Av lust eller förlust?

Privata Affärer skrev en artikel om att jobba efter 65.

Jag trodde det var standard att jobba åtminstone till 67, men kanske inte för dem som går i pension just nu. Hur som helst fattar jag att den tillfrågade pensionsekonomen helst ser att folk jobbar sig in i döden och sparar allt i deras pensionsfonder, men det blir inte ensidigt positivt bara för att man slänger in ordet ”fördelar” i varannan mening.

Enligt artikeln kommer de flesta företagare jobba efter 65, för de har flest ”fördelar” av att göra det. Fast det kan ju också bero på att företagare beskattas så hårt att många inte ser någon möjlighet att sluta jobba förrän de absolut måste.

Det är inget fel med att jobba sent i livet. Jag hoppas själv att jag kommer att vilja och kunna göra det. Frågan är bara om man gör det för att man har lust eller av tvång. Är det för att finansiera ett aktivt liv på ålderns höst eller för att betala av de lån som finansierat halva livet redan innan eftersom den nyblivne pensionären levt över sina tillgångar?

Hållbarhet är ett aktuellt modeord som slängs in både här och där, men det handlar sällan eller aldrig om privatekonomi. Synd, för alla har nytta av att skaffa sig en hållbar plan för sin ekonomi, nu och i framtiden. Till skillnad från Länsförsäkringars ekonom får jag inte en känsla av att de tillfrågade säger att de ska jobba för att de kan utan för att de måste.

Norsk julekake

Många norrmän äter ett sött matbröd på julen.

I julas lyckades jag få loss grannens recept, men det tog ett par månader innan jag kom till skott. Detta användes i min modifierade variant:

jäst, 25 gram
mjölk, 2,5 dl
vatten, 2,5 dl
vetemjöl, 10 dl
rågsikt, 2,5 dl
smör/margarin, 100 gram
ägg, 1 st
socker, 100 gram
kardemumma, 1 tsk
russin, 50 gram

Blanda mjölk och vatten, värm fingervarmt och lös upp jästen i vätskan. Smält smöret och och tillsätt alla övriga ingredienser. Knåda med händer, degkrokar eller hushållsassistent.

Låt sedan degen jäsa under bakduk i en timme.

Världens nionde underverk: jäsningseffekten.

Forma till två limpor på en bakplåt. Täck med bakduken igen och låt jäsa i ytterligare en halvtimme.

Sätt ugnen på 200 grader. Pensla brödet med vatten, olja eller ägg. In med plåten och vänta tills brödet ser bra ut. För mig tog det drygt tjugo minuter. Ät med något kul pålägg. Själv körde jag norskt fullt ut, så det fick bli brunost.

Kardemumman gav kanske lite väl mycket julstämning för att passa i mars, men brödet funkar att frysa och det kommer ju en ny jul även i år.

”En klassfråga”

Något som kommer upp allt oftare i debatten är att ditten och datten blivit ”en klassfråga”. Det kan t ex gälla balett eller bostäder. Faktum är att det tycks kunna gälla vad som helst så länge det är ekonomi inblandat. Det senaste exemplet var Skistar vars dyra liftkort sades vara en klassfråga.

Jag är lite allergisk mot klassbegreppet eftersom det vanligtvis används av människor som målar upp bilden av en tid då statare och fabrikörer var relevanta yrkeskategorier, alltså en forntid passerad med närmare hundra år. Jag lever i nutiden.

”Saint-Tropez någon?”

Det vore rimligare att säga att liftkort och annat är en prisfråga, och att höga priser innebär att inte alla familjer har råd. Och? Det är något samtiden har gemensamt med såväl forntid som framtid, att alla inte har råd med allting. Det är ingen mänsklig rättighet att alla ska kunna bo eller semestra var de vill, inte ens om det är barn med i bilden.

Det som är nytt för vår tid är kanske illusionen om att det inte ”ska” vara så. Kanske har sociala medier byggt upp en bild av att alla har allt, eller så är det tramsbegreppet ”allas lika värde” som fått människor att tro att alla borde ha samma förutsättningar till allt i alla lägen.

Går jag till min egen barndom var det fullständigt självklart att en del föräldrar hade bättre jobb än andra, en del åkte på utlandssemester nästan vartenda år, en del hade en ny fin bil medan andra hade en ensamstående mamma som uppenbart slet med sämre ekonomi. Det var inget konstigt, när blev det det?

Ge fan i att vara kvinna!

Återkommande läsare har nog märkt att jag blir lite triggad när folk tycker att jag inte ska ha åsikter om sånt jag inte har förstahandsinformation om. Allra vanligaste ämnet är föräldraskap. En del föräldrar säger ofta att människor som inte själva är föräldrar ska hålla tyst om barnuppfostran mm. Åtminstone om de inte tycker som den föräldern, annars går det fint.

Men jag kommer även fortsättningsvis ta mig rätten att tycka till om barn utan att ha några, om knark trots att jag aldrig knarkat, om självmord trots att jag aldrig tagit livet av mig osv. Så idag på Internationella kvinnodagen tänkte jag komma med en uppmaning till världens kvinnor.

”Kvinnor, sa jag!”

8 mars varje år blir internet och media en orgie i gnäll och självömkan från kvinnor. Jag säger inte att allt gnäll är av ondo. Bara om det inte är produktivt. Och när jag skriver ”Ge fan i att vara kvinna” menar jag det såklart inte bokstavligt, bara att det kan vara kontraproduktivt att göra en stor grej av sitt kön.

När jag var ståuppkomiker fanns grovt generaliserat två typer av kvinnor i branschen – de som tyckte att de var förfördelade pga sitt kön och de som istället la energin på att försöka vara roliga. Jag ska inte namnge någon, men de som tillhörde den första gruppen har ni antagligen ändå inte hört talas om.

Girl power!

Samma sak i andra branscher, prefixet ”tjej-” eller ”kvinnlig” är ingen kvalitetsstämpel. Världens mest populära band med kvinnliga medlemmar presenteras sällan eller aldrig som tjejband, och hur ofta gör man en stor grej av Astrid Lindgrens, Jenny Nyströms eller Margaret Thatchers könstillhörighet? Det finns säkert undantag, men så fort någon kräver en egen bedömningsskala för att hon är kvinna (om det inte gäller idrott) kan du vara säker på att det inte beror på framgång utan snarare brist på sådan.

Med andra ord, släpp offerkoftan och försök nå dina mål efter dina egna förutsättningar. Det kan alla behöva höra ibland, oavsett grupptillhörigheter. Ibland sätter könet käppar i hjulet (bildligt alltså), precis som det kan vara ett problem att vara kort, svensk eller något annat vi inte kan ändra på, men det lönar sig inte att hänga upp sig på det, varken ekonomiskt, karriärmässigt eller på något annat sätt. Var den bästa versionen av dig själv bara.

Byt ut dyra livsmedel

”Paprika 187 kr/kg?!” Just nu upplever många att nästan allt i mataffären är dyrt, men det finns alltid de där varorna som sticker ut lite extra pga att skörden slagit fel eller ett handelsavtal fallerat. Då kan man svära och gräva djupare i plånboken, eller så hittar man alternativ.

En möjlighet är att avstå. Råder det handelskrig på ansjovis behöver man kanske inte frossa i Janssons frestelse just den månaden. En annan lösning är att tänka om lite. Jag har t ex börjat dricka mindre kaffe till förmån för te. Det tycker jag generellt är en försämring, men ombyte förnöjer och många gånger handlar fika mer om att få sätta sig ner och vila än att avnjuta gott kaffe. På det här viset blir kaffet kanske också lite godare nästa gång.

En grönsak går ofta att ersätta med en annan. Istället för paprika går det lika bra med selleri. Ett av de mer otippade bytena var när jag ersatte svampstuvningen över kokt blomkål med morotsstuvning. Kanske inte bättre, men gott. Och annorlunda. När lingonsylten gick upp i pris bannade jag mig själv för att jag inte kommit igång med att plocka egna lingon till morgongröten, men istället började jag hälla på krossade blåbär jag plockat själv.

Förutom att flexibiliteten sparar pengar och ibland leder till otippade smaksensationer har den gett mig ett minskat shoppingbehov. Jag ”måste” inte till affären för att köpa ett eller annat som tagit slut i skafferiet, istället hittar jag något annat att laga.

Och när jag väl handlar kan jag utnyttja extrapriser och undvika smällar. Man kan förresten se det som en boxningsmatch. En stelbent konsument får slag på slag rätt i ansiktet när varorna på inköpslistan slagit prisrekord. Själv kan jag hoppa undan med hjälp av smidigt fotarbete och ge matkedjan ett par snabba råsopar tillbaka innan den fattat vad som hände.

Läge för valutaspek?

Jag har aldrig spekulerat i valutakurser, men jag blev lite inspirerad efter att ha haft lite tur med växlingen från SEK till NOK. Lyssna på detta.

Jag har en global indexfond, KLP AksjeGlobal Indeks P. Den är upp tio procent sedan årsskiftet och det klagar jag inte på. Globala indexfonder kan låta som en säck aktier från hela världen, men de är alltid väldigt USA-tunga. Den här har 67 procent i USA. Därför har den såklart fått extra skjuts av att dollarn är mer värd än på mycket länge.

Och grejen är att denna fond finns i två varianter, den jag har och en valutasäkrad som alltså ser till att man varken tjänar eller förlorar på valutarörelserna. Fram till nu har jag tjänat mycket på att inte valutasäkra (övre kurvan här, att jämföra med den nedre, valutasäkrade).

Inga träd växer till himlen, sägs det, och jag tror inte att den amerikanska dollarn är något undantag. Med ett pågående krig i Ukraina och en dement president finns det orosmoln, och historiskt ligger dollarn ungefär en krona högre än ”normalt”. Kliver jag över till den valutasäkrade fonden och stannar där tills USD/NOK-kursen når normalen skulle jag tjäna nästan tio procent på det, utöver vad den icke-valutasäkrade skulle ge.

I den andra vågskålen ligger en höjd fondavgift, från 0,28 till 0,30 procent, och mitt anseende som investerare. Alltså inga större värden. Så vad kan gå fel? Borde jag ta steget eller borde jag fortsätta att hålla mig borta från valutaspekulationer?

Vakant land

Ska Sverige funka har man inte råd med att experter som behövs i näringslivet inte vill flytta till Sverige, eller att stora mängder fungerande samhällsmedborgare flyttar från landet. Ändå verkar det vara det som är på väg att hända enligt en undersökning gjord av Svenskt Näringsliv och Ipsos.

Inte mindre än 76 procent av svenskarna i undersökningen (20-50 år med eftergymnasial utbildning) sa att de kunde tänka sig att flytta från Sverige, alltså över 3 av 4! Vore jag statsminister hade det svaret oroat mig. Nästan lika oroad hade jag blivit av att andra nordbor inte vill till Sverige. En stigande orsak till det är svensk brottslighet, som för övrigt också ökar som anledning till att svenskar vill flytta ut.

”Det traditionella industriföretaget är kanske inte utsatt för rån och hot och skadegörelse men de är otroligt beroende av att kunna rekrytera folk. Det hör vi från stora företag i dag, det är ett problem.” 

Den främsta anledningen att svenskar vill lämna Sverige är fortfarande vädret, och det kan ju inte svenska politiker göra så mycket åt. Som ni förstår var inte det min främsta flyttorsak, då hade det nog blivit Spanien istället för Norge.

För de flesta av oss som inte emigrerar pga jobb eller kärlek är det såklart en kombination av olika faktorer, men den ökade brottsligheten var definitivt med i mitt beslut. Samma med den allt sämre sjukvården (och ja, nu vet jag att det kommer strömma till vårdpersonal för att berätta för mig att jag har fel, men det är min och många andras upplevelse, se länken ovan).

Den kanske främsta orsaken är att svenska politiker, oavsett partitillhörighet, inte ens har någon plan på hur de ska vända utvecklingen. Deras taktik tycks främst bestå av två delar. Att in i döden hävda att utvecklingen inte alls är på väg åt fel håll och att fortsätta att göra det man gjort fram till nu.

Min gissning är därför att även tendenserna i denna undersökning kommer att fortsätta, att ökad brottslighet, försämrad sjukvård och skola kommer att få fler svenskar att se sig om i världen medan övriga nordbor i allt högre grad kommer att rata Sverige. Jag hoppas att jag får fel, men att fortsätta att göra det som inte fungerar brukar vara ett dåligt recept för att vända trender.