Jag brukar säga att jag är
svampblind. Jag har gjort några försök de år folk säger att i år
kan alla hitta svamp. Inte jag.
Jag hade en granne som säkert plockade
femtio sorter och hade stenkoll på allt, och då vore det såklart
lättare än för mig som bara kan identifiera kantareller som
garanterat ätlig svamp. För det är inte så att jag inte hittar
svamp. Jag hittar massvis med flugsvamp och stora slemmiga grå
svampar, men det blir jag ju inte mätt på.
Någon gång har jag ändå snubblat
över kantareller och fått med mig ett tiotal hem. Efter rensning
och stekning brukar det i bästa fall bli en matsked. Trevligt, men
ur mathänseende kan man ju både ha och mista det.
Häromdagen var jag upp till mina bin
som ju befinner sig på resande fot i hopp om
ljunghonung. Det hade de inte samlat i någon större mängd, och det
är ju svårt för bin när det regnar nästan varenda dag och de
tvingas sitta inne i kupan. Ni har kanske fått med er att stora delar av
Norge behöver snorkel och simfötter för att ta sig fram.
På vägen dit såg jag dock att det
lyste gult i vägkanten. Kuporna står i ett skogsområde bakom låst
bom, så ganska förskonat från trafik. Jag bestämde mig för att
kolla innan jag åkte hem och där var det kantareller, kantareller
och ännu fler kantareller. När jag var klar hade jag på kort tid
en påse med 1,8 kilo.
Om vädret och tiden tillåter ska jag försöka igen nästa gång. Nu hade jag bilen full med lådor och ramar för att bygga på kuporna och det verkar jag knappast behöva i höst. Men om det ena gula guldet uteblir får man försöka sig på det andra.