Rostig skruv mot en basfiol...

Rubriken går kanske över huvudet på yngre läsare. Det är en passning till en barnvisa Hasse Alfredson skrev för 60 år sedan som handlar om osannolik byteshandel. Här kommer ett exempel från 2020-talet.

Jag känner en gubbe som är otroligt händig. Till saken hör att han har jobbat på en verkstad för Statens vegvesen, Norges motsvarighet till Vägverket, där han hade fri tillgång till verktyg. Där lärde han sig att bygga allt möjligt, gärna av vägskyltar.

Bikupetak av vägskylt.

När han behövde en gipsskivehiss köpte han inte en på Bauhaus, han byggde en egen. Inte en vanlig där man vevar upp gipsskivan till taket utan en med hydraulik. Nu är han i 70-årsåldern, har byggt fiffiga lösningar i ett halvt sekel och i mitt tycke borde han öppna ett museum för att visa upp sina maskiner, fästen, verktyg, handtag, förvaringslösningar …

Det kommer inte att hända, men viss nytta har han av de saker han inte längre använder själv. Och det är här byteshandeln kommer in. Jag har själv inget emot att byta till mig saker för att på så vis både göra mig av med saker jag inte använder och få tillgång till nya utan att betala med pengar, men jag ofta inte mycket att komma med.

Min vän från vägverket har helt andra resurser. Han har en kompis som är tandläkare, i samma ålder och också med en mängd hobbies och intressen. Och visst vore det himla trist att köpa tandvård för pengar om man inte måste. Jag gissar att tandläkaren efter ett långt yrkesliv dessutom redan har en massa pengar. Så varje år lagar ”Oppfinnar-Jocke” sina tänder i utbyte mot tekniska maskiner. I år kostade hans rotfyllning ett smidesstäd, givetvis egendesignat, supersmart och på hjul.

Jag förutsätter att byteshandeln rapporteras in till skattemyndigheterna, värderas, beskattas och momsbeläggs, men det är bortom min kontroll. 

Begagnat byggmaterial

Läser ett reportage om försäljning av gammalt byggmaterial. Det framställs som något helt unikt, men bara det senaste året har jag satt in begagnade fönster, en dörr och läkt på taket som jag fått eller köpt av andra.

Inför förra vintern satte jag in en kamin köpt av en bekant som kom på att han inte hade användning för den. Den var visserligen aldrig installerad, men jag köpte den till halva priset. Den gamla kaminen som jag fick över sålde jag på Finn, Norges motsvarighet till Blocket. En gång var jag med och plockade ner ett helt kök, ”gratis mot hämtning och nedmontering” och själv har jag både köpt och sålt begagnade vitvaror.

När det blir saker över efter ett byggprojekt, och det blir det ju nästan alltid, känns det naturligt att försöka sälja det vidare. Ofta har säljarna varit som jag, privatpersoner som räknat fel eller varit tvungna att ha marginaler på materialet för att inte köra fast, men jag har köpt både virke och fönster från byggföretag.

Vanligtvis har det inte varit Skanska eller NCC utan ”Nisses Bygg”, men i dessa tider när alla företag kallar sig miljömedvetna och klimatsmarta känns det naturligt att hela näringskedjan rättar in sig i ledet. De stora borde kunna skaffa sig egna plattformar för återbruksverksamheten, om de inte vill göra som småskuttarna eller oss privatpersoner, att använda befintliga secondhand-sajter.

”Gamla” fönster.

Det återstår att se om detta blir en trend. Jag kommer fortsätta att köpa och sälja gammalt oavsett. För mig handlar det inte ett dugg om att vara trendig eller ens miljömedveten. Jag vill köpa och bygga så billigt som möjligt, särskilt när inte kvaliteten blir lidande. Och när jag är färdig vill jag inte ha några rullar takpapp, en bal isolering eller fyra gipsskivor som bra-att-ha-saker, för jag vet att när jag väl behöver det själv är risken stor att pappen torkat, gipsskivorna skevat till sig och alltihop har varit i vägen alldeles för många gånger.

En dag i Utopia?

Idag har jag egentligen bara en video och några reflektioner, men jag tycker att detta är så pass intressant att jag hoppas och tror att vi tillsammans kan göra något vettigt av detta i kommentarsfältet. Nu kör vi!

Jag har känt mig väldigt stressad i sommar. Jag visste att byggprojekten på gården och en utvidgning av biodlingen skulle ta mycket tid, men när jag nästan känt dåligt samvete för att jag gått och lagt mig efter arbetsdagar på 16-17 timmar är det något som är galet. Löpningen jag helst vill göra tre gånger i veckan strök jag nästan helt under juli och augusti. Ibland hade jag kompisar här för att hjälpa mig bygga och då är det liksom inte läge att säga att ”fortsätt på taket du, så går jag och springer ett par timmar”.

Jag tänkte plocka 35 liter blåbär i år, men efter 25 liter hann jag inte ut på flera veckor och när jag väl gjorde det var säsongen över. Förra sommaren hann jag inte bada en enda gång och bestämde mig för att ta mig tid till det i år. Det gjorde jag – en gång. Patetiskt.

Inte heller har jag några klockrena lösningar på hur det ska bli bättre, mer än att jag hoppas att byggprojekten ska avta, åtminstone de mest akuta, och att biodlingen ska börja kännas mer kontrollerad ju längre jag hållit på.

”Men sluta surra då!”

Och så kan man inspireras av andras sätt att undvika stress. För några år sedan nämnde jag Rob Greenfield, en sån där miljötok som tillverkar egen biogas av sitt bajs. Han lever definitivt inte mitt drömliv, men hans tolv minuter långa video om en dag i sitt liv gav mig perspektiv:

Jag hade inte känt mig avstressad av att bo i en hydda av plywood och upplever mig lite grann som besökare på en annan planet när han pratar om växter och insekter som sina släktingar. Kort sagt, det är lite för mycket flum för min smak, men att hålla sig nedkopplad utan telefon och internet fram till tio gör mig avundsjuk.

Hade jag gjort motsvarande video hade jag berättat att jag vanligtvis vaknar någonstans vid åttatiden, helst utan väckarklocka. Fem minuter senare har jag slagit igång dator och telefon och har jag otur har jag då fem uppgifter att ta tag i som jag inte hade en aning om strax innan. Kanske hinner jag inte äta frukost förrän vid 11, om jag inte glömmer bort det och går direkt på lunch.

När Greenfield lite senare i videon går till en källa för att hämta vatten och upptäcker att hans ”sinne saktar ner där”, undrar jag hur det är möjligt. Blir han lugnare än innan är han ju typ död! Som sagt, mycket yoga och märkligheter här, men efter att precis ha berättat hur jag har det fattar ni att jag inte precis är beredd att såga hans liv.

Och som så många gånger förr kan jag inte låta bli att tänka på att det finns människor, ganska många, som jobbar heltid. Som kanske har 40-60 timmar per vecka som de inte alls styr över. Jag har själv haft det, men jag fattar verkligen inte hur det är möjligt!

Dyrt projekt påverkar på marginalen

”När matpriserna stiger: Lokalt lyft för hemodlat i Vagnhärad”. Det låter ju bra. Inte att matpriserna stiger, men att fler vill odla.

Ibland önskar jag att jag skulle nöja mig med att läsa rubrikerna. Filmreportaget är trevligt, en kvinna berättar att hon i kolonilottsföreningens regi börjat odla, och det står tidigt klart att hon lyckats betydligt bättre än jag gjort i år. När hon berättar att det varit en utbildning kopplat till detta anar jag att det också finns en kostnad. Jodå, 1,8 miljoner. Dessa kommer från EU och staten, men det är ju ändå Vagnhäradsbornas pengar.

Vidare framgår att av 36 kolonilotter är bara 26 uthyrda, och då har projektet ändå ”gett ytterligare en skjuts åt intresset”. Då undrar vän av ordning hur intresset såg ut innan man plöjde ner nästan två miljoner.

Och vad är det som kostar? ”Fyra odlingscoacher finns tillgängliga”, men de jobbar väl knappast heltid. Jag har jobbat som kursledare på ett studieförbund och jag tjänade inte många kronor per kurstillfälle på det. Detta borde vara jämfört med odlingscoachernas arbete.

Min odlingscoach tar betalt i kattmat.

Nu blir jag så där negativ igen, men jag fattar inte varför en så här enkel grej – en koloniförening, odlingscoacher, några gruppträffar – ska kosta flera miljoner.

Inget kaffe i Finspång

Det glädjer mig att Finspång tar fram ett sparpaket för att råda bot på kommunens underskott, istället för att som Malmö shoppa som att kassan är outtömlig och låta andra täcka förlusten. Men att dra in kaffet till de anställda är bara så tramsigt!

”No coffee for you!”

Jag ska bara tala för mig själv, men jag gissar att många känner igen sig. På vissa arbetsplatser har jag känt chefens förtroende, vi har ställt upp för varandra. Jag har jobbat över någon gång när jag inte haft lust, med vetskapen om att jag får ledigt på kort varsel när jag behövt även om det skapat problem för arbetsgivaren.

På andra jobb har det varit tvärtom. Chefer har gnällt när jag varit två minuter sen, trots att de vetat att jag alltid jobbat igen det, aldrig gått på lunch i tid osv. Tar man två privata kopior och ett gem blir man tråkad och beskylld för företagets minskade vinst. Efter en tid på en sådan arbetsplats slutar man att ställa upp. Man släpper det man har i händerna på sekunden när arbetstiden är slut, även om det ger tio minuters merjobb dagen därpå, för det är ändå inte min tid, det är arbetsgivarens och den skiter man i.

Det går nog inte att räkna ut hur mycket den sortens illojalitet kostar, i minskad trivsel för alla inblandade, men också i rena kronor och ören. Om detta beror på att arbetsgivaren satt ner foten för ett fackligt krav på flextid, en stor löneförhöjning eller ett tjänstebilsavtal kan det kanske ändå vara värt det. Men inte för kaffe.

Jag har varit en stor kaffekonsument, nästan på missbruksnivå. På någon arbetsplats har jag säkert druckit åtta koppar per dag. Det blir ett par tusenlappar om året, men kom igen … Om min produktivitet sjunker med en procent pga att löneförmånen kaffe tas bort (och det hade den gjort även om jag överhuvudtaget inte druckit kaffe) är besparingen kontraproduktiv. Och för vissa är kaffet ännu viktigare:

Världens trögaste bransch?

De flesta av oss har varit med om det – långsam postgång i vården. Jag minns särskilt en gång när min vårdcentral skickade en remiss till ett sjukhus en knapp mil bort och bad mig samtidigt ligga på för att få fortsatt behandling (den är ju så nu, vården, att tjatar man sig inte blå behåller man i bästa fall sin plats i kön). Så jag frågade om jag kunde ringa så fort jag kom hem. Nej nej, svarade doktorn förvånat. Det tar minst en vecka innan de har remissen.

Detta för att de skulle skicka den med brev. Det kunde ta ett par dagar. Sedan ska brevet öppnas och hamna på rätt avdelning. Jag erbjöd mig att själv leverera pappret, jag kunde ju springa dit på trekvart. Men nej, det gick inte. Troligtvis var det sekretessen som ställde till det. Nu var jag inte en offentlig person som fått AIDS, jag hade rörelsebegränsningar i en axel. Vad mig anbelangade hade de kunnat skriva hela ärendet på ett vykort.

Eller mejla, men det gick inte heller. Vad jag vet är vården den enda branschen som fortfarande använder telefax (för er unga läsare kan jag berätta att det är en slags fjärrscanner som försvann från övriga samhället på nittonhundratalet). Ett krypterat mejl är tydligen inte sekretessäkert, till skillnad från en fax som kan ligga utskriven på ett obemannat kontor i flera timmar. Inte blir det bättre av att varenda jävla vårdinrättning tycks ha ett eget datasystem som inte är kompatibelt med någon annans.

Nu, 2023, har dock vården bestämt sig för att fasa ut faxen – grattis! Fast på svenskt manér räknar man med att projektet ska ta minst fem år. När jag fick vård i Danmark var det inga problem för mig att skicka PDF-utskrifter från min journal så att läkaren hade dem på några sekunder, så uppenbarligen går det.

Det är väl som vanligt, svensk vård anser sig vara världsledande och om de använder ett system är det därför per automatik bäst. Så kör man på, år ut och år in med regelbundna pauser för att klappa sig själv på axeln över hur genial man är.

Om de inte har ont i axeln alltså.

Men innan jag andas ut över att ha sluppit undan svensk vård med livet i behåll kan jag konstatera att det verkar vara lika illa i Norge:

”Pasienten eller pårørende kan ikke samtykke til at sensitive opplysninger sendes åpent med vanlig e-post. Lovens krav er uansett gjeldende.”

Bara lös detta! I såväl Sverige som Norge ligger patientjournaler på en webbtjänst man loggar in på med bank-ID. Då får väl banne mig alla sjukhus, vårdcentraler och husläkare inlemmas i samma system. Om de, likt sjuksköterskan i reportaget, tycker att det blir vemodigt att gå miste om telefaxen skiter jag högaktningsfullt i!

Bärplockning som affärsidé?

Jag fick ett förslag om att jag ska göra ett blogginlägg om att sälja bär och svamp. Är det lagligt? Hur funkar det med skatt? Går det att tjäna pengar på det? Det ska vi ta reda på nu.

Jodå, man får och det är relativt skattebefriat. Låt oss lyssna på Skatteverket:

”28 § Inkomster vid försäljning av vilt växande bär, svamp och kottar som den skattskyldige har plockat själv är skattefria till den del de under ett beskattningsår inte överstiger 12 500 kronor. Detta gäller inte om plockningsverksamheten i sig utgör näringsverksamhet eller ersättningen utgör lön eller liknande förmån i inkomstslaget tjänst.”

Jag skulle såklart inte drömma om att uppmana någon till att begå lagbrott, men summan gäller per person. Har du lust att sälja för exempelvis tre gånger så mycket, har flexibel moral och hittar två vänner som kan gå i god för att de plockat lika delar av skörden blir det i praktiken fortfarande skattefritt.

De flesta av oss kommer inte jobba heltid med detta i månader, så då kanske 12500 kr räcker. Men är det lönsamt? Kottar tror jag är svårsålda, men svamp och bär betingar ett värde. En snabbkoll på Blocket gav följande priser:

• Lingon 40-120 kr/kg (=dubbelt så många liter)
• Blåbär 50-120 kr/kg
• Hjortron 160-220 kr/kg
• Kantareller 150-250 kr/kg

De här priserna gäller rensat och färskt. De som också erbjuder orensat har lite lägre priser. Generellt är blåbär lite dyrare än lingon, men som synes är det stora variationer. En del erbjuder att skicka och har flera produkter och storlekar, en del publicerar en tidtabell över parkeringsplatser i länet där de kommer att leverera. Andra verkar mest ha plockat mer än de kommer att göra av med och säljer överskottet högst oorganiserat.

I år plockade jag kantareller, egentligen för första gången med framgång, men det enda jag har stor erfarenhet av är blåbär. Ett bra år plockar jag tre liter i timmen och rensar aningen snabbare. Räknar jag in transporten till skogen blir det, generöst räknat, en liter rensade blåbär per nedlagd timme, alltså ett halvt kilo, vilket baserat på min Blocketspaning ger en timlön på 25-60 kr. Säg 35 kr per timme – ett bra år. Ett dåligt år blir det kanske dubbla arbetstiden, men det är möjligt att marknaden anpassas så att bärpriset stiger då.

Ni märker vartåt det barkar. Jag tänker inte bli blåbärsplockare och uppmanar ingen annan till att bli det heller. Men med det sagt hade jag fått ihop betydligt mer på årets kantarellplock för det var nästan bara att ställa ut påsen i skogen. Hjortron har jag ingen aning om plocktiden på. Sprängticka kräver markägarens tillstånd, men har man det ligger priset på runt en femhundring per kilo.

Sedan tycker jag inte att man ska stirra sig blind på pengar. Jag mår bra av att plocka bär. Det är rogivande och nyttigt att gå ut i skogen. Med en intressant podd i öronen och en kaffepaus på en sten har jag svårt att se denna verksamhet som arbete. Investeringen/risken är dessutom nära noll, går det dåligt går man hem, lika fattig/rik som innan. Ett av mina bästa barndomsminnen var när halva släkten träffades varje år för att plocka nypon.

Ska man ändå försöka göra business på bärplock hade jag övervägt förädling. En liten, söt glasburk med sylt/marmelad av egenplockade blåbär, björnbär eller krusbär presentförpackat med ett litet sidenband tror jag kan ge helt andra kilopriser. Man får inte vara dum, som sagt.