Politisk ma(k)tkamp

Att den svenska livsmedelsmarknaden är satt ur spel är de flesta överens om. Ett fåtal aktörer styr och kommer märkligt nog oftast till kusligt liknande värderingar av priset på olika matvaror. Nästan så att man misstänker att de samarbetar för att hålla priserna uppe.

SVT frågar sig vad riksdagspartierna vill göra åt saken. Gissningsvis ingenting för då hade de väl gjort det, men vi kan väl ändå höra vad de har att säga, så ska jag på ett pedagogiskt och ödmjukt sätt förklara varför de har fel.

Vänsterpartiet:

”Kräver att regeringen kallar till sig de tre dominerande mataffärsjättarna för att få kontroll på matpriserna. Regeringen bör i första hand försöka få till en frivillig överenskommelse med dessa tre för att stoppa prischocken på mat, men samtidigt vara tydlig med att om detta misslyckas kommer staten gå in med lagstiftning. Det kan vara till exempel åtgärder för ökad konkurrens eller någon form av prisreglering.”

Min kommentar: Politiker har alldeles för mycket makt redan idag. Att de ska gå in och bestämma priset på ost är ingen bra idé. Marknaden behöver bli fri, inte ännu mer reglerad.

Miljöpartiet:

”Vill avskaffa momsen på viktiga basvaror som bröd, mjölk, frukt och grönsaker.”

Min kommentar: Skulle kunderna ens hinna uppfatta ett hack i priskurvan innan de är uppe på all-time-high igen, med enda skillnaden att livsmedelsjättarna får ännu högre marginaler? Ännu fler variationer i momsen skulle dessutom resultera i ännu krångligare administration och byråkrati, men MP har ju aldrig brytt sig om vad deras förslag får för praktiska konsekvenser, så varför börja nu?

”Avskaffa momsen på magiska svampar!”

Centerpartiet:

”Har tagit initiativ till att kalla Konkurrensverkets GD till Näringsutskottet för att förstå om myndigheten verkligen har de vassa verktyg som de behöver i nuläget. Har de inte det så kan vi göra ett utskottsinitiativ och tala om för regeringen vad som måste göras.”

Min kommentar: Förvånansvärt balanserat av riksdagens kanske minst balanserade parti. Centern har åtminstone fattar att konkurrensen är satt ur spel, så i denna fråga kan de vara ”bäst i test”.

Kristdemokraterna:

”Det viktigaste är att få ner inflationen. Det kan politiken hjälpa till med genom en välavvägd och ansvarstagande budget som inte spär på inflationen. Det är därför som vi förordar riktade satsningar till de hushåll som har det svårast.”

Min kommentar: Konjunkturer kommer och går, men oligopolet består, och med riktade satsningar visar KD med allt tydlighet att de inte vill åtgärda problemen utan istället bekämpa symptomen. Det sägs ibland att riksdagen består av åtta socialdemokratiska partier och här visar KD tydligt att de är ett av dem.

Moderaterna:

”Den allra viktigaste uppgiften just nu är att stoppa den skenande inflationen och därmed prishöjningarna. Det är regeringens främsta prioritet. Alla måste dock ta sitt ansvar. Företagen måste se till så att de inte smyghöjer priser och konsumenter får jämföra priser.”

Min kommentar: Inflationsbekämpning här med (se KD). Att säga åt vinstdrivande företag att inte smyghöja priser är såklart poänglöst. De kommer alltid att försöka vinstmaximera. Att uppmana konsumenterna att jämföra priser är dock oväntat tufft från Mesmoderaterna. Kanske har ”Tuffe Uffe” för avsikt att försöka få någon att säga hans öknamn oironiskt, men det lär inte lyckas.

Liberalerna:

”För att få ner de skenande priserna tar vi ansvar med en neutral budget för att Riksbankens arbete för att stoppa inflationen inte ska motverkas.”

Min kommentar: Stora, tungrodda organisationer ska lösa världens alla problem, det är Liberalernas lösning på allt. Det har aldrig fungerat, men den här gången... gör det inte heller det.

Sverigedemokraterna:

”Det finns inte mycket politiker kan göra konkret. Vi kan inte gå in och bestämma priset på potatis, smör eller mjölk. Det vi däremot kan göra är att fokusera på inflationsdämpande åtgärder som exempelvis sänka priserna på insatsvaror.”

Min kommentar: Det enda positiva man kan säga om SD:s uttalande är att de åtminstone gör klart att politiker inte ska in och dutta i priset på potatis. Men väl på ”insatsvaror”, vad nu det är. Annars kör de det vanliga tugget om inflationsbekämpning.

Socialdemokraterna:

”Vi tycker att regeringen omgående behöver kalla till sig aktörerna i livsmedelskedjan för att se vad som går att göra för att hejda prisökningarna. Det är ett rimligt första steg.”

Min kommentar: Sossarna är konsekventa i att adressera alla problem som regeringens. Nåväl, opinionsläget visar att retoriken funkar. ”Kalla till sig aktörerna i livsmedelskedjan” - ska man tjata fram frivilliga prissänkningar? Det lär ta längre tid än en genomsnittlig S-utredning, alltså mer än en mandatperiod, vilket är det längsta en politiker kan räkna till.

”Rent skrivbord igen!”

Men med det sagt har jag ingen universallösning. Helt klart måste konsumenterna göra motstånd genom att inte bara fortsätta gå till sin vanliga butik och köpa det de alltid köper, men det krossar knappast oligopolet och garanterat inte på kort sikt. Se över konkurrenslagstiftningen? Kanske. Jag är glad att jag inte är politiker, så jag släpper fram ”folkdomstolen”. Vad tycker ni behöver göras?

”Ska du göra ingenting då?”

De flesta jag känner som satsat (eller fortfarande satsar) på ekonomisk frihet har gått in för en tidig pensionsålder. Inte 62 utan snarare 40. Då har de heller inte haft för avsikt att aldrig mer jobba. De vill bara ha möjligheten att välja, kanske jobba ideellt ett tag eller ta ett långt sommarlov.

Att inte jobba alls kanske också passar någon, men då tror jag att man helst ska det stegvis. Vi har väl alla träffat den där 65-åringen som plötsligt upplevt sitt liv som helt meningslöst efter att ha gått från fyrtiotimmarsvecka till nolltimmarsvecka. Finns det statistik på hur många som fått hjärtinfarkt första tiden efter pensionering tror jag siffran är hög.

Man kan tycka att en person som levt över sex decennier borde haft tid att skaffa sig hobbies, men många vet inte hur de ska fylla tiden när de plötsligt själva styr den. Av den anledningen tror jag att FIRE kan vara rena hälsokuren. Även om man aldrig skulle nå målet (eller ens vilja ta klivet när man kan) bör man tänka över möjligheterna.

Min åsikt är enkel. Jobba gärna till 67, 70 eller 85, men gör det för att du vill, inte för att du inte vågar låta bli. Och från andra sidan, alla som tar sig rätten att peka finger åt den som slutar jobba vid 40 (eller för den delen 85), har de inte egna liv att hantera? Så länge människor försörjer sig med egna medel tycker jag inte vi andra ska döma. Av nyfikenhet kan vi ställa frågor, men mitt liv är mitt, ditt liv är ditt osv.

Fri kultur?

”Kulturen måste vara fri”, säger kulturminister Liljestrand (M) som en passning till SD som gjort några utspel där de menar att när skattepengar finansierat kultur borde politiker i egenskap av skattebetalarnas representanter få ha ett ord med i laget.

Som vanligt när det kommer till politik vet jag inte vilken sida i debatten jag föraktar mest. Vad är det som är fritt med kultur betalad av folket efter beslut av politiker? Den är naturligtvis inte friare än journalistik betald av makten för att granska makten. Ingen som tänkt det minsta lilla tror att diverse kulturbidrag betalas ut innan det gjorts en bedömning, inte bara av den konstnärliga verkshöjden utan också av eventuella politiska eller andra åsiktsmässiga undertoner.

”Hej Kulturrådet, vi är två mimare som ...”

Det må så vara att bedömningarna görs av tjänstemän och inte politiker, men vad är skillnaden? Tjänstemännen tillsätts av politiker, och det är inte ovanligt att man en mandatperiod är politiker för att bli ”opolitisk tjänsteman” nästkommande fyra år. Att hävda den bidragsfinansierade kulturens oberoende är lika tramsigt som argumentet att SVT inte är statskontrollerat eftersom ”företaget kontrolleras av en stiftelse”. Det spelar tydligen ingen roll vad det är för färg på politikerna. Alla är med i charaden om alltings oberoende. Varför ska vi rösta på politiker om de ändå inte har något inflytande?

Till sakfrågan då. Jag har länge tänkt att staten nog måste vara med på ett hörn för att kulturen ska bestå av något mer än Per Gessle, Camilla Läckberg och annat så slätstruket att absolut ingen skulle sörja om de lägger ner. Alternativet tycks dock bli konst för svampar och maskar eller ”att tänka som troll”.

Jag var själv kulturarbetare i tio år och jag såg inte till några bidrag under den tiden. Hade jag blivit bättre på mitt jobb om staten gett mig pengar? Knappast. Nu bör man väl inte basera en kulturpolitik på en enda person, men jag börjar allt mer luta åt att kultur precis som hantverk, frisersalonger och administratörer skaffar sig sitt existensberättigande bäst genom att finna betalande kunder. Finns ingen som vill betala för produkten – med sina egna och inte andras pengar! – kanske världen klarar sig bäst utan den.

Alltid plats för skräp

Det pratas mycket om den dyra maten, och för all del också ström och drivmedel. Många lider av priserna, det tvivlar jag inte på. Men samtidigt investeras i sånt som inte med bästa välvilja kan klassas som livets nödtorft.

T ex köper svenska folket solsemesterresor som aldrig förr. Systembolaget redovisar visserligen en liten minskning i försäljningen, men inte värre än att den skulle kunna förklaras med att folk köpt ikapp sig på öl från Tyskland och vin och sprit från taxfree när de börjat kunna resa igen.

OLW meddelar att enda anledningen till att de inte sålt mer chips under det senaste året är för att de inte kunnat köpa lika mycket solrosolja från Ukraina som de hade önskat. Godis och tobak har inte heller slutat säljas.

Jag menar inte att det är fel att köpa vare sig semesterresor, öl eller chips, men jag får inte ihop rubrikerna. Visst, jag fattar att det inte nödvändigtvis är samma människor som går ut i pressen och berättar att de inte har råd att äta som sedan köper sprit och snask för att på nyårsafton bokstavligt talat elda upp de pengar som blivit kvar.

Jag är ändå rätt säker på att det finns ett visst överlapp här. Jag chockas som alla andra över ökade kostnader på mat, el och bensin. Mycket går att göra för att kämpa emot, men kanske får vi också acceptera att lägga en större del av av vår disponibla inkomst på mat, boende och transport.

Fler speltorsk på börsen

Spelberoende fascinerar mig. Jag har spelat på det mesta, till och med på tips och trav trots att mitt intresse för dessa verksamheter är noll. Men jag har aldrig känt att jag varit i närheten av att drabbas av speldjävulen. Tjänar jag inte pengar är det inget kul och då slutar jag. Ett tag spelade jag ganska mycket nätpoker, men i takt med att speltorskarna blev färre blev vinsten lägre och då fasade jag ut.

Och jag var ännu sämre som dealer.

Andra drabbas och eftersom jag inte fattar hur de tänker har jag svårt att sätta mig in i hur det funkar, men jag fattar att det är ett helvete så inga pekpinnar från min sida. Enligt Spelberoendes förening är allt fler av speltorskarna på senare tid misslyckade daytraders.

Jag är helt med på att det inte är lätt att tjäna pengar på korta börsaffärer, men att det är lockande att försöka. Men samma sak där, går det dåligt slutar man med fördel så fort som möjligt, och definitivt långt innan man börjat spela kvitt eller dubbelt om hyrespengarna.

Är det så enkelt som att man kollar på andras vinstkurvor och tänker att kan de så kan jag? Fast ser jag Armand Duplantis hoppa sex meter i stav tänker ju inte jag att ”hur svårt kan det där vara?”, lika lite som att jag tror mig kunna knäcka extra som plattsättare eller hjärnkirurg. Hjälp mig förstå, den som kan.

En förebild

Jag snackar sällan om förebilder och känner mig lite för gammal för ren idoldyrkan, men när jag blir vuxen ska jag bli som den norske författaren Thor Gotaas. Inte nog med att han är sjukt produktiv och har gett ut 45 (!) böcker.

Han ger dessutom fullständigt fan i image och gör egna, aktiva val. T ex har han aldrig haft mobiltelefon och trots att han jobbar med en laptop skaffade han sig inte e-post förrän 2015. Han transporterar sig företrädesvis på cykel och skidor, och en månad om året planterar han skog. Inte främst för pengarnas skull (2,40 kr/planta) utan för att det är bra motion.

I huvudsak är han alltså författare, men han skriver bara om sånt som intresserar honom, vilket ibland är rätt smala ämnen såsom utedass, nedlagda hoppbackar och gamla atleter ingen människa längre kommer ihåg. Men han kan få en gråsten att bli intressant, så vid sidan av författandet är han också en av Norges mest anlitade föredragshållare.

Således tror jag honom när han säger sig plantera skog för motionens skull och för att han gillar tanken på att plantera ett träd som kommer att leva i hundra år. Det hindrar honom dock inte från att ha intressanta åsikter även på det privatekonomiska området. I den senaste podden jag hörde honom noterade programledaren att det var hål i Gotaas tröja varpå denne svarade att detta var hans minst trasiga tröja. Den hade han för övrigt fått av skidåkaren Vegard Ulvang.

Vidare sa Gotaas att han hellre skulle bo i ett förråd och skriva böcker än att bo flott och jobba med något icke-produktivt (i den kategorin tycktes han för övrigt lägga de flesta andra yrken). För pengar är inte allt. Den frihet och det oberoende de kan köpa är däremot så nära ”allt” man kan komma.

”FIRE funkar inte”

Planen att bli ekonomiskt oberoende (Financially Independent, Retire Early=FIRE) attackeras ganska ofta. Några av attackerna har jag tagit upp här i bloggen. Främst är det statsmedia som vevat, inte sällan uppbackade av skattefinansierade ekonomer.

Jag tror inte att staten behöver vara rädd för att massor av människor hoppar av ekorrhjulet, men den rädslan kan jag åtminstone förstå. Då är det märkligare när människor som själva testat vill varna andra. Åtminstone utan rationella argument. Några exempel:

App-entreprenören TechLead berättar i en ganska lång video varför FIRE inte var hans grej. Först säger han att det nästan är omöjligt att nå oberoende med nuvarande inflation. Sedan ändrar han sig till att det mer handlar om att han skulle vara en tråkig person att hänga med om han skippade lyxen.

Finansrådgivaren Colin Exelby skräder inte orden utan säger att FIRE är den dummaste ekonomitrenden någonsin. Varför? Jo, för att kunna leva så snålt som du måste göra för att nå ekonomiskt oberoende får du göra en massa uppoffringar du antagligen inte har lust till. Hur är det ens möjligt att generalisera så mycket?!

Sist ut den hawaiianska influensern Sophie vars röst borde säljas på insomningskassetter. 632000 Youtube-prenumeranter håller inte med (eller har svårt att sova). Hennes berättelse går ut på att hon och maken offrade en massa de hade velat ha för att kunna bli ekonomiskt oberoende, och när de väl uppnådde det sörjde de allt de gått miste om. Så ja, där fick Exelby möjligen rätt.

Detta var bara ett axplock. Youtube är fullt av ”FIRE är värre än cancer”-videos och jag fattar inte. Visst, FIRE är inte för alla. Nästan ingenting är det. Men varför lägga energi på att berätta för andra vad man tycker att de inte ska göra? Jag kan varna vänner för dåliga böcker eller filmer, tråkiga föredragshållare eller överskattade racketsporter, men jag gör inte en video eller bloggserie om det.