Pengar på kontot eller i prylar

Förra helgen bloggade jag om journalistiska överdrifter kring begreppet fattigdom. Inte ett av mina starkare inlägg och det har vi ju redan diskuterat, så den texten tycker jag att vi släpper. Men en kommentar i kommentarsfältet kunde förtjäna ett eget blogginlägg. Det var Hanna som skrev:

”Sen tänker jag lite på det här med personlig inställning. När känner man sig rik eller mindre fattig, är det när man köper något eller när man i början eller slutet av månaden stoppar undan en slant och ser bufferten växa? Svaret på det tror jag påverkar den egna ekonomin väldigt mycket.”

Jag har tidigare varit inne på behovet av att konkretisera rikedom, men Hannas kommentar är nog nästa steg. Jag funderar ofta på en del personers behov av att konsumera upp sina pengar, inte sällan på sånt jag bedömer som mindre viktigt. Rätt ofta märker jag också att andra skakar på huvudet åt min ovilja. Jag undrar varför de bränner sina pengar, de undrar varför jag inte gör det, och bägge svaren finner vi antagligen i Hannas kommentar.

Kritiken mot min och Hannas inställning, att kontoinnehavet är meningslöst tills pengarna används, kan jag förstå, men jag hävdar att pengarna i sig skänker mig trygghet och möjligheter, och därigenom glädje. Jag antar att det inte finns så många på min blogg som företräder den andra inställningen, att pengarna får sitt värde när de konsumeras. Annars hade jag velat ifrågasätta den.

För faktum är ju att pengar tappar sitt värde i samma stund som de konsumeras. Har exempelvis minnet av att en kort tid ha varit ”kung i baren” ett bestående värde? Kanske, men till stor del känns det som en efterkonstruktion, ett sätt att rättfärdiga ett beteende som egentligen inte var så himla klokt.

Mannen som förstört Sverige

Det är sällan rättvist att hålla en enda person ansvarig för stora tragedier och ödeläggelse. Att Sverige är objektivt fulare nu än för exempelvis hundra år sedan beror på landskapsarkitekter, byggnadsnämnder och bostadsministrar, men ska man framhålla en person lite extra måste det bli arkitekten Gert Wingårdh.

Ser du en riktigt anskrämlig byggnad som trots att det är en kontorslokal, bostad eller förskola ser ut som en steril fabrik eller ett östeuropeiskt kärnkraftverk är chansen stor att Wingårdh ritat skiten. Han är t ex mannen bakom Malmö Arena, Emporia Köpcentrum, och Turning Torso, bara för att nämna några skräckexempel.

Och han gör det inte gratis! Trots att det låter osannolikt får han faktiskt betalt för sitt arbete. Wingårdh Arkitektkontor AB omsätter över tvåhundra miljoner om året och det är bara ett av nio bolag han äger helt eller delvis. Bara tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall i Stockholm som i folkmun går under namnet ”Betonglådan” kostade nästan en halv miljard.

”Å så snyggt!”

Vi har väl alla läst om och sett exempelvis på människor som fått nej när de velat bygga eller till och med bara måla om sina hus eftersom någon småpåve på kommunkontoret hävdat att det stör landskapsbilden, men står det Gert Wingårdh på ritningen är det tydligen trumf. Jag har aldrig sett honom rita något som varit det minsta rimligt, men det spelar tydligen ingen roll – är det Wingårdh så ska skiten byggas, kosta vad det kosta vill!

Fjärrstyrt

Tänk vad modern man kände sig när man satte videon på timer! Här kunde man alltså spela in veckans avsnitt av Rederiet trots att man själv befann sig på släktmiddag. Sen kom man hem och insåg att man spelat in fel kanal och istället fått Språka på serbokroatiska, men fram tills dess kändes det bra.

Nu spelar ingen in linjär-tv, det är knappt någon som ens ser den, men fenomenet att förprogrammera hushållsapparater har inte försvunnit, tvärtom. Det finns såklart poänger med att kunna slå igång värmen i sommarstugan lagom till att man kommer dit, och själv uppskattar jag att kunna ställa in motorvärmaren i bilen kvällen innan jag ska iväg en tidig morgon. Någonstans i världen finns säkert också en människa som använder timerfunktionen i sin ugn till att få vakna upp till doften av nybakt bröd (även om jag hittills aldrig träffat någon som faktiskt gör det).

Men sen då? Jag lyssnade just på en reklamfilm om en diskmaskin uppkopplad till en app som inte bara kan starta maskinen på distans, den kan också bestämma lämpligt diskprogram och skickar ett meddelande till dig när disken är klar. Vad ska någon med dessa funktioner till? Diskmaskiner sätts lämpligen igång när maskinen är fylld (och i det ögonblicket står man alltid på armlängds avstånd från startknappen). Man vet hur lång tid disken tar, man hör när den är klar och man tömmer den på plats.

”Ingen mottagning?!”

Jag letade upp några filmer på Youtube där tillverkarna beskriver dessa ”smarta funktioner” och ramlade inte precis av stolen när jag såg att så gott som alla kommentarer handlade om att det inte funkar. Appen går inte att ladda ner, maskinen tappar wifi osv.

Och allt jag kan tänka är: Varför gör ni så här mot er själva? Saknar människor riktiga problem så till den grad att de skaffar maskiner med funktioner som aldrig någonsin behövs? För det är ju heller inte så enkelt att onödiga funktioner bara kan ignoreras. Du betalar för dem vare sig de används eller inte, och risken är stor att du inte kommer kunna använda diskmaskinen/tvättmaskinen/kaffebryggaren/vattenkokaren/hushållsvågen/elvispen... alls när funktioner du ändå inte vill ha slutar att fungera.

Ka-tjing Henrik Jönsson!

I en intervju i Dagens Dum... Nyheter säger Magdalena Andersson att kritiken mot henne i sociala medier kommer från trollkonton och ”ryska påverkansförsök”. Att vanligt folk kan vara less på partiledaren för Sveriges största politiska parti verkar hon inte ens se som en möjlighet.

Sedan nämns debattören Henrik Jönsson som ”har ägnat flera av sina program åt att kritisera partiet”. Så vad i hans kritik tycker man är orättfärdigt? Inget alls, vad det verkar. Det som istället ifrågasätts är om någon står bakom.

Jag tror inte att Magdalena Andersson är idiot. Hon fattar såklart hur Jönsson finansieras. Jag är själv ingen stor konsument av hans videos, men jag har fått med mig att han nämner olika betalningssätt för att stötta honom, och jag ser många i flödet som uppenbarligen gillar det han gör. Dessutom snackar vi om en kille som producerar en video i veckan. Det är bara på SVT sånt kostar flera miljoner.

Så varför säger då ”Arga Andersson” att hon inte har en aning om hur Jönsson kan ha råd att kritisera henne på Youtube? För att hon tror att det är en bra strategi för att få politiskt okunniga människor att ifrågasätta Henrik Jönsson. Jag har tidigare varit inne på skillnaden mellan vänster och höger i politiken när det kommer till att stötta det man tror på. Hade jag rätt där är Magda kanske inte så fel ute. Genom sig själv känner man andra och om man är helt främmande inför tanken att stötta ett medieprojekt är det lätt hänt att man tänker att andra också är det.

Dock tror jag hon gick för långt den här gången. Även vänsterdebattörer som Jens Liljestrand, som inte skulle tveka att kalla motståndare för Swish-hora tar parti för Jönsson. Andra skickar skärmdumpar på Swishbetalningar som svar på hur Jönsson finansieras. Anfall sägs vara bästa försvar, och är särskilt effektivt när man inte har något annat att komma med, men på samma sätt som Annika Strandhäll brukar kallas för högerregeringens bästa valarbetare tror jag att Maggan just befordrat sig själv till Henrik Jönssons PR-strateg.

OBS! Sedan inlägget skrevs har intervjun hamnat under betalvägg. Betala inte för den, min skärmdump innehåller allt väsentligt.

För en del är glaset alltid halvfullt

Allt fler handlar begagnat. Det är naturligtvis bra, de sparar pengar jämfört med att köpa nytt. Och ännu viktigare, jag och andra som vill tjäna pengar på allt får lättare att sälja våra gamla sopor, vilket både gagnar våra plånböcker och miljön. Från att jag började sälja secondhand, i slutet av 00-talet, har jag kammat hem över hundratusen kronor. En stor del av dessa saker hade jag inte ens försökt sälja tio år tidigare, för då begrep jag inte bättre.

Det här kan väl ingen se något negativt med? Jodå, SVT har hittat en professor som pekar på ökad risk att bli shoppingberoende. Aldrig får man vara riktigt glad, och är man det så regnar det.

Jag vill på intet sätt bagatellisera problemet med shoppingberoende, men precis som alkoholisten dricker hemkört i brist på köpesprit och handsprit i brist på hemkört kommer den som får en kick av att köpa skit alltid hitta nya sätt att gör det, fram till att de till slut verkligen köper bajs.

Att en dåre och hans pengar snart går skilda vägar är en gammal sanning, men genom att handla secondhand kommer de åtminstone räcka längre. Och vem vet, kanske kommer den långsammare processen att bli pank resultera i lite klokskap på vägen. Men nej, så optimistisk är inte ens jag.

Silvertejp är bra grejer!

De flesta av oss har lagat ägodelar med den grå, slitstarka och vattenavstötande vävtejp som går under namnet silvertejp, men jag tror att många skäms för det. Det känns som en tillfällig fuskreparation man gör av lättja istället för en mer permanent lösning.

Jag håller inte med. Visst, det kan vara så. Kanske särskilt på resa när man inte har med sig virke, skruv, spik, häftpistol och reservdelar som går till botten med problemet. Då är det lätt att riva fram silvertejpen och göra något som håller tills vidare.

Men det behöver inte vara så. En noggrann lagning med silvertejp, kanske i kombination med superlim eller sprayfärg, kan hålla i flera år. Det låga priset gör dessutom att upprepade lagningar med silvertejp ändå blir billigare än alternativen. Den kostar ju ett par kronor metern, hur dåligt kan det bli egentligen?! Här är några av mina framgångsrika silvertejpslagningar.

Bilbesiktningen gav mig en tvåa för vassa hjulhuskanter, men efter tvättning och tejpning gick den igenom och höll så länge jag behövde bilen. Telefonfodralet kostade mindre än en hundring och det är väl meningen att man ändå ska byta både telefon och fodral vartenda år, men jag har ju den här egenheten att jag är rädd om saker och behåller dem så länge det går. Telefonen är fortfarande i nyskick medan fodralet vittrat sönder. Det här tog fem minuter och ger det kanske ett år till. Jag skäms inte.

Vem vill ha en Guccikeps?

Det är mycket jag inte förstår med gangsterrap och gängkriminell miljö, men det obegripligaste är vurmen för Guccikepsar. När regeringen släppte förslaget om tillfälliga visitationszoner som bl a går ut på att klädval ska kunna vara skäl att stoppas av polis gick ett antal kändisar ut och proklamerade att nu skulle de minsann köpa en Guccikeps för att jävlas med polisen.

Jag tror inte heller så mycket på den här taktiken, mest för att det verkar otroligt passivt. I vilket annat land behöver polisen fler skäl än magkänsla för att visitera människor? En annan fråga är huruvida detta kommer att förmå dem att jaga gängkriminella? Jag hade velat vara optimist, men jag kan inte låtsas. Kronofogden är dock optimistiska.

Trycket från Kronofogden ska alltså bli så jobbigt att kriminella frivilligt ska välja att lämna sin livsstil för att bli hederliga. Jag vet inte om han tror på det själv, eller om det bara måste sägas. Men okej, kanske ligger det åtminstone något lite i att kriminella gängs behov av att visa upp dyra grejer kan störas en aning.

Själv slås jag mest över hur fula dessa saker är. I reportaget visas extremt fula guldkedjor och klumpiga armbandsur. Och så dessa kepsar då. Första gången jag såg rapparen Einar tänkte jag att en kille med hans utseende hade mobbats hårt om han varit ung när jag var det. Plufsig, finnig, ojämna tänder, klen, och med en keps så töntig att jag hade förstått om bakgrunden vore ”Du förlorade, som straff får du bära den här kepsen i ett år”.

Det är tur att jag har dålig smak (eller bra, hur man nu ser det). En sån där keps kostar 3000 kr. Kanske ännu mer om hans version är någon ”limited edition” som går en kilometer över huvudet på mig. En normal keps man inte blivit mobbad över i min ungdom kostar 39 kr, men ännu troligare är den gratis tack vare reklamen.

Enda gången jag själv bär keps är under bidräkten när det blåser. Detta för att nätet inte ska blåsa in i ansiktet. Det gjorde det nämligen en gång och tror ni inte på fan att ett ilsket bi placerade sin gadd mitt på nästippen!

Risken att det händer igen är antagligen liten, men jag kan dra på mig en gratis reklamkeps för att slippa. Hade jag varit tvungen att bära Gucci skulle jag hellre ta sticket.