Att tacka nej till 88 miljoner

Det är häftigt med folk som inte låter sig köpas, inte för några pengar i världen vad det verkar. Oliver Anthony är en countrysnubbe som började skriva låtar som terapi för att komma ur alkoholmissbruk och psykiska problem. Han åkte runt i Virginia med omnejd och spelade. Inget speciellt med det förrän en countrykanal la upp låten ”Rich men north of Richmond” som handlar om vanligt folks kamp mot politiker och rika människor som skor sig på andra.

Pang! Två veckor senare har låten nästan 40 miljoner visningar. Plötsligt spelar han i en annan liga. Till ett gig på en bondgård där det förra gången dök upp tjugo pers kom det nu tolvtusen! Och efter giget säger han att han tänker stanna och prata med folk så länge de vill. Jag tror att det tog en stund.

Nu är inte Oliver Anthony den första artisten att slå igenom stort, men det är rätt mycket som skiljer ut honom. Han kan t ex dra upp bibeln och idka högläsning – och komma undan med det. Konservativa politiker försöker surfa på vågen, för här kommer något så ovanligt som en artist som inte är uttalat vänster. Inte höger heller vad jag sett, men jag kan ana att han inte röstade på Joe Biden.

Det är kanske anledningen till att svensk media knappt skrivit två stavelser om Oliver Anthony, till skillnad från amerikanska, oavsett politisk inriktning. Även skivbolagen står i kö. Ett sägs ha erbjudit honom åtta miljoner dollar – och han tackade nej:

”I don't want 6 tour buses, 15 tractor trailers and a jet. I don't want to play stadium shows, I don't want to be in the spotlight. I wrote the music I wrote because I was suffering with mental health and depression. These songs have connected with millions of people on such a deep level because they're being sung by someone feeling the words in the very moment they were being sung. No editing, no agent, no bullshit. Just some idiot and his guitar.”

Jag vet inte vart det här tar vägen. Oliver Anthony kanske kommer ut som kannibal eller djävulsdyrkare, men alla som tackar nej till nästan hundra miljoner för att fortsätta göra det man gör, bara för att slippa kompromissa, har min odelade uppmärksamhet. 

Dyrare mat till lägre pris??!

Konkurrensverket konstaterar att potatisbönder får sämre betalt trots att priset i butik stiger. Ny granskning, gammalt resultat, och jag är rätt säker på att det inte bara gäller potatis. I reportaget sägs att bonden dragit nitlotten, men konsumenten sitter inte heller med jackpot.

Vems är felet då? Giriga Icahandlare, elaka grossister ...? Nej, vårt! Varje gång vi går in i en matbutik och köper livsmedel till överpris accepterar vi den nuvarande ordningen. Jag är den förste att fördöma Icahandlare, men de gör bara vad de kan för att tjäna så mycket pengar som möjligt och det är deras jobb.

Vad gör vi åt det? Handlar direkt av bönder. Det är lite bökigt att knacka på dörren på en bondgård och fråga om man får handla av dem, men det går. Utanför gårdsbruk är det inte helt ovanligt med skyltar av typen: ”Ägg & potatis säljes!” Vidare finns ”Bondens egen marknad”, diverse REKO-ringar, Facebookgrupper, hemsidor och annonser där man skalar bort mellanhänder.

Storpack!

Jag köper mjölk och ägg av mina grannar till lägre pris än om jag gått till mataffären. Trots att de tar halva priset för mjölken tjänar de antagligen inte sämre på det än på mjölken de levererar till mejeriet. Och jag säljer själv honung direkt till konsument på marknader och till bekantas bekanta. Om fler handlade sin honung på det sättet hade asiatisk skithonung aldrig nått Europa. Så nästa gång du tycker att priserna är höga i matbutiken, fundera över vad du kan göra för att hitta sätt att skippa mellanleden. Inte vad samhället eller släkten kan göra – utan just du! På en eller ett par matvaror, eller på alla.

Sälj en moraluppsättning av två?

Jag återkommer ofta till vikten av att leva som man lär, och till skräckexemplen som verkligen inte gör det. Egentligen blir man väl inte en bättre människa av att peka finger åt andra, men man ska heller inte underskatta nyttan av att ha lite kul.

Dagens exempel är hämtat från Twitter och en sammanfattning i Nyheteridag. Anders Wijkman, expolitiker i M och KD och numera klimatalarmist på heltid, klagar på andras ”överkonsumtion” varpå någon påpekar att Wijkman och hans fru bor på 222 kvm på Östermalm i Stockholm.

Det är tydligen fruns fel. Svårt att övertala henne, lättare att ge sig på alla andra? Folk får säga vad de vill om mig, men jag uppmanar åtminstone ingen annan att dra ned mer på sin konsumtion än jag själv gör.

Verkar ju kul...

För i sak tycker jag att Wijkman har en poäng om överkonsumtion, även om det inte handlar om klimat för mig. Många köper mycket mer än de behöver, kläder används bara några gånger innan de kastas, ton på ton av livsmedel ruttnar i kylen, kök och badrum i gott skick renoveras av ren slentrian osv.

Och med det sagt bor jag större än Anders Wijkman. Det bara blev så.

Koka soppa på en spik

När jag berättar vad något byggprojekt kostat ifrågasätts jag ibland. Det beror antagligen på att jag alltid försöker hålla kostnaderna nere. Det slog mig när jag tittade ner i min låda med krokig spik.

Antagligen är det inte alla som sparar på begagnad spik, men jag är uppväxt i ett hem där det var självklart att ta hand om gammal spik. Min pappa byggde ett helt hus av gammalt spillvirke, och på kvällarna rätade han ut krokig spik för morgondagens snickrande. Lyckas man bara få ner spiken på plats fungerar den precis lika bra som en ny, rät spik. Jag bara vet att jag kommer få användning för mycket av spiken i lådan.

När jag nu lägger ”nya” tak på ett par hus är det lika självklart att jag återanvänder gamla taktegelstenar. Sannolikt var många av dem återanvända redan när de kom upp på husen första gången. Den slutsatsen drar jag av att det är flera olika sorter. Inte så stora skillnader att det syns från marken när den sitter uppe, men måtten diffar med några millimeter eller någon centimeter både här och där.

I biodlingen försöker jag tänka kreativt kring alla kostnader för där finns mycket att spara. Frigolitlådorna jag använder till mina bikupor håller mycket bättre om de är målade. De går att köpa färdigmålade, men dessa kostar ungefär en hundring mer. Grejen är att man kan använda nästan vilken färg som helst.

Bin är lite färgblinda och bryr sig för övrigt inte, så här kan man blanda hur man vill. För detta (och andra) ändamål sparar jag färgslattar. Räcker det till en låda sparar jag hundra kronor (minus arbetsinsatsen) jämfört med att köpa målat.

Det här går att använda på många områden. Mat: Använd blast och matrester, koka buljong på stjälkar eller ben. Papper: Skriv på baksidan, använd gamla kuvert som kladdpapper, torka svamp eller fönster med tidningspapper och starta brasan i öppna spisen med pappret när du är helt klar med det.

Det går såklart att gå för långt. Det är kanske mitt problem, men de allra flesta har ett större problem med att det är för mycket månad kvar i slutet av lönen, och tro mig – det hänger ihop.

Yes, we can!

De flesta av oss har tusen ursäkter till att just vi inte kan göra ditten och datten. Det gör mig extra motiverad att titta på dem som verkligen skulle komma undan med dylika ursäkter, men som inte har dem. Några exempel:

Här är en gubbe som vid 91 års ålder inte bara sprang ultramaraton utan även odlade tio tunnland, själv:

Jag har fyra odlingslådor på totalt tjugo kvadratmeter och tycker mig inte hinna rensa ogräs i dem, för när jag jobbat en hel dag med annat är jag för trött. Det håller helt enkelt inte.

Som biodlare har jag lyckligtvis goda vänner med mer erfarenhet som kan hjälpa till, men jag försöker göra så mycket jag kan själv, både av arbetsmoment i bigården och att tillverka utrustning. Ibland är det lätt hänt att tänka att jag är för klumpig och fumlig för att t ex märka bidrottningar med en lackprick på bakhuvudet, men då brukar jag tänka på den här killen:

Han inte bara märker drottningar med en hand. Han flyttar ramar och lådor, snickrar och målar med en hand och en stump, så då har jag banne mig ingen anledning att stå över ett enda moment i biodlingen. I alla fall inte av den orsaken.

Och när det handlar om fysiska handikapp är det svårt att komma förbi Mikael Andersson:

Se gärna hela dokumentären på runt en timme, där han är mer rörlig och självgående än de flesta av oss. Han driver ett företag, uppfostrar sina barn och utför hushållsarbete utan armar och utan ben! När jag bröt armen körde jag med papptallrikar i tre veckor eftersom jag såg det som omöjligt att diska med bara en hand, Mikael Andersson gör det utan händer genom att hålla diskborsten i munnen.

Slutsats: De flesta av oss har inte mycket att gnälla över, på riktigt. Och vill vi inte odla, snickra, laga mat och allt annat som det går att spara pengar på, så beror det sällan eller aldrig på att vi inte kan eller kan lära oss.

Svarta rubriker rasistiska?

Kanske var det bara en tidsfråga, men det senaste som hänt på temat ”förbjudna ord” är att en brittisk finanslobbygrupp uppmanar omvärlden att inte använda begreppet ”svart marknad” eftersom det är rasistiskt mot färgade (eller vilken term det är som gäller just idag).

Det är helt korrekt att svarta marknader, svarta pengar och svartjobb sällan används positivt, men jag har aldrig kopplat det till människors hudfärg, lika lite som jag gör det beträffande svartsoppa eller svartsjuka. Hjälp mig med argument, Erik Vilde!

Men om man nu lyckas ”utrota” svarta marknader är det väl dags att ge sig på svarta svanar, det som på börsen avser en osannolik händelse som får skiten att träffa fläkten och därmed världens börser att krisa? Det kan vara krig, sjukdomar eller terror som 11 september-attackerna. Några förslag – färgade eller rasifierade svanar? Eller vad sägs om ickebinära?

Kanske borde jag bli kränkt över uttrycket ”vit fläck”. Jag menar, om kunskapsbrister benämns med min hudfärg kan jag dra slutsatsen att jag och mina rasfränder anses okunniga eller dumma för att vi ser ut som vi gör.

White as fuck.

Eller också kan vi fortsätta att använda färg fristående från hudfärg. Svartjobb kan utföras av icke-afrikaner, rött kort kan ges till asiater, gult till indianer (eller vad de nu får kallas i den skitnödigaste av alla tidsepoker) och anemiska irländare kan vara svartsjuka. Om svarta marknader vore den värsta formen av rasism mot svarta hade problemen inte varit särskilt stora.

Jag är inte den som prompt måste säga negerboll och jag kan gott bita mig i tungan för att inte reta upp någon i onödan, men ibland blir det bara för tramsigt. För att ändå göra något vettigt av denna text kastar jag in ett färgat filmtips, Hassel – Svarta banken. Den är helt orasistisk, men passa på att se den innan censuren puttat ner den i ett sva... färgat hål.

Svampblind höna trevar sig fram

Jag brukar säga att jag är svampblind. Jag har gjort några försök de år folk säger att i år kan alla hitta svamp. Inte jag.

Jag hade en granne som säkert plockade femtio sorter och hade stenkoll på allt, och då vore det såklart lättare än för mig som bara kan identifiera kantareller som garanterat ätlig svamp. För det är inte så att jag inte hittar svamp. Jag hittar massvis med flugsvamp och stora slemmiga grå svampar, men det blir jag ju inte mätt på.

Någon gång har jag ändå snubblat över kantareller och fått med mig ett tiotal hem. Efter rensning och stekning brukar det i bästa fall bli en matsked. Trevligt, men ur mathänseende kan man ju både ha och mista det.

”Det var inte småpotatis! Eller jo...”

Häromdagen var jag upp till mina bin som ju befinner sig på resande fot i hopp om ljunghonung. Det hade de inte samlat i någon större mängd, och det är ju svårt för bin när det regnar nästan varenda dag och de tvingas sitta inne i kupan. Ni har kanske fått med er att stora delar av Norge behöver snorkel och simfötter för att ta sig fram.

På vägen dit såg jag dock att det lyste gult i vägkanten. Kuporna står i ett skogsområde bakom låst bom, så ganska förskonat från trafik. Jag bestämde mig för att kolla innan jag åkte hem och där var det kantareller, kantareller och ännu fler kantareller. När jag var klar hade jag på kort tid en påse med 1,8 kilo.

Om vädret och tiden tillåter ska jag försöka igen nästa gång. Nu hade jag bilen full med lådor och ramar för att bygga på kuporna och det verkar jag knappast behöva i höst. Men om det ena gula guldet uteblir får man försöka sig på det andra.