Grävande journalistik 2024

Jag har starka åsikter om kontanter. Det har uppenbarligen också SVT:s knattereporter som testat att leva helt kontant under en vecka. Eller ja, en timme blev det nog i alla fall.

Först ringer hon ett företag och frågar om hennes faktura kan betalas kontant. Det gick inte, men nog finns det väl fortfarande ett och annat bankkontor man kan gå till och betala? Där jag bodde tidigare hade tobaksaffären en sån här tjänst, att man betalade dem i cash, så betalade de din räkning.

Sedan frågar hon folk på Valhallavägen, ett par hundra meter från tv-huset i Stockholm om de vet var det finns en bankomat, men det är det ingen som vet. Så hon kollar Google Maps och påstår sig få svaret att det är sjutton minuters promenad till närmaste bankomat. Lustigt, jag gör samma sökning från där hon står i klippet och får svaret att det är 450 meter till Fältöversten, öppet dygnet runt. Hade hon tänkt krypa dit för att bevisa sin tes?

När hon väl tagit sig dit och fått ut en femhundring kommer nästa problem – hon har ingen plånbok. Okej, det kanske hon hade kunnat tänkt på innan det här undersökande wallraffscoopet. Hon tar i alla fall sina pengar till en matbutik där hon (gissningsvis till sin egen stora besvikelse) får handla lunch.

Sedan ska hon köpa ljus, smink och kaffe. Där gick det bättre! Eller rättare sagt, där lyckades hon hitta näringsidkare som inte tog kontanter och konstaterar att hon fortfarande är kaffesugen. Jag är rätt säker på att 7-Eleven rätt över gatan (en minuts promenad enligt hennes uppskattade gångtempo) ifrån platsen där hon frågade efter bankomat tar kontanter. Åtminstone har jag handlat kaffe med riktiga pengar där.

Sedan ska hon åka buss och det är tydligt första gången på 2000-talet eftersom hon verkade tro att bussföraren säljer biljetter. Hon hänvisas till Pressbyrån, smidigt och enkelt. Så istället klagar hon över att hon nu har mycket att hålla reda på, både biljett och kontanter. Smink, mobil och kamera också, men det var tydligen problemfritt.

Hon blir ändå tvungen att med besvikelse i rösten konstatera att det gått ganska bra att leva kontant. Det var mest det där med fakturan som inte ordnade sig. Så då hittar hon på ett nytt problem, att det varit pinsamt att handla med cash. För att inte tala om hur pinsamt det var att ta ut pengar ur bankomat för det gör ju bara gamla tanter och kriminella.

Allvarligt, det finns inte en enda förespråkare av kontanter som har något emot kort, fakturor och Swish. Vi vill bara kunna handla med pengar – också! Varför lägga tid på att försöka betala en faktura kontant? Och även om jag tyckte att hela reportaget var pinsamt ser jag fortfarande inte det pinsamma med att använda pengar. Det går lika snabbt att handla med cash som med kort, snabbare om du har jämna pengar. Att det skulle vara pinsamt att använda en bankomat blir bara för dumt. Argumentera gärna mot kontanter (eller mot frihet i största allmänhet), men kom då för guds skull på något bättre än att det skulle vara pinsamt. Pinsam kan hon vara själv!

Idag blir det naket

Nej, det blir det inte, men det här tyckte jag var lite intressant och skojigt. Många frågar sig vad vi ska med AI till. Här är nog ett svar, att manipulera andras bilder och idka utpressning under hot om att publicera dem. Den utpressade kvinnan valde att måla över känsliga delar och lägga ut ”nakenbilderna” själv. Nu tror jag verkligen inte att de var äkta, men detta hade gått att göra även om de vore det.

OBS retuscherad! I verkligheten har jag mycket större biceps.

Det jag är nyfiken på är om någon verkligen betalar utpressare i det läget. Kravet på Anni var femtiotusen dollar! Hade de krävt 50 dollar hade det åtminstone blivit mer begripligt. Själv hade jag inte betalt 50 spänn om de så hade haft äkta nakenbilder på mig!

Till saken hör ju att den här typen av utpressning aldrig går att komma undan. Även om hon hade betalt den svindlande summan 50000 dollar, över en halv miljon svenska kronor, hade de såklart inte nöjt sig med det. Det är av den anledningen utpressare brukar börja på en lägre nivå, men dessa pangade på med jättesummor direkt.

Nåväl, kanske är det här fördelen med ny teknik, att den håller på att bli så bra att det är omöjligt att veta vad som är äkta och inte, och då kan ju allt viftas bort som fejk och fusk. Hittar ni några logiska fel i mitt resonemang kommer jag för övrigt hävda att hela den här texten är AI-genererad, så skyll på programmeraren.

Mysigt boende eller trailerpark för underklassen?

När jag var dryga tjugo hyrde jag en stuga på en villatomt. 24 kvm uppdelat på kök, hall, sovrum och toa med dusch. Öppen planlösning, det var bara toan som hade en dörr. Hyran var aningen lägre än en hyreslägenhet i samma storlek, men jag tyckte att stugan hade många fördelar, även om jag inte hade velat bo så hela livet, boende på en familjs tomt kände jag mig nästan lite inneboende.

Jag trodde att attefallshusreformen skulle göra detta vanligare, men så blev det inte. Nu försöker i alla fall ett skattefinansierat företag i Norrbotten få unga människor att bo i ”minivillaområden” för att på så vis få bukt med bostadsbristen samtidigt som man lockar personal till ”den gröna industriomställningen”.

Jag är kluven. Å ena sidan gillar jag boendeformen. Å andra sidan känns det lite som att makten bussar runt människor. Skillnaden mot femtonminutersstäder är kanske bara att de inte ska bo i en storstad i södra Sverige utan i norra Norrland. Hade Donald Trump fått den här idén hade samma statsmedia som nu skriver glatt och intresserat kallat det för trailer parks och menat att han inte tycker att pöbeln förtjänar ett riktigt boende.

Man skulle också kunna hävda att anledningen till det svenska försöket beror på att det i alla lägen tar flera år att få bygglov för ett bostadsområde medan detta ”minivillaområde” går mycket lättare genom byråkratin. Kanske borde staten jobba med det istället.

När det skett frivilligt och helt utanför statens initiativ blir det något annat. Poängen med ett litet boende är ju att det tar liten plats. Om en grupp människor går ihop och köper en tomt (alternativt att en person hyr ut platser) får man plats med många bostäder på en liten yta. Lite som att bo i höghus, kanske någon vill mena, men skillnaden är att du ganska enkelt kan flytta din bostad den dagen du ledsnar på grannarna.

Nu byggs det igen

Årets stora renoveringsprojekt för mig är målning av ladan. Det borde inte vara så svårt, men den är hög och den är stor. Den fanns på agendan redan förra sommaren, men i år ska det ske. Jag vill göra saker i rätt ordning och innan jag går lös med färgsprutan vill jag se till att virket jag målar är friskt. Sedan förra målningen är det en och annan bräda som gett upp. En del kanske hade gjort det redan då, men det finns en gräns för vad färg kan åstadkomma.

Steg 1 blev att gå runt och kolla vilka brädor som behövde bytas ut och det gjordes redan förra året. Gamla lador har av någon anledning alltid olika dimensioner på virket, förmodligen för att de inte köptes på byggvaruhus utan sågades upp av timmer från den egna skogen. Själv har jag ingen skog, men jag har hittat en ”bondsåg” som sågar på gammalt vis och köpte brädor med tre olika bredder.

Steg 2 var att sprätta bort ruttna brädor från ladan. För det mesta kunde jag skära av dem och bara byta bort den nedre delen eftersom det var den som var dålig. Det blev väldigt mycket enklare och billigare än att ta hela brädorna med sex meters längd.

En noggrann och kritisk inspektör övervakade jobbet inifrån för att se att det blev ordentligt gjort.

Sedan såga till nya, måla med ett lager röd slamfärg och banka upp dem på ladan. Det här gick betydligt snabbare än jag befarat. Efter två dagar var brädorna utbytta och målade. Då hann jag ändå med en del annat, så totalt var det inte mycket mer än en arbetsdag. Jag vet inte hur det är för andra, men trots att jag försöker att inte vara tidsoptimist är det ytterst sällan något bygg-/renoveringsprojekt går snabbare än jag räknat med. Jag tror nästan att det är vanligare att det tar dubbelt så lång tid som jag trott än att jag klarar tidskalkylen. Fler sådana, tack!

Gärna redan i nästa steg som blir att skrapa bort lösa färgflagor från hela ladan med stålborste och/eller piassavakvast. Det tror jag att jag ska klara utan byggnadsställningar eller skylift. Den sidan som är mest illa åtgången, södersidan, är lyckligtvis en långsida utan gavel. Eller lyckligtvis förresten... Det skulle inte förvåna mig om de som byggde ladan för hundra år gjorde detta val helt medvetet.

Dålig stämning

Ibland tror man att nyheterna är skämt. Som amerikanen som stämt Swedish Match och Philip Morris för att han blivit beroende av snus. Det är nog hans minsta problem.

I och för sig verkar stämning vara en amerikansk nationalsport. Vi har alla läst om människor som stämt McDonald's på miljoner för psykiskt lidande när de fick för få servetter eller något annat dumt som att glassen rann eller kaffet var för varmt. Att stämma stora företag verkar vara en viktig del av den amerikanska advokatkårens jobb.

Men den här snusstämningen hade jag kunnat förstå ifall året vore 1974, men år 2024 kan väl ingen vuxen människa hävda att han inte förstått att nikotin är beroendeframkallande?! Jag hatar tobaksbolagen djupt och innerligt och köper inte alls tanken att snus ska ses som ett rökavvänjningsmedel. Både snus och cigaretter är skitprodukter inga arbetare, distributörer eller butiker borde vilja ha att göra med, men jag skulle inte drömma om att skylla på dem att jag en gång i tiden började röka, det var mitt beslut.

Även om personligt ansvar är helt ute undrar jag hur en del kan leva med sig själv. Killen som nu stämmer tobaksbolagen för sitt eget beteende, berättar han det för vänner och arbetskamrater? Vad blir i så fall deras reaktion? Själv skulle jag ha svårt att hålla mig för skratt, därefter hade jag undvikit honom på samma sätt som man undviker ”kaninkokerskor” som kan få för sig att anmäla en för sexuella trakasserier ifall man håller upp en dörr åt dem. En del människor tycks inte äga skam.

Beskuret äppelträd

Det blev ju ingen beskärning av äppelträdet i höstas eftersom min trädgårdsmästarkompis passade på att bli gravid för att slippa göra jobbet. Nu är ungen ute och i veckan fick jag henne (mamman alltså) att förklara hur jag skulle gå tillväga och till och med peka på grenar som inte borde få leva längre. Detta var vad jag hade att jobba med.

Hon noterade att tidigare sågningar (före min tid) inte varit helt lyckade. T ex har man lämnat stumpar och det kan tydligen leda till röta i trädet. Därför ska all amputering ske så nära barken som möjligt. Typ så här.

Vidare hitade hon några grenar i konstiga vinklar, och andra med tydliga skador. Det ledde till ett par riktigt grova sågningar, som denna.

Före & efter.

Någonstans har jag hört att ett fruktträd ska vara så pass luftigt att man ska kunna kasta en hatt genom dess krona. Nu är jag ingen hattmänniska, men håll med om den högra bilden nedan är luftigare än den vänstra.

Jag ska erkänna att jag ändå fick lite backjobb, men nu har jag fått godkänt av trädgårdsmästaren och då ser trädet ut så här.

Att jämföra med den översta bilden. Notera att jag dessutom grävt bort gräset runt trädet för att det ska kunna andas torka ut. Förra gången jag gjorde det minskade mängden mossa i trädet kraftigt, så nu hoppas jag på ny skörd framåt hösten. Än så länge har jag väldigt mycket av förra årets äppelskörd kvar.

Dessa grenar och kvistar fick lämna trädet. Hade jag bott i EU, där man inte är betrodd att elda sitt trädgårdsavfall, hade jag nu kört detta till närmaste återvinningsstation.

Tala med klass

En lingvist har räknat ut att den nuvarande språkrytmen i det svenska språket är på utdöende. Istället kommer svenskan inom några decennier låta mycket stolpigare och mindre melodisk, lite som dagens ”förortssvenska”.

Han betonar att detta inte är ett hot utan ser det som berikande, fast i det korta reportaget lyckas han inte förmedla varför så att jag begriper det. Istället trasslar han in sig i ett resonemang om klass, där han menar att överklassen alltid motsatt sig proletära praktiker. Jag förstår det som att överklassen i detta fall ska läsas ut som svenskarna och förortsungdomarna motsvarar proletariatet, vilket är lite konstigt eftersom proletär betyder lönearbetare och den grupp han kallar proletariatet i stor utsträckning varken jobbar eller har gjort det.

Jag tror ändå att han har en poäng i att dra in klasstänket. Sverige är nog ett av de länder där klass betyder absolut minst. Att tillhöra ”fel” klass är inget hinder för utbildning, antalet klassresor är så många att begreppet nästan saknar betydelse i Sverige.

Men nu verkar klassamhället komma tillbaka och det just tack vare språket. I många länder är språket en klassmarkör. Man kan klä sig för att passa in, jobba stenhårt och tjäna mycket mer pengar än andra i samhällsklassen, men öppna munnen och du sorteras direkt in i överklass, medelklass eller arbetarklass. Så var det inte i det Sverige jag växte upp i, men kanske är vi där nu eller inom kort.

Språket är nyckeln inte bara till arbetsmarknaden utan till samhället i stort. Den dag det inte är relevant att prata god svenska är hela Sverige irrelevant. Så tror jag. Vad tror du?