Dårskapscertifiering

Jag trodde att det bara var RFSL som genomförde så kallad HBTQ-certifiering, men det görs tydligen av privata företag också, som detta. Företag och myndigheter köper ett utbildningspaket där de ska lära sig att inkludera människor med andra sexuella läggningar än heterosexualitet. Varför? Ingen aning.

Enligt utbildarna ”ökar möjligheten för personalen att känna sig trygga och inkluderade” om man ger dem pengar. Blir någon enda anställd – oavsett vem de ligger med på fritiden – trygg av att arbetsgivaren köpt det här avlatsbrevet? Jag tvivlar. Vidare påstås att ”kravet från kunder och samhället ökar avseende ett aktivt arbete med dessa frågor”. Det tror jag ännu mindre på.

Men om ett företag eller en kommun vill förvissa sig om att behandla alla lika, även om det sker genom särbehandling, vad bryr jag mig om det? Jo, det är inte precis gratis att ”ligga i framkant”. Det kostar vanligtvis ett sexsiffrigt belopp att köpa in några timmars ”utbildning”. Betalas verksamheten med skattemedel är det alltså skattebetalare som får ta smällen, är verksamheten privat är det i slutändan kunderna.

Till vilken nytta, kan någon förklara det för mig? Jag är inte homofob och har inga problem med att varken jobba med eller handla av någon av ovannämnda förkortningar, men eftersom jag aldrig varit medarbetare eller kund på ett horhus har jobbet aldrig haft med sex att göra. Precis på samma sätt som att jag inte tar med mitt sexliv till jobbet förväntar jag mig att andra inte heller gör det, så varför ska jag då utbildas för att förstå det? Det är nog tur att jag jobbar själv.

Blåbärssäsongen 2023

Jag har säkert bloggat om blåbär vartenda år sedan jag startade den här bloggen 2016. Egentligen har jag inte mer att tillföra i år. Bara gör't! En bärplockare (och det bör man ha) kostar någonstans mellan en femtio- och en hundralapp, och nästan alla människor behöver röra sig mer. I övrigt krävs bara tid.

Blåbär finns i nästan hela Sverige, oftast i ganska rikliga mängder även om vädret kan ställa till det. Allra värst är nog frost i april som kan frysa blommorna. Något år gav jag upp efter ett par liter eftersom det var för mycket jobb att plocka. Men inte ens torka som våren i år har sabbat tillgången även om det inte blev ett av de bättre åren.

För mig är det just tid som varit den sko som klämt värst. När jag tjatat hit folk som hjälper mig att bygga kan jag inte gärna dra iväg och plocka bär, så där försvann en del dagar. Biodlingen sätter också tydliga gränser. T ex är det bara att lägga allt annat åt sidan när honungen ska slungas eller tappas på glas.

Hade jag redan haft ett blåbärslager i frysen skulle jag ha tagit det lugnare, men det bar sig inte bättre än att de 25 liter jag plockade 2022 tog slut redan i maj så i år var målet 35 liter. Vanligtvis gillar jag att bara plocka några liter per dag. Då hinner jag inte ledsna, men i år har jag känt att jag måste gå all-in när jag väl tagit mig ut. Hittills har tre plockdagar gett mig 25 liter blåbär, men säsongen är lång. Från att första bäret mognat tar det minst en månad innan det börjar tunna ut i skogen. Så än lever hoppet.

En ”nackdel” med att plocka bär är att man blir kräsen. Jag tycker att köpesylt mest smakar socker, dyr är den också. Så jag hoppas verkligen komma ut en eller två dagar till så att jag slipper köpa. Dagens I-landsproblem, jag vet.

Taklagsfest!

Äntligen blev ett större byggprojekt klart, takbyte på vedboden där det läckte in. Planen var att lyfta bort takteglet riva taket ner till takstolarna, sätta på råspont och läkt och sätta tillbaka de gamla takstenarna om de var hela.

Men när jag tittade närmare på taket såg jag att det inte var så farligt. Det var egentligen bara på två ställen som det läckte in, många tegelpannor såg helt perfekta ut. Så då bestämde jag mig för att byta ut det som var dåligt.

Det tog sin rundliga tid och kom hela tiden mer akuta uppgifter emellan, som slungning och tappning av honung och annat som helt enkelt inte kunde vänta. Genom att hela tiden sätta tillbaka lika många plankor som jag tagit bort kunde jag leva med någon regnskur utan att täcka hela taket med presenning.

Baksidan kändes ännu läskigare att kliva upp på, och värst av allt att sätta fast nockplåtarna (ja, där fick det bli plåt för att täcka hela taket) och de sista takstenarna från en racklig stege. Nästa tak jag ska bygga om är ännu högre så där måste jag ha åtminstone en byggnadsställning.

Kostnaden för det här projektet blev helt okej. Teglet som byttes ut hade jag på lager även om jag fick jobba lite för det. Samma med läkten. En hel del plankor blev jag tvungen att köpa. Eftersom jag köpte annat samtidigt är det svårt att säga exakt vad de kostade, men runt 3000 kr skulle jag gissa.

Det är ett överkomligt pris för att få ett tak som förhoppningsvis ska hålla i många decennier. Det hade blivit enklare att sätta korrugerad plåt eller åtminstone köpa nya tegelpannor istället för att stå och stålborsta de gamla, men jag vill att taket ska se gammalt ut, bara inte läcka in.

Tillbaks på ruta 1.

”De ljuger”

När en person berättar i media att hon äter för 600 kr i månaden blir reaktionen på nätet ”Jävla lögnare!”.

Jag är inte förvånad och det är antagligen inte Anna-Maria heller. Varje gång jag berättar om mina matkostnader (som nu nått svindlande 864 kr/månad efter att tidigare ha legat på Anna-Marias nivå) får jag också höra att jag snackar skit, ljuger eller bara inte har en aning om hur mycket pengar jag egentligen gör av med. Särskilt om det yttras utanför mina egna kanaler. I bloggen eller mitt Twitterkonto är folk mer vana vid min dårskap.

Det får man räkna med när man sticker ut, men jag tycker ändå att det är tråkigt. Både att bli tagen för lögnare och att så många utgår ifrån att om de själva inte kan eller gör något måste det vara likadant för alla andra. För nej, såklart inte. Jag kan inte prata mandarin, hoppa sex meter i stavhopp eller springa en mil under en halvtimme. Trots det tror jag att det är möjligt för andra.

När mitt matkonto låg under 600 kr i månaden var prisläget ett annat, men jag skulle absolut kunna nå dit igen med mer självhushållning och snålare val. Ni får tro mig (eller Anna-Maria i Arbrå) om ni vill, men den som inte gör det borde åtminstone fråga sig vad vi tjänar på att ljuga.

Jag har inte fått en krona för att berätta min historia i Sparpodden, Expressen eller någon annanstans. Jag får inte ligga mer, beundrande blickar eller ett bättre liv av att vara en sparsam jävel. Och jag är faktiskt inte helt fantasilös – hade jag velat ljuga om något för att verka intressant hade jag kommit på något betydligt mer underhållande än en slimmad budget.

Gör egen glass

Läste att GB:s Big pack-glass utnämnts till ”Årets matbluff” efter att de bytt ut mjölkprodukterna i glassen mot vatten och ärtprotein. Detta har väckt folkets vrede. Själv tänker jag att GB får ha vilka ingredienser de vill i sin glass. Att det skulle handla om att minska sitt klimatavtryck tror jag däremot inte på. Om de inte tror att påståendet i sig ska göra att de tjänar mer pengar.

Hur som helst slog det mig att jag inte köpt glass på väldigt länge. Jag bor i Norge där glass är dyrt, och att köpa frysvaror från Sverige är nog ingen bra idé. Jag har själv reagerat på märkliga ingredienser i glass och tänkt att det där borde man göra själv istället. Så nu har jag gjort det.

Jag har ingen glassmaskin, men läste mig till att det inte skulle behövas. Efter att ha letat runt efter vettiga recept gjorde jag ett eget baserat på 4-5 glassar andra gjort. Den blev faktiskt onödigt bra, om jag får säga det själv. Detta behövs:

vispgrädde, 2,5 dl
mjölk, 2,5 dl
strösocker, 1,5 dl
ägg, 2 st
blåbär, 150 gram

Jag använde fryste blåbär, som jag mixade lätt för att slå sönder bären. Föredrar du andra bär går det säkert lika bra. Mixade, mosade, hela... pröva dig fram.

Grädden jag använde hade 31 % fetthalt. Och så köper jag färsk och opastöriserad bondmjölk där fetthalten beror på korna. Om det går lika bra med minimjölk vet jag inte, men jag hade nog föredragit standardmjölk om jag måste köpa butiksmjölk till detta.

Vispa grädden klar. Tillsätt de andra ingredienserna, vispa ihop röran och häll den i en form som har lock och åtminstone ett par centimeter från rörans yta upp till kanten.

Nu ska glassen nämligen röras och då är det ju bra om den stannar i burken. Men först – på med locket och in i frysen.

Efter en halvtimme tog jag ut den första gången och rörde runt den med en sked. Än så länge är den helt flytande, men det går att ana att det nog ska bli glass av detta.

Sedan tog jag ut glassen och rörde 1-2 gånger i timmen tills den stelnat klart efter ungefär fyra timmar. Kanske blir den allra godast om man låter den smälta lite innan servering, men det är nog också en smaksak.

Grädden kostade mig 11,50 kr, mjölken 2,50 kr (ja, det lönar sig att skippa detaljistledet) och äggen 5 kr. Blåbären kostade mig bara ansträngningen av att plocka dem och sockret 1,65 kr. Det blir en totalsumma av 20,65 kr. Dyrare än GB:s ärtproteinglass, men betydligt billigare än Häagen-Dazs, Ben & Jerry och en massa andra kemiska konstellationer kryddade med politisk korrekthet och moralkakor.

Bin på turné

Honungsbin är kräsna konsumenter som inte flyger runt och pollinerar lite av varje. Vanligtvis håller de sig till en växt i taget, helst sådana som erbjuder både nektar (kolhydrater) och pollen (protein). Här uppe i Skandinavien ser säsongen oftast ut ungefär så här: sälg, maskros, blåbär, lingon, hallon. Jag har redan slungat min sommarhonung, så i min kalender är det höst.

Men på vissa platser finns ljung. Den blommar sent och ger en lite skarpare och mindre söt honung som många uppskattar. De som inte har några större ljungområden i närområdet har bara en möjlighet att få tag i denna delikatess, genom att resa.

Därför packade jag en tidig morgon i förra veckan in sex bisamhällen i min gamla Volvo och åkte till en ljungrik plats där jag fått lov att ställa mina kupor. Här får de tillbringa de närmaste veckorna, tills ljungen blommat klart.

Bin flyger som de vill och denna tid på året innehåller varje kupa runt 60000 bin. För att få med sig alla måste man stänga kupan nattetid, bomma igen flygöppningen, tejpa för alla hål och be till Gud att de inte kommer lös i bilen under resans gång.

Med denna utsikt måste man ändå ta sig tid till en kaffepaus.

Jag betalar ett halv kilo honung per samhälle i ”parkeringsavgift” till markägaren och så måste jag göra några resor dit. Lämning, hämtning och 2-3 inspektionsresor för att fylla på skattlådor på kuporna. Det är en chansning eftersom årets väder varit lite speciellt, men får jag hundra kilo ljunghonung á 250 kr blir det riktigt bra ekonomi. Rimligen ska jag vara nöjd med hälften. Jag är hur som helst fortfarande back på biodlingen och ser allt jag gör nu som en investering för framtiden, både i tid och pengar. Går det så går det och i sämsta fall får jag åtminstone nya kunskaper.

Storebror ser dig – och beskattar dig!

”Sälj dina sopor”, ”Hyr ut dina saker”. Det är återkommande tips från mig, men också från etablissemang och politiker. Förutom att det är ett sätt att tjäna pengar är det bra för miljön och gynnar gemenskapskänslan i lokalsamhället, vilket borde gynna oss alla.

Men vad händer om man tar till sig råden och samtidigt försöker göra rätt för sig? Då ska man beskattas till förbannelse! Secondhandförsäljning eller uthyrning av din bostad eller bil ska beskattas med minst 30 procent, möjligen moms också.

Om nu delningsekonomi och återvinning är bra för samhället, varför ska man då jaga människor med blåslampa? Skatteverkets representant i reportaget säger att han tror att ökad digital kontroll ”kommer betyda att fler redovisar sina inkomster och att skatteinkomsterna kan öka”. Det tror inte jag. Jag tror snarare att fusket kommer att öka och att fler struntar i alltihop och låter resurser stå outnyttjade.

Det är lätt att förstå om de som läser skatteregler eller får motstridiga svar från myndigheter på hur man ska bete sig för att göra rätt tappar sugen och skiter i att ens försöka. Är det verkligen det som är meningen? Jag är osäker på svaret.