men på det här sättet fick jag snabbt och enkelt 13 till. Hääääng med!

Här är starten på birummet, och som ni ser är det bara att låta takreglarna utgöra golvyta för en ny yta. För att komma dit sågade jag upp ett hål i staketet.

På med stabila golvplankor med 36 mm tjocklek.

För att inte riskera att ramla ner en våning var det så dags för ett räcke. Så här såg den processen ut:

Avslutningsvis, kommer ni ihåg att jag tiggde till mig ”bakar” (vankantsbitarna längst ut) av grannen i våras? Några av dessa fick pryda staketet och resultatet blev detta:

FruEfficientBadass kallade dessa vrakbitar för ”tändved”, men (fullt medveten om att andra göra andra bedömningar) jag tycker att det blev snyggt.