torsdag 12 januari 2023

Obemannat

På landsbygden är ofta marknaden för liten för att ha en specialbutik. Möjligen en matbutik och en bensinmack, men där går gränsen. Kan man inte bunta ihop verksamheterna och sätta upp en skylt för ”Hud, Hund & Grill” är ofta det enda gångbara alternativet att köra obemannat.

Biodlare säljer honung i ”honungskiosker”, lådor där kunden tar det den vill ha och swishar betalningen. Ibland finns det en webbkamera, men jag tror inte att de är så himla svåra att överlista om man verkligen vill. Min väg är lite för dåligt trafikerad för att det ska vara mödan värt att ställa upp ett sådant här skåp.

SVT berättar om ett obemannat fik där bagaren står i källaren medan folk förser sig av kaffe och bullar på entréplanet. Det funkar på landsbygden, förhoppningsvis även i framtiden. Här ute kanske vi inte ringer polisen om grannen jobbar svart, men stjäl han av en lokal näringsidkare får han veta att han lever.

Jag har dock svårt att se hur det skulle funka i ett större samhälle för jag tror att systemet bygger på den gemensamma känslan av tillhörighet. I en liten by är man utlämnad till sig själv och övriga bybor. Man vet att slår den där butiken igen kommer det ingen ny, man är bara av med den. I en stad eller förort till storstad tror jag inte på obemannade kaféer. Inte med mindre än att de sätter upp sådana där automater där varje produkt har ett eget fack.

Men då tycker jag idén med att äta ute faller, då tar jag hellre med mig eget kaffe. Vilket jag väl i och för sig gärna gör alldeles oavsett, men så är ju inte jag målgruppen för kaféverksamhet. Heller. Men jag gillar idén med att obemannat funkar, att tillit fortfarande inte är helt ute.

onsdag 11 januari 2023

Slöserirekord

I gårdagens kommentarsfält efterlyste Halvan negativa nyheter om Norge, så att han kunde leva med sambons beslut att de inte ska flytta dit. Så här kommer elände om såväl Norge som Sverige. Håll tillgodo.

Jag är ett stort fan av den norska slöseriombudsmannen och såg häromdagen en slags julkalender där han öppnade 24 luckor av häpnadsväckande slöseri under det gångna året. Orkar du med språket och har ett par timmar över rekommenderas det varmt.

Jag började fundera över om svenska slöseriombudsmannen hade något liknande. Jodå, han/hon (det är inte jag som larvar mig, det finns för närvarande ingen utsedd SlösO) har en tävling om Årets värsta slöseri 2022.

Min favorit är Linnéuniversitets projekt ”Trollsyn i hjärtemarkerna som fått 4,5 miljoner av Vetenskapsrådet. Det går ut på att tänka som troll” och på så vis rädda miljön och få bort skräpet från skogen.


Det är inte trollet på bilden som leder projektet.

Problemet med att tänka som sagoväsen är att de ju faktiskt inte finns. Jag har inget emot att denna konstnär/arkitekt/forskare (jag vill nog inte ens veta vad hon forskat om) gör ett konstprojekt om troll, men varför kan aldrig sådana här människor göra sånt för egna pengar istället för andras?

Fast när jag ser reportaget om henne undrar jag om hon inte skulle behöva en psykolog istället, som kan hjälpa henne med vanföreställningarna. Blir det några pengar över (och det borde det, vi snackar alltså om fyra miljoner femhundra tusen kronor!) tycker jag att hon kan få betalt för att ta en plastpåse (eller ett mindre miljövänligt alternativ) och gå ut och handgripligen plocka skräp i skogen. Ta med de anställda i Vetenskapsrådet också för de har uppenbarligen inget vettigt att göra. Om ni vill lajva trollpackor eller ”bortbytingar” under saneringsarbetet är ni varmt välkomna.

tisdag 10 januari 2023

Att shoppa tills det stoppar

Jag fick ett anonymt tips i kommentarsfältet, till en Aftonbladet-artikel med rubriken ”Drömmar på kredit”. Låter snarare som mardrömmar. Åtminstone drömde jag aldrig om att ödelägga min ekonomi redan innan jag flyttat hemifrån. Och detta inte för att personerna i artikeln tagit risker, förlorat i poker, kånkat ett företag eller gjort något annat som åtminstone haft någon slags uppsida.

Det handlar om Viktor, 20, och Moa, 24, som lånat till konsumtion. Viktor säger sig ha jobbat ”i princip hela tiden” och tjänat ”väldigt, väldigt bra”, 40000 kr i månaden efter skatt. Ja, det får man säga är bra för en 20-åring. Jag har jobbat i över 30 år och jag undrar om jag tjänat så mycket en enda månad i mitt liv. Men så har jag heller inte Viktors shoppingvanor.

Han ändrar snabbt sina vanor. Från att aldrig ha haft råd med shopping handlar allt han vill ha. Han köper en ny dator, en pizzaugn, tillbehör till grillen trots att han inte ens har en grill.

Detta kallar Viktor för lyxliv, så även här skiljer vi oss åt. Att köpa tillbehör till en grill jag inte har kallar jag inte precis för guldkant på livet. Men när lönen bara räcker halva månaden (så jag antar att han hade behövt få ut 80000 kr netto) ”laddar han ner betalappar och börjar köpa saker på kredit”. Det är klart, han vill väl ha en grill till tillbehören.

Berättelsen om Moa, 24, är om möjligt ännu sorgligare. Hon har hoppat av en utbildning och tycks aldrig ha haft ett jobb. Hon bor hemma hos föräldrarna, vilket inte hindrade henne från att skaffa barn vid 19 års ålder. Lysande!

När man inte har haft så bra ekonomiska förutsättningar innan och plötsligt kan handla vad man vill blir det en helt ny känsla.

Mm, fast det kunde du ju inte, det var nämligen inte dina pengar! Storyn är att hon handlat snabbmat och kläder, men jag vet inte. Att dra på sig flera hundratusen i skulder på McDonalds-mat känns osannolikt. Och med tanke på att hon dyker upp på på intervjun i myskläder kan hon knappast ha Paris Hiltons garderob heller.

Kort sagt, det känns som att det finns mer bakom detta, som vi inte får veta. Istället handlar resten av artikeln om hur tufft det är att vara ung. Tydligen är problemet aggressiv marknadsföring, där unga tjejer är särskilt utsatta. I samma andetag berättar man att killar står för 75 procent av de ungas skulder, så det får jag inte heller ihop.

Vidare beskriver artikeln andra ungas syn på krediter. Vi har den artonåriga tjejen som började shoppa på kredit som en galning, för: ”Det var jättekul, jag fick ju en massa paket.” En annan artonåring lyckades med konststycket att köpa cigaretter på faktura, och så är det en kille som spränger sitt matkonto varje månad eftersom han ”bara” har 4000 kr och det funkar tydligen inte att kombinera med återkommande restaurangmiddagar.

Hur löser vi detta? Jag har varit inne på det förr (och fått skit för det varje gång), att en person som inte förstår hur pengar fungerar inte borde ha rätt att skriva avtal och ha full kontroll (nåja...) över sin egen ekonomi.

Min mamma flyttade hemifrån när hon var 16 och var antagligen mognare då än när jag flyttade hemifrån som 19-åring. Dagens ungdomar är i bästa fall på den mognadsnivån när de är 22. För att köra bil behöver man körkort, för att köra sin ekonomi i botten behöver man bara ha fyllt 18. Jag skulle gärna se ett myndighetstest. Det är möjligt att Viktor och Moa skulle bli sura om det då konstateras att de inte är mogna uppgiften att ta hand om sig själva, men de verkar å andra sidan inte så himla nöjda med tillvaron nu heller.

måndag 9 januari 2023

Vanliga visan om rättvisa

Vad är det med alla människor som tycker att alla ska ha det lika bra jämt, och det alldeles oavsett egen insats. Ett exempel i det lilla är den skolklass där de elever som haft full närvaro fick varsin chokladkaka.

Det går naturligtvis inte för sig. Rektorn är arg, föräldrar är arga, och Aftonbladets reporter är argast av dem alla. En av eleverna är ledsen eftersom hon varit borta tre gånger, en sjukdom, ett läkarbesök och en begravning. Märk väl, hon har inte fått stå i skamvrån med dumstrut, hon fick bara ingen chokladkaka!

Hur många elever som belönades framgår inte av artikeln, men gissningsvis 2-3 stycken i en hel skolklass. För så var det när jag gick i skolan och sånt fick uppmärksammas utan att läraren hudflängdes i skvallermedia. Antalet lär i alla lägen varit för litet för att reportern skulle tycka att siffran gagnar hennes offerhistoria.

Någon i mitt kommentarsfält berättade nyligen om en professor som hade för vana att köpa tre bakverk till sina fyra barn och sedan dela ut dem slumpmässigt för att lära barnen att världen är orättvis. Lite beroende på ålder ska jag låta det vara osagt om det är god barnuppfostran, men föräldrarna till eleven i artikeln ska såklart inte skälla på skolan utan berätta för dottern att hon istället borde sporras inför nästa termin, och i väntan på den glädjas med sina kamrater.

Så småningom kommer hon till en arbetsplats där frånvaro kostar pengar för arbetsgivaren, oavhängigt om den beror på sjukdom, läkarbesök, begravning eller ren lättja. Där kommer för övrigt inte hennes lön vara identisk med kollegornas. Den kommer inte heller exakt spegla hennes arbetsinsats. Inte heller hennes hälsa kommer att vara likadan som alla andras, men den där chokladkakan hade åtminstone inte gjort den bättre.

söndag 8 januari 2023

Lurad med öppna ögon

Oscar, 39, bor i en villa i en söderförort till Stockholm och lider antagligen lika mycket som alla andra av de höga elpriserna. Så han börjar leta ved på Blocket, men hittar först bara bluffmakare som vill ha förskottsbetalning trots att köpare och säljare ändå måste träffas vid leverans/hämtning. Ved är ju liksom hopplöst att skicka eftersom frakten skulle bli dyrare än veden.

Men så äntligen hittar han en annons där både säljare och ved verkar finnas på riktigt. Oscar köper tre kubikmeter för över tusen kronor kubiken. Det låter hutlöst, men kommer man inte på att det är vinter förrän runt årsskiftet är det kanske det pris man får betala. Men så blir han ändå lurad! Den ved som säljaren säger ska ha torkat i 1,5 år är sur och omöjlig att använda denna vinter, så efter otaliga försök att tända den ringer Oscar istället till SVT för att gråta ut.

Vad gjorde Oscar då för fel, förutom att ha framförhållning som en dement tjackpundare? Oscar verkar jobba i reklamsvängen, men någon koppling till den riktiga världen borde han ha och där fått lära sig att ved säljs av skogsägare, vanligtvis småskaliga bönder. Kalla mig gärna fördomsfull, men killen reportern ringer till och som säger ”Vedd? Jek har inken tid. Villken vedd? Jag säljer inkenting.” låter inte som någon svensk bonde jag träffat.

Veden skulle ha torkat i 1,5 år. Köpte Oscar den nu i vinter betyder det att den skulle ha avverkats mitt i sommaren. Ingen bonde avverkar skog eller hugger ved mitt i sommaren. Inte bara för att det är lättare att köra traktor i skogen när det är tjäle i marken utan också för att de har fullt upp med sådd och slåtter under sommarsäsongen.

Oscar var antagligen nöjd och slog till så fort han hittade någon som inte ville ha Swish före leverans. I år föreslår jag att han börjar leta vedleverantör i februari och får tag i en till vars bondgård han kan köra sin Tesla (jag sa ju att jag var fördomsfull) och slänga in veden nykluven. Fast till vintern funkar väl den ved han redan köpt, så antagligen gör han ingenting förrän tidigast i oktober 2024.

lördag 7 januari 2023

Vårt dagliga bröd stjäl vi idag

Allt fler rubriker om matstölder. Även om det antagligen mest handlar om stöldligor som insett att det går att göra stora pengar till låg risk på att stjäla kött, sägs det också vara en del ”vanliga familjer”.

Och inte lär det bli mindre vanligt. Föda finns på nedersta steget i Maslows behovstrappa. Människor kommer inte att svälta ihjäl om de får slut på kontot, de kommer att stjäla. Antingen mat eller något som går att omsätta i pengar. Med köttpriser på över femhundralappen kilot har det såklart också ett andrahandsvärde.

Vore jag tjuv skulle jag också föredra att försöka överlista anställda i matbutiker framför banker eller något annat. De unga tjejer som jobbar i matbutik ser sällan ut som muskelbyggare, men framförallt finns de ju knappt där. Jag tror inte ett dugg på det Ica-handlaren i reportaget säger, att de både har uniformerade och civilklädda vakter i butiken. Sanningen är ju att när man behöver få tag i personal kan man gå gata upp och ner i butiken utan att träffa på någon.

Gör man trots allt det får man väl låta bli att stjäla just där och då. Skulle man ändå ha otur att åka dit får man troligen inte mycket till straff. I ett av SVT:s reportage säger en handlare att stjälande kunder ofta konfronteras redan i butiken. Då lär skammen bli enda straff. Tillräckligt för de flesta av oss, men har man börjat stjäla mat står man nog ut med det.

Och även om jag fattar att det ligger tragedier bakom många snatterier är det inte utan att jag känner en viss glädje över ”instant karma”, som i denna finska butik:

fredag 6 januari 2023

En liten berättelse om skadeglädje

Jag ville kolla om den svenska bostadsmarknaden kraschar precis som rubrikerna säger, så jag kollade Hemnet-annonser i det enda området jag har bra koll på, det där jag sålt två lägenheter under 20-talet. Det fanns bara en lägenhet till salu där, vilket var anmärkningsvärt. Det brukar vara ett tiotal. Den var vagt bekant, och adressen … Det var mammas lägenhet som jag sålde sommaren 2020!

Men det var verkligen bara så vitt att jag såg det. Allt var ändrat. Kök och badrum var nyrenoverade, men i stort sett alla andra rum också. Det var detaljer som golvlister som gjorde mig säker på att det ändå var den lägenheten. Det gör mig ingenting att de nya ägarna ändrat (eller förstört) sånt jag gjort i bostaden, men jag blev förvånad eftersom de la sig 50 kr (!) över gällande bud med motiveringen att de maxat sitt lån och inte kunde få fram en krona till. Jag tror inte att de ljög.

Trogna och minnesstarka bloggläsare kommer kanske ihåg att de ett par veckor efter köpet ville bli kompenserade för att den över tjugo år gamla spisen gått sönder, vilket ledde till en liten konflikt (”Hur löser vi det här nu då” – ja, antingen köper ni en ny eller också äter ni mycket sallad och kallskuret). Även om det inte är sånt jag ligger sömnlös över finns det människor vars beteende gör att jag hellre unnar dem en ekonomisk framgång.


Den enda sanna glädjen.

För det var ju där vi började, på bostadsmarknaden. Jag sålde lägenheten efter mycket möda och stort besvär (hej!) för 2 miljoner. Nu var den ute för 2,3, vilket omöjligen skulle täcka kostnaderna för renoveringen om inte budgivningen drog iväg. Jag renoverade mitt kök och badrum i samma bostadsområde för knappt tvåhundra tusen, men då gjorde jag nästan allt i köket själv, valde billigt kakel, ett begagnat badkar och en av Ikeas billigaste köksinredningar. Materialet för att jag gillade det, egenarbetet av snålhet.

Köparna var unga, oerfarna och inte ett dugg händiga, och även om de tagit hjälp av släkt och vänner gissar jag att deras renovering snarare landade på en halv miljon. Alltså skulle de behöva sälja för minst 2,55 Mkr om de ville täcka försäljningskostnaderna också. Då har jag ändå inte räknat in räntan för det enligt egen uppgift maxade lånet.

Några dagar efter att jag sett annonsen var det visning, och några dagar efter det stod lägenheten markerad som såld. Fördröjningen på Booli.se gjorde att jag fick vänta nästan en månad innan jag fick facit. Ni ska få det direkt: 2,15 Mkr. Stämmer mina antaganden kostade ägarnas 2,5 år i huset alltså minst 400000 kr, men taxametern skulle lika gärna kunna ha dragit iväg ytterligare ett par hundratusen, i värsta fall uppemot 20000 kr/månad. Dessutom lär de ha bott på en byggarbetsplats en stor del av tiden.

Jag sålde mitt under coronahysterin och efter det gick det upp, så det där med bostadskrasch tycks inte bara vara snack. Jag vore kanske en hemsk människa om jag hade jublat nu, för att jag hann ut i tid och ett par rätt ocharmiga typer satt med Svarte Petter, men jag hoppas att det är i sin ordning att jag i alla fall ler i mjugg. Nu har jag bara en fråga kvar – vad hände med spisen? Om man skulle skicka ett sms ...