Arbetsförbud för dömda?

Många tycker att straffen är för låga. Jag tror att det är orsaken till att det ofta höjs röster för att slänga in lite ”sidostraff” också. Ett av dem är att svartlista dömda brottslingar. Det råkade t ex den gamle filmstjärnan Paolo Roberto ut för.

Det är alltså inte skådespeleriet i denna scen det handlar om utan att han 33 år senare köpte sex av en prostituerad kvinna. Det kostade honom 25000 kr i böter. Sedan kostade det honom hans pastaföretag eftersom matbutikerna började kasta ut hans produkter. Det kanske var marknadsmässigt klokt, men när han ett par år senare började sälja olivolja på nätet höjdes nya röster för att ingen borde handla där och helst skulle han inte ens få jobba utan borde skämmas på heltid.

Man får absolut tycka att 25000 kr var ett för lågt bötesbelopp. Nu blev det ju i praktiken mångdubbelt mer, men det hade det ju inte blivit om han inte vore en offentlig person med sig själv som varumärke. Man kan tycka att han borde ha fått fängelse, men när han straffats enligt gällande lagstiftning och avtjänat sitt straff, ska han då inte få försörja sig? Alternativet är att vi andra ska göra det åt honom, det tycker jag är sämre.

Ett aktuellt fall i Norge är Gjert Ingebrigtsen som tränat tre söner till internationella mästerskapsmedaljer på medeldistanslöpning. 2022 bröt sönerna med honom som tränare, men poängterade att de var tacksamma för den tid som varit. Henrik Ingebrigtsen, Europamästare på 1500 meter:

”Han är vår pappa. Vi har enormt mycket att tacka honom för, som far och tränare. Men till slut kom han och vi till skärningspunkten där vi och han måste välja: far-son eller tränare-utövare. Efter så många år i bägge roller gick det inte längre.”

Men det ryktades även om våld, dottern som han också tränat valde i samma veva att helt sluta med friidrott trots lovande resultat, och Gjert som fortfarande har andra adepter fick inte längre tillträde till arenorna eftersom sönerna inte ville det. En av dem han tränar, Narve Gilje Nordås, tog brons på 1500 meter i VM 2023, men tränaren fick alltså inte vara på plats.

Till slut fick vi då veta något mer om anledningen, när Gjert i förra veckan åtalades för misshandel av ett av sina barn som han ska ha slagit med en handduk. Jag kan inte ta gift på att det handlar om dottern, som nu fyllt 18, men uteslutningsmetoden säger att så är fallet. Och nu ifrågasätter media om VM-medaljör Nordås kan fortsätta att ha honom som tränare.

I det här skedet är Gjert Ingebrigtsen alltså inte dömd för någonting alls, men låt oss säga att han snärtat dottern med en handduk upprepade gånger och döms för det. Då får han betala böter och skadestånd samt motta ännu mer kritik från friidrottsförbundet, kvinnorörelsen och media. Han kommer aldrig mer bjudas in till tv-sofforna, oavsett vad domstolarna kommer fram till, och resten av livet få utstå hat från människor som precis som jag inte har en aning om vad som egentligen har hänt.

Räcker inte det, måste han göras arbetslös också? Även om han, i likhet med Paolo Roberto och tiotusentals svenskar och norrmän, gjort något fullkomligt förkastligt och omdömeslöst är han antagligen en av världens bästa friidrottstränare. Nordås och de andra i hans träningsgrupp ska väl inte straffas för att de vill ha en bra tränare? En tränare de för övrigt fick redan innan allt detta, medan Gjerts egna barn också tränades av honom.

Vi kan kritisera domstolarna när vi tycker att de dömer fel, och lagstiftarna när de stiftar dåliga lagar och sätter för låga straff, men är det rimligt att ersätta dem med folkdomstolar i form av en pöbel som vill se blod? Livslångt yrkesförbud gagnar ingen. Det är klart att vi inte vill ha gamla styckmördare som läkare eller (på förekommen anledning) gängkriminella poliser, men om någon vill äta på Paolo Robertos restaurang eller låta sig tränas av Gjert Ingebrigtsen ser jag faktiskt inga problem med det. Gör du?

Läggmatch mot spelfusk

Eftersom jag är helt ointresserad av alla lagsporter (och de flesta andra också) har jag i stort sett aldrig ägnat mig åt sportsbetting, men jag har förstått att matchfixning är en stor grej. Man ser till att ett favoritlag förlorar och vinner pengar genom att spela på motståndaren.

När jag tippade senast kunde man i stort sett bara spela på Allsvenskan och Engelska ligan i fotboll. Nu kan man satsa pengar på flera sporter, betydligt längre ner i divisionerna och på hundra spelbolag parallellt. Självklart kämpar idrottsförbunden emot. Det här ödelägger ju tippandet och med det den mediala bevakningen, så får de inte bukt med fusket är det till slut bara de närmast sörjande som intresserar sig för matcherna, och då lär inte fotbollsspelarna kosta flera miljoner längre utan får nöja sig med gratis läsk i pausen.

Kanske har branschen kommit längre än vad som framgår i den här artikeln. Annars skulle jag säga att de är illa ute. I ett enda fall har Svenska Fotbollförbundet satt dit spelare. Då hade två fotbollsspelare i division 2 spelat under eget namn, vilket känns ungefär lika smart som att skriva avsändaradress på hotbrev.

Det den här killen på Fotbollförbundet säger är i princip att det ”nya vapnet”, att spelbolagen är skyldiga att lämna ut information vid en direkt fråga om en persons spel, är enkelt att kringgå genom att anlita en bulvan.

”Ja, jag spelar inte fotboll. Tror jag.”

Så vad hände då med de påkomna spelarna? Dryga böter och skadestånd? Fängelse? Nej, de blev avstängda i två respektive fem månader. Wow, hade de inte kunnat få en symbolisk smäll på fingrarna med en fjäder också? Men inte för hårt, kanske med en fjäder. Jag tycker att det hade varit ett fint sätt för Svenska Fotbollförbundet att manifestera sin fullständiga tandlöshet.

Vad får kommunerna för pengarna?

Gissningsvis i likhet med de flesta kan jag inte bedöma om tre miljarder på hyrpersonal hos kommunerna är anmärkningsvärt mycket, borde jobbas emot eller rentav är önskvärt. Det är en mångdubbling på några år, kranarna tycks öppna.

Det jag reagerar på är att majoriteten av kommunerna inte ens räknar på utgifterna. Det minsta man kan begära är väl att de som använder skattepengar regelbundet ska följa upp alla kostnader och hela tiden överväga de olika alternativen. Det gör jag ständigt med mina egna pengar och skulle göra det ännu mer om jag använde andras.

Jag har såklart ingen aning om det är bättre att hyra in personal i social- och hemtjänst än att anställa egen, men så länge pengarna inte räcker till precis allt man vill måste man räkna på det för att få så mycket som möjligt. Prioritera, effektivisera, optimera ...

Är det så enkelt att orsaken till att offentlig verksamhet ofta blir ofantlig verksamhet, men inte särskilt bra, är att man struntar lite grann i utgiftssidan så länge det finns pengar kvar? Och finns det inte pengar höjer man skatten för alternativet är att skolklasserna sväller och åldringarna svälter, och det är det ju ingen som vill. När det egentligen kanske hade räckt med att personer med offentligt budgetansvar då och då ställt sig frågan vi andra ställer: ”Vad fan får vi för pengarna?!”

Semester är för folk som är missnöjda med sina liv

Rubriken är tillspetsad, men inte bara till för att reta upp folk. Det är klart att många både förtjänar och behöver semester ibland och det är inget fel med det. Men den här tiden på året hör jag många som är helt uppspelta över sommarens arbetslediga veckor och inte i första hand för att de ska få uppleva Rhodos eller en fjällvandring utan mest för att få slippa jobbet, chefen, lämning på förskolan osv. Vardagslunken alltså.

Är det därför man ser fram emot semestern menar jag att det är hög tid att se över sitt liv. Sätt dig ner med familjen eller dig själv och börja med att erkänna att livet inte är på topp. Det kan finnas många anledningar till det och alla kan man inte lösa på egen hand, men om man inte ens kan formulera vad som är fel lär ingenting förändras.

Mitt liv är absolut inte på topp, men jag jobbar hela tiden på det och semester har jag inget större behov av. I år är det förresten 30 år sedan jag senast åkte på en klassisk sommarsemester. I husvagn faktiskt, vilket var ett bra sätt att slippa undan fotbolls-VM som tog ett larvigt stort medieutrymme den sommaren eftersom det var senaste (sista?) gången Sverige både fick vara med och lyckades ta sig vidare från gruppspelet. Ni vet, Tomas Brolin, mest känd som bakgrundsdansare i succébandet Friends in need.

För den som bara blir stressad av sommarsemester kan jag rekommendera biodling, då har du alibi för att slippa badstrandsbesök, grillaftnar, rosémingel och picknickar. I övrigt tänker jag fylla min sommar med ännu fler vardagsprojekt vilket i mitt fall består av skrivande, odling och renovering. Hur man kan välja bort sånt till förmån för drinkar vid poolen övergår mitt förstånd.

Odling i maj

Andra ekonomibloggare rapporterar om sina månatliga börsresultat. Jag kör på med mina odlingsrapporter istället. I april planterade jag purjolök, dill, broccoli och grönkål i äggkartonger. Det har gått sådär. Broccoli och grönkål har kommit upp och omplanterats i balkonglådor.

Men de ser rätt sorgliga ut. När de kan sättas ut, i maj-juni, är det möjligt att jag kör en mix med frön jag direktsår ute för att se om det lyckas bättre, men det är också fullt möjligt att de jag planterat inomhus tar sig.

Det tror jag dock inte gäller för dillen och purjon. Efter 3-4 veckor är det knappt ett livstecken från de planterade fröerna. Även dessa grödor går att direktså om några veckor. Poängen med att tjuvstarta inomhus är att man ska ha kommit längre tidigare, men det verkar inte funka för mig trots att jag varit noga med vattningen. Kanske har det varit för kallt inomhus, jag trodde ju att våren skulle hoppa igång i april när den nu inte gjorde det i mars.

Chilin jag satte i mars har åtminstone tagit sig och är nu omplanterad i krukor. Om ytterligare några veckor flyttar jag över dem till de krukor de ska få stå i under hela sommaren, och kanske längre än så om de växer bra och slipper ohyra. Att låta chilin övervintra vore ett sätt att kunna lägga energin på andra grödor nästa vår.

Men än är det 2024. I maj ska jag sätta rödbetor, märgärt, potatis och squash. Den sistnämnda kan förkultiveras inomhus, men med tanke på resultatet av inomhusodlingen hittills hoppas jag nog över det steget och kör direktsådd ute. Mer om det senare. I morgon kommer ett garanterat odlingsfritt ekonomiinlägg för er som är helt ointresserade av mat annat än på tallriken eller i butik.

Politikerpetande

Miljöpartiets nya språkrör Amanda Lind säger precis som andra miljöpartister att de vill blanda mer skräp i bensin och diesel så att bilarna drar mer bränsle och motorerna går sönder snabbare. Eller ja, hon använder inte exakt de orden, hon säger att reduktionsplikten bör ökas, men det leder till det jag skrev.

Men det hon också säger är att reduktionsplikten ska differentieras beroende på var i landet man bor. Hur detta ska lösas praktiskt fick vi inget svar på, åtminstone inte i klippet och jag tänker inte utsätta mig för ett helt Agenda-avsnitt. Sannolikheten är dessutom stor att hon ändå inte svarar på det, Agenda är ju inte precis kända för att ställa vänsterpolitiker mot väggen.

Det finns hur som helst två sätt. Antingen tillsätter man mer skrä... biobränsle i olika delar av landet, vilket skulle få folk att vallfärda till de platser som har renast drivmedel. Eller också ger man personer som bor i områden utan kollektiva transportalternativ ett reducerat pris, på macken eller i en återbäring i efterhand. Vi kan väl ana hur mycket ökad administration det skulle ge (kanske en ny myndighet), förutom möjligheten att dessa personer börjar ”sälja utsläppsrätter” genom att tanka kompisarnas bilar.

Det gäller att passa på.

Det är problemet med politiker som inte ens försöker leva i verkligheten, att de kastar ur sig orealistiska idéer och ger dem namn som ”klimaträttvisa” utan att låtsas om de enorma problem genomförandet skulle innebära. Och varför – VARFÖR! –  får hon ingen fråga?! I klippet i reportaget fintar hon enkelt bort Carolina Neurath, som varit ekonomireporter i två decennier. Sorgligt att se.

Får personer som Amanda Lind bestämma har snart hela Europa ett socialt kreditsystem av kinesisk modell, där politiker går in och petar i vad enskilda medborgare ska göra med sina egna pengar. Lyckas de dessutom få bort kontanterna finns inga gränser för vad de kan hitta på i form av förbud och straffavgifter när du handlar något de inte gillar. Givetvis under förevändningen att det är bra för miljön och klimatet, vilket kommer att få obehagligt många människor att klappa händer i extas.

Bör hemmafruar avlivas?

Ingenting tycks irritera så mycket som när någon ändrar sitt liv efter genomtänkta beslut. Den här gången är det Marina, 35, som valt att bli hemmafru. Hon har fyra barn och säger att hon ser familjen som en enhet och hon och hennes man har fördelat det så att hon sköter hus och hem medan han drar in pengarna, vilket även inkluderar pensionssparande till Marina.

Det jag (som ensamstående och barnlös) är mest intresserad av är hur deras ekonomi förändrat sig. Hon drog in 20000-25000 kr på sitt jobb, men tycker att de lever ett bättre liv nu. Man har dragit ner många tusenlappar på ”spontan shopping”, matkostnaden har nästan halverats från 15000 till 8000 kr i månaden, de gjorde sig av med leasingbilen och drog ner på semestrandet. Det där låter som gott och väl 20000 kr i minskade utgifter.

Varför är då detta så vansinnigt provocerande? I reaktioner på nätet läser jag att ”1800-talet dök upp i flödet”. Multipartisten Gudrun Schyman nöjer sig med att säga att ”det är som på 50-talet – bedrövligt”. Men vad är så bedrövligt, att Marina vill ta hand om sina barn? Att hon och maken väljer att själva definiera sina könsroller? Nu ska ju alla över 16 år få definiera sitt kön, så det borde väl även gälla denna familj.

En familj som försörjer sig själv och inte ligger samhället till last mer än att de får ut samma barnbidrag som alla andra. För mig låter det som ett väldigt folkförakt när tyckereliten anser sig ha rätt att peka finger åt deras sätt att leva. Att gemene man ofta nickar instämmande tror jag beror på att de själva inte ser möjligheten som Marina använt sig av, för att inte tala om när någon försöker bli ekonomiskt oberoende.

Då kan man välja att vara 1. intresserad och ta reda på varför andra valt som de gjort och hur de får ihop det eller 2. fördöma eller utgå ifrån att andra ljuger, att det egentligen är omöjligt. Med alternativ 2 slipper man ta ställning till egna möjligheter eftersom man intalar sig att de inte finns. Skönt för vissa, men håll då bara tyst när andra gör egna val!