Plastbyttor i köket

Överallt går det att köpa Tupperware och Tupperwareliknande plastburkar för förvaring av mat. Ofta marknadsförs de som en spargris. Genom att skaffa matlådor kommer du att börja laga mer mat och ta med egen lunch till jobbet, sägs det.

Jag ska inte helt döma ut resonemanget. Bra grejer kan absolut inspirera vare sig det gäller verktyg i garaget eller husgeråd och förvaringskärl i köket, men är det verkligen där skon har fastnat? Jag går till mitt eget kök och kollar vad jag har.

Det här ser ut som sånt som marknadsförs på Wish och Temu. Jag vet faktiskt inte varifrån jag fått dem, antagligen är de ärvda. Och ganska bra. Genom att de är genomskinliga behöver jag inte skriva på vad jag har i varje burk, men det hade gått lika bra med fyrkantiga plastburkar av den typ man kan köpa kakor i, t ex pepparkakor som reades nu innan jul.

Klassiska matlådor som jag brukar använda just som matlådor. När jag ska vara borta en hel dag kan jag t ex förvara pastasallad i dem. Möjligen är de också godkända för att värma i mikron, men det skulle jag aldrig göra. Där det finns en mikro finns det alltid tallrikar också.

Detta är vad jag har och använder mest. Till vänster 1,5-kilos syltburkar. Jag köper aldrig sådan sylt längre, men har sparat burkarna eftersom de är väldigt bra till mycket. I frysen just nu har jag t ex äppelmos och ärtsoppa i sådana här, i skafferiet olika typer av mjöl och gryn, men de funkar också för att blanda färg och tvätta penslar i. Efter det pensioneras de dock, även jag har gränser.

Till höger i bild en mindre variant som det ofta varit räksallad och liknande i. Även dessa är arvegods för det har jag aldrig köpt. Dessa har jag ibland hemmagjord sylt i, men jag använder dem nog oftast för att frysa in grönsaksbiffar, som kikärtsbiffar och morotsbiffar. Det går sex biffar i varje burk, vilket vanligen tar mig igenom två måltider.

Man kan inte säga att några av de här burkarna är gratis, men de är trots allt engångsburkar som kanske använts hundra gånger vid det här laget och kommer att räcka livet ut för mig. Hade jag blivit mer inspirerar av Tupperware? Det får vi aldrig veta.

En springnota och polisiära självmål

Det här blir en lite knepig nyhet eftersom de enda som tycks ha skrivit om fallet från början är Sydsvenskan, men de har fått för sig att de ska ha betalt för varenda artikel de skriver, så jag har fått läsa senare nyhetsnotiser hos andra, bl a Expressen, och lagt pussel. Detta verkar i alla fall ha hänt:

På juldagen åt ett sällskap på 35 personer julbord på restaurangen Atmosfär i Malmö för 82157 kr. När de var klara sprang de, utan att betala, ut till väntande taxibilar, en så kallad springnota. Mannen som bokade julbordet hävdade att han kommit överens med restaurangen om att de skulle skicka en faktura. Det kan omöjligt stämma eftersom mannen sedan tidigare utfört imponerande 87 bedrägerier (med reservation för att mångdubbelt fler aldrig anmälts).

Polisen inledde en undersökning, men la i vanlig ordning ner den lika snabbt. Fast när media frågade sa polisen att den inte alls var nedlagd och visste inte varifrån uppgiften kom. Troligen höll de bara på den eftersom de inte ville att det skulle verka som att de inte gör någonting.

Krögaren hade som sagt inte gått med på att skicka en faktura, men när han insåg att polisen inte skulle göra något skickade han den som ett sista halmstrå. ”Perfekt!”, tänkte polisen som då fick ett skäl att lägga ner undersökningen även officiellt. För nu var det fråga om en obetald faktura och inget polisärende. Tyckte de.

Perfekt, tyckte antagligen också hundratals, för att inte säga tusentals kriminella, som nu fick en ny affärsidé – att äta gratis eftersom polisen inte gör något åt det. Men här kommer en liten ljusglimt, åklagaren Henrik Nordquist, som på eget initiativ återupptagit förundersökningen.

Han tänker i helt nya banor, bl a att hålla förhör med de inblandade för att ta reda på vad som har hänt. ”Att vi inte tänkte på det!”, tänker knappast Malmöpolisen. Snarare ”Attans, nu blir det mer jobb, och vi som skulle äta gräddtårta och spela innebandy”. Är jag fördomsfull? Ja. Har jag fel? Knappast.

Avanza, vart tog du vägen?

Efter ännu ett i raden av Avanzas datahaveri såg det igår ut så här när deras kunder försökte logga in.

På Twitter beklagade Avanza det inträffade, men utan att egentligen säga någonting om vad som hänt. Då och då gick man ut och sa att allt skulle vara igång igen, varpå ett flertal kunder i kör svarade att det var det inte alls. Ytterligare kunder sa att nu får det banne mig räcka med datahaverier snart och frågade sig själva och andra vad de skulle byta till.

För det här var ju inte första gången. Några dagar tidigare twittrade den nyligen avgångna vd:n Rikard Josefson självgott om hur bra man är. Hälften av svaren klagar på teknikstrul, den andra halvan på att företaget ägnar sig åt politik. En prickade in bägge varpå grundaren Sven Hagströmer formulerade sig på ett sätt han nog inte hade gjort om han vetat att det bara var fem dagar till nästa stora haveri.

Och jag tycker att Hagströmer har fel. För ett år sedan ifrågasatte jag om Avanza i första hand är nätmäklare eller politisk plattform och sedan dess har fler ställt samma fråga, med all rätt. Nu har ju inte de här två sakerna nödvändigtvis med varandra att göra, men om en fungerande nätsajt lägger energi på klimat, jämställdhet, reduktionsplikt, kriget i Ukraina och annat som borde stå rätt mycket lägre på agendan än de egna tjänsternas funktion, har kunderna antagligen större tålamod än när Avanza gör det. 

När jag svingade senast skrev en kommentator så här:

”Tror det finns en stor risk att Avanza inte finns kvar om låt oss säga 10-15 år. Däremot tror jag att de riktigt stora bankerna finns kvar. Så där lägger jag numera mitt långsiktiga sparande.”

Det var alltså ett år sedan, men idag hade frågan kanske formulerats: ”Finns de kvar om fem år?” Jag vet inte, det går fort i hockey. Plötsligt är man Kodak/Facit med en produkt ingen vill ha.

Jobba för konsten eller jobba med den

En kulturkrönika i Expressen blir dagens diskussionsunderlag. Författare är Josefine Jinder som är musikartist under namnet Little Jinder, men trots släktskapet med mamma Åsa Jinder har det tydligen inte gått så bra att hon klarar uppehället på musiken varför hon har skaffat sig ett ”vanligt” jobb, och det är det hennes text handlar om.

”Tyvärr, är det ingen mänsklig rättighet att vara konstnär. Så man måste bestämma sig för hur man ska hantera de ekonomiska utmaningarna som kommer när man inte är populär, business minded, kommersiell, horig eller kompromisskramande nog (det finns många söta små käppar som kan sätta sig i olika hjul) för att bli så rik att man kan slippa this economy som förvandlar kulturutövare till reklampelare och clowner.”

Inte en clown?

Det är inga konstigheter. Som komiker mötte jag den här problematiken ofta. Vi som inte badade i jobb fick ibland välja. I Norge kan nämnas Lars Berrum som vid sidan av komiken är sjuksköterska och Jonas Kinge Bergland som varvar komiken med jobbet som läkare. När covidregler dödade utelivet valde Tommy Steine att ta jobb i matbutik medan andra bad om Vipps (=Swish) för att få slippa, och det hade jag starka åsikter om.

Själv började jag ganska tidigt i artistlivet skriva åt andra för lite extra trygghet, och när jag efter tio år var less på resandet blev det skrivande på heltid. Precis som Josefin Jinder också är inne på ger flera inkomster mer valfrihet. Jag la förresten mer tid på börsen då än jag gör nu, så där hade jag ett tredje ben att stå på. Annars hade jag kanske behövt ta fler standup-gig med dåliga förutsättningar, bara för att kunna betala hyra och potatis, och det är ingen bra känsla att ta jobb man vet kommer vara nästan omöjliga att göra bra.

Ja, jag står på en lastpall med en matta över.

Men där slutar nog det jag är överens med Jinder om. Jag tyckte inte att företagsjobb var prostitution eller att människor med lönearbete är ”töntar och fyrkanter”. Överhuvudtaget stinker hennes text av förakt mot människor som inte jobbar med ”konst”. Tro det om du vill, Jossan, men de flesta som får ditt liv att flyta har inte valt sina jobb som ett sätt att förverkliga sig själva.

Barnskötarna som tar hand om ditt barn, plogbilschaufförerna och bussförarna som ser till att ni ens kan ta er till förskolan och många, många fler jobbar primärt för att tjäna pengar så att de kan göra rätt för sig. De förtjänar inte att bli kallade töntar eller fyrkanter av en bortskämd överårig snorunge som tror att hon blivit Taylor Swift bara för att hon fått ge ut ett par skivor.

Så nej, jag tycker inte att det är synd att det inte är en mänsklig rättighet att vara konstnär. Eller rättare sagt, det är en mänsklig rättighet att få utöva sina konster. Vill publiken betala för dem – bra. Annars, sitt på ditt kontor och skäms! Inte för att publiken inte vill betala eller för att du anser dig för fin för att ”medverka i patetisk tv” eller ta firmagig, utan för att du tycker att det är under din värdighet att ens tillfälligt jobba med något du inte brinner för. Bara skäms!

Vad köper kommunen?

Jag ondgör mig rätt ofta över slöseri av skattepengar, att politiker och tjänstemän på olika nivåer slarvar bort skattebetalarnas pengar. Journalister tycks ofta inte bry sig och även om många uppgifter är offentliga är det rätt bökigt för oss vanliga dödliga som inte jobbar med detta att kontrollera vart skattepengarna tar vägen.

Fram till nu. Jens Nylander som bl a stod bakom varumärket Jens of Sweden har de senaste åren jobbat med programvaruutveckling på det här området. Det har t ex lett till att han satt dit Ica för kartellbildning och alla som jävlas med Ica har min sympati. Nu har han gjort detta:

”Under 1 års har jag kartlagt alla leverantörsregister och leverantörsreskontror (som innehåller fakturorna) från Sveriges 290 kommuner. Materialet avser tidsperioden 1 januari 2022 fram till sista ca okt. 2023. Här https://kommun.jensnylander.com/ hittar du inköp, leverantörer och fakturor som finns hos kommunerna.”

I Jens databas finns 23 miljoner leverantörsfakturor hos 214 kommuner, vilket gör att du och jag enkelt kan se vilka företag som fakturerat kommunen, fakturabelopp och på vilka kostnadsställen de ligger. Hade jag bott i en svensk kommun hade jag antagligen lagt osunt mycket tid på att hitta märkliga utgifter betalda med mina pengar. Jens Nylander själv har redan avslöjat massor av fusk, slarv och korruption.

Jag hoppas och tror att andra kommer att göra det och jag är övertygad om att massor av oegentligheter kommer att upptäckas. Vem vet, kanske till och med någon journalist bestämmer sig för att börja jobba med riktig journalistik tack vare detta verktyg, men mest tror jag att de gamla medierna kommer att få se sig ännu mer omsprungna av alternativmedier, medborgarjournalister och vanligt folk.

De gamla reportrarna kommer nog fortsätta att skriva vinklade reportage och referat från kändisars Instagram och drömma sig tillbaka till en tid när de hade patent på ”sanningen” och sågs som auktoriteter, långt innan ”Är det sant eller har du läst det i tidningen?” blev en stående vits med verklighetsbakgrund.

Julmat till fångar

Att pengar upprör är de flesta överens om, och ingenting tycks reta upp så mycket som när någon man inte tycker förtjänar det får det bra. Det här borde Johan Molinder, chefen för Hallanstalten, ha förstått när han twittrade ut julbordsmenyn för de intagna på hans anläggning:

Och inte blev det bättre stämning av att han gav folk som sa sig kaskadspy över detta faktum svar som: ”Hoppas illamåendet går över. Inte roligt att vara sjuk.” Det hela mynnade ut i en TT-artikel med redovisning av svaren och ett indirekt ifrågasättande av om kriminella verkligen ska få så bra mat på julafton.

Som den empatiska person jag är tänkte jag ta chefen i försvar och se om jag möts av samma reaktioner som han. För vad pratar vi om här egentligen, om intagna på ett fängelse ska få julmat? Eller är det egentligen så att de som föreslår vatten och bröd eller möjligen havregrynsgröt till de fångar som skött sig bäst tycker att matbespisningen ska vara en del av straffet eftersom de som sitter där fått för låga straff och har det för bra i fängelset?

Gratis kläder också.

Jag hör också talas om skrämmande låga straff, men om det hör till vanligheterna vet jag inte. Att det inte gäller alla är jag säker på. Bevisligen har det ju till och med suttit folk i svenska fängelser som varit oskyldiga. Hur det än är med den saken tror jag att det är bäst att låta straff vara straff och mat vara mat.

Enligt Molinder ligger snittkostnaden för fångarnas mat på 60-70 kr/dag. Det är visserligen dubbelt så mycket som min matbudget, men inte särskilt mycket om man jämför med vuxna män vars mat köpts i det fria samhället. Dessutom ska nästan alla fängelsekunder ut så småningom. Vilket tror ni ger högst chans för att de blir fungerande samhällsmedborgare – att de behandlas som människor med värdighet av samhället eller som djur på extremt torftig diet?

Jag tror på det förstnämnda och även om det kan sticka brottsoffer i ögonen att deras barns knarklangare, rånare och torpeder får gravlax och rostbiff på julafton tror jag att det är ett pris vi får betala. Det finns för övrigt större problem i världen.

Fler in i väggen

Läser på SVT om rekordmånga utbrända. Det är naturligtvis fruktansvärt att det är så och bra att problematiken lyfts upp till ytan.

Men när samma SVT både skrivit och gjort tv-inslag om människor som är eller vill bli ekonomiskt oberoende har det låtit som det dummaste man kan göra, såväl för samhällsekonomin som för den egna livskvalitetens skull. Jag får inte ihop det.

För när Matilda i reportaget berättar om sin utbrändhet och hur hon och hennes kompisar pushade varandra att göra mer, vara bättre och jobba-jobba-jobba tänker åtminstone jag på att det är motsatsen till unga människor som vill bli ekonomiskt oberoende för att äga sin tid och som då överöses med frågor från SVT om varför de inte gör som alla andra.

Jag har definitivt känt av utbrändhet i mitt liv och det jag och de jag känner som haft liknande problem upplevt är stress över bristande kontroll i våra liv. Så är det fortfarande. Jag kan stressa ganska mycket utan att känna utmattningssymptom, tillfällig tidsbrist kan jag hantera, men jobbiga brev från skattemyndigheter ger direkt ökad puls och illamående.

Är det inte så för alla, att det är känslan av att inte ha kontroll som ger utbrändhet? I så fall borde buffertkonton, ökade marginaler, FIRE och ekonomiskt oberoende vara botemedel eller åtminstone en väg till bättre hälsa och lycka. Något att tänka på för SVT nästa gång de är beredda att kasta moralkakor på unga människor som vill bli rika.