Egen lingonsylt

Förr var Eldorado Lingonsylt stapelvara i mitt kök, men jag slutade köpa den långt innan Willys började ta 40 kr för en burk på ett och ett halvt kilo. Jag började koka egen sylt av blåbär, rabarber och svarta vinbär eftersom det blir billigare, godare och nyttigare. Testa att avstå köpesylt ett tag och du kommer att upptäcka att den ändå mest smakar socker.

Köpte nyligen lite socker i Sverige.

Ta Eldorados lingonsylt som exempel. Den innehåller 35 procent lingon och 34 procent socker. Alltså i runda slängar en tredjedel bär, en tredjedel socker och en tredjedel ”annat”. Förutom konserveringsmedel är ”annat” vatten och förtjockningsmedel. Man tillsätter vatten tills sylten blir så blöt att den kräver förtjockningsmedel för att inte rinna av gröten.

Då har jag en bättre idé – gör egen lingonsylt! Jag har ofta tänkt plocka lingon, men tiden tycks aldrig räcka till mer än blåbär. Kanske inte lusten heller, men nu slumpade det sig så att jag fick lingon av en person med för mycket i frysen och då bestämde jag mig för att koka egen lingonsylt. Jag snodde ett recept på nätet bestående av bär, socker och vatten med denna fördelning:

lingon, 1 kg
vatten, 2 dl
strösocker, 500 gram

Koka lingon och vatten i tio minuter. Det står att man ska skumma med hålslev, men jag såg inte poängen (eller skum). Efter tio minuter rör man ner sockret och slår av spisen. Häll på burk. ”Förvara i kylskåp” står det. Använder man steriliserade glas undrar jag om det inte skulle hålla rätt länge i ett skafferi, men jag har lyckligtvis både kyl och frys, och jag hade bara 1,7 kilo bär så det blev två stora burkar och dem äter jag snabbt upp.

Jag känner folk som köper lingon för att koka egen sylt. Det blir antagligen mycket dyrare än att köpa sylt med en tredjedel ”annat”, men jag kan ändå förstå valet. Själv fortsätter jag att drömma om att någon gång ta mig tid till att plocka egna lingon. Kanske 2025 blir året, eller kanske inte.

35 miljoner på kontot

Det ifrågasätts ibland om svenskt bistånd gör nytta. Det gör det. I Kongo tycks det ha gett en chef 35 miljoner kronor. Det är i alla fall den summan som är borta, helt oredovisad och utan synliga bevis för att pengarna gått till de utsatta människor som det var tänkt.

Jag har haft ett par anställningar där jag haft hand om både handkassa och bankkort, men skulle jag köpa något för firmans pengar fick jag skriva en rekvisition och lämna till min chef för underskrift. Rekvisitionsnumret användes vid inköpet så att det gick att para ihop köpet med beställaren. Var det bråttom kunde det hända att jag skrev rekvisitionen samtidigt som köpet och fick det godkänt först i efterhand, men bara i undantagsfall och jag låg aldrig mer än en rekvisition back.

Ni förstår vart jag vill komma. Har köptes det officiellt in jeepar och annat för 35 miljoner utan att någon såg röken av dem. När ambassaden upptäckte att fältkontoret mer såg ut att vara ett brevlådeföretag (eller världens första papperslösa kontor) skickades en rapport, men det tog ett helt år innan det stod klart att trettiofem miljoner kronor var puts väck och en polisanmälan lämnades in!

”Polisanmälan? Men det är ju fredag!”

Hur detta kunde hända är det ingen som vet. Den utpekade chefen säger inget. SIDA säger inget. Politikerna säger heller inget. De bara fortsätter att ösa ut svenska skattepengar till skumma fältkontor i Afrika i hopp om att de ska komma lokalbefolkning till nytta. Eller har de ens en förhoppning? Kanske handlar det bara om att få känna sig god med hjälp av andras pengar.

Så länge jag kan minnas har det pratats om att reformera svenskt bistånd. Ungefär lika länge som man sagt detsamma om arbetsförmedlingen. För syns skull kommer väl kraven att resas även den här gången, men att det skulle hända något konkret känns ungefär lika troligt som att de bortslarvade 35 miljonerna skulle dyka upp.

Förgasarcirkus

För ganska precis ett år sedan köpte jag en Volvo 145. Bilar som är 50 år gamla har en historia, oftast med många ägare med egna idéer. Någon har låtit bli att skruva med bilen, någon annan borde ha låtit bli. Den ena tycker att det är viktigt att elkablarna har rätt färg så att de går att följa medan någon annan struntar i framtiden och inte drar sig för att svetsa fast delar när de saknar rätt skruv och som då blir ett helvete att få bort nästa gång.

Den förra ägaren hade inte ägt bilen så länge och sa sig inte veta någonting om den. Jag vet inte om jag helt trodde på honom, men man kan inte tvinga folk att prata. Min enda invändning mot bilen var att den kändis lite som en racerbil. Själv puttrar jag helst runt på låga varvtal och denna gick bäst med plattan i mattan.

Det satt en Weber 45-förgasare på motorn, vilket tyder på att någon tidigare ägare haft bråttom. Det betyder inte att bilen måste vara törstig om man kör lugnt, men det var den. Trots försiktigt gasande tydde första bensinmätningen på att den drog två liter milen och då var det inget svårt beslut att byta förgasare. Jag var säker på att kunna sälja den gamla dyrt till någon annan som gillar att köra fort, och det gjorde jag.

Jag satte dit en Weber 32/36. Med den drog bilen 1,3 liter. Bättre, men långtifrån bra. Jag satte istället dit en originalförgasare av märket Stromberg (jag inser att de här namnen är ointressanta för många läsare och spelar heller ingen roll, men utelämnar jag dem kommer någon förståsigpåare att fråga). Nu borde jag ha kommit ner på litern, men den var kvar på 1,3. Dessutom hade bilen en tendens att rycka, som att den fick fel mängd bränsle. En kille som kan betydligt mer än jag (det kräver inte mycket) drog och ryckte i förgasaren och konstaterade att den glappade i spjällaxeln, vilket kan ge tjuvlyft som kanske kunde förklara ryckningarna. Svårt/dyrt att fixa.

Nu började jag bli irriterad. Jag köpte den här bilen för att jag var less på att meka, men här stod jag nu med den tredje förgasaren och ingen gick som den skulle. Men skam den som ger sig, jag hittade en Solex-förgasare från 1969 som jag köpte larvigt billigt och som ingen kan ha mekat sönder. Hur kan jag veta det? För att den aldrig varit monterad, den hade legat i originalkartongen och väntat på mig sedan innan jag föddes!

Dock bjuder 55 år gamla förgasare också på utmaningar. Gummidetaljer kan ha torkat och behöva bytas ut. Det här är långt över min kunskapshorisont, men jag fick tips om en kille i Oslo som både kunde kolla funktionen och justera den för att gå snålt. Jodå, ”skicka hit den bara” sa han och det gjorde jag när jag fått klart för mig att det inte skulle bli så farligt dyrt. Han tog till slut en tusenlapp för jobb och delar. Frakten fram och tillbaka kostade ytterligare några hundra och sedan var det bara att skruva dit underverket och hoppas.

Äntligen! Den första mätningen av bensinförbrukningen visar 0,83 liter per mil. Lustigt nog på centilitern samma siffra som 245:an jag hade dessförinnan. Jag sparar alltså nästan en halvliter milen jämfört med de tidigare förgasarna. Med ett bensinpris på runt tjugolappen är renoveringen betald på nolltid och nu håller jag tummarna för att slippa öppna motorhuven för andra skäl än att fylla spolarvätska under lång tid framöver.

Unga sparar mer

Ungdomar sparar mer än tidigare, både i fonder och aktier. Det är väl bra? Absolut! Samtidigt kan jag inte låta bli att se historiska paralleller.

Gammal ekonomibloggare minns sitt 80-tal...

Varje gång börsen går upp rejält under lång tid stiger intresset bland nybörjare. När toppen är nådd köper de in sig. Så kommer kraschen och de väntar på en vändning uppåt. Kanske köper de till och med lite mer för ”nu kan det väl inte sjunka mer?”. När allt ser som mörkast ut ger de upp och säljer allt för att inte återvända till börsen på mycket länge.

Kanske väntar de tills det återigen börjar snackas om hur bra det går på börsen, tänk att kunna få passiva inkomster av sitt sparade kapital! Man borde nog köpa in sig i marknaden, det går ju så bra för alla andra. Och när de gör det faller det ihop på nytt.

Bild från Framfabs bolagsstämma år 2000.

Det finns en gammal sägen om att Joseph Kennedy sålde allt när skoputspojken gav honom aktietips. Det var strax innan den stora kraschen 1929. Jag har hört samma historia med en taxichaufför som kommit med tipsen. Antagligen för att skoputsarbranschen fått sig en knäck det senaste seklet, men principen är densamma. När alla bara ser fördelar är det dags att stanna upp och tänka efter.

Samtidigt vittnar berättelsen om ett människoförakt. Jag tvivlar på att utbildning är en faktor i att hitta bra investeringar.1920-talets skoputsare träffade mycket folk precis som 2020-talets taxichaufförer, det ger säkert bra möjligheter att snappa upp ett och annat. Som svensk är det lätt att tänka på Aktiestinsen, en klok man som samlade på pengar istället för högskolepoäng.

Men med det sagt har börsen gått väldigt bra väldigt länge. Inga kurvor bär till himlen, åtminstone inte utan rejäla hack. Kanske är artikeln om ungdomars ökade börssparande ett bra tillfälle att vänja sig vid tanken på att det inte alltid kommer se ut som det gjort de senaste åren.

Svamplöpning

Jag hade aldrig lyckats med svampplockning förrän förra sommaren när jag hittade flera kilo kantareller varje gång jag försökte. Andra svampar vågar jag mig i princip inte på, men kantarell duger fint. Champinjoner kan jag köpa.

I år skulle jag nästan vilja säga att jag uppfunnit en ny motionsform – svamplöpning. Jag föredrar att springa på asfalt. Det är ett slätt och snabbt underlag, men ombyte förnöjer och där jag bor finns det gott om grusvägar. Kantareller växer gärna precis vid kanten av vägar och stigar, jag tror att det har med vibrationer att göra. Springer man och tittar ner i backen mellan vägen och skogen kan man se en gul fläck som betyder kantarell, och där det finns en finns det oftast fler.

Det enda som krävs är att jag har med mig en tygpåse i fickan alternativt springer med ryggsäck. Och så får jag inte springa för fort. Jag brukar inte precis spränga ljudvallen när jag springer i skogen, men jag måste ändå tänka på tempot för att hinna uppfatta svamp och hittar jag kantareller blir det oregelbundna avbrott i löpningen. Lite anpassning alltså, men det tar jag glatt med ett kilopris på ett par hundralappar.

300 gram/6 km

Det här rekommenderar jag alla. Vill du inte springa går det lika bra att promenera och det borde alla med fungerande ben göra regelbundet. Ta med en påse i fickan och välj en sträcka där det kan finnas kantareller. Jag har redan fått en känsla för vilken terräng jag ska hålla utkik efter, men skulle du inte hitta några kantareller har du ändå fått motion.

Många (inklusive mig) har en tendens att gnälla på dyra matpriser, men se då till att hämta den mat som finns i skogen. Svamp, bär och grönsaker står där, obesprutade och inte minst gratis väntar de på att vi ska ta dem till frysen eller stekpannan.

Bedrägliga samtal

Jag fick ett mejltips från Andreas om ett ämne jag tagit upp flera gånger. Men eftersom problemet inte tycks ha minskat tål det att tas upp igen. Det handlar om pensionärer som låter sig luras, denna gång Ingrid, 78.

”Hej, jag kommer från hemtjänsten!”

Hon fick ett telefonsamtal om att hennes bankkort hade använts utan hennes vetskap. Det slutade med att Ingrid efter uppmaning klippte sönder sitt kort varpå en man kom och hämtade det, pusslade ihop det och tömde kortet på riktigt.

Ingrid kände sig inte lättlurad, och hon verkar heller inte vara en av de mest blåögda. Hon misstänkte att det var något skumt, men det hjälper ju inte när hon ändå följer bedragarnas instruktioner till punkt och pricka. Om samtalet kommit från hennes bank hade de såklart kunnat spärra kortet utan att hon klippte sönder det, på samma sätt som banken aldrig kommer att uppmana en kund att lämna ut sina lösenord eller ringa för att be henne logga in med bank-ID.

Hur ska man då göra för att stävja det här svineriet? Ett sätt är att polisen börjar leta upp bedragarna och ett annat är att inte ge dem tramsstraff, som de gjort i fallet med Ingrid, de gånger de lyckas hitta förövarna. Men i väntan på att Sverige får politiker och tjänstemän som är intresserade av det kan vi hjälpa våra äldre.

Första tipset är att säga åt dem att be om hjälp. Hade Ingrid kunnat/vågat störa någon i sin närhet hade detta antagligen inte hänt. Tips 2: Få dem att utgå ifrån att alla de inte känner som ringer är ute efter att luras, oavsett om de kallar sig bankkamrerer, advokater, samordnare, telefonförsäljare eller något annat. Säg ”Nej tack!” och lägg på. Det är en fin egenskap att tro människor om gott, men det bör inte gå till överdrift. Och avslutningsvis, ha inte mer pengar på ett konto kopplat till ett bankkort än du kommer att behöva i närtid, precis som att det är dumt att fylla hela plånboken/handväskan med kontanter. Det gäller förresten inte bara för gamlingar.

Bisysslor

När man börjar med något nytt behöver man ofta en massa grejer, men efter hand har man skaffat det och då återstår bara lite förbrukningsmaterial. Fast i biodlingen har jag lyckats krångla till ekvationen genom att hela tiden öka antalet samhällen. Därför behöver jag ständigt mer saker.

Förra året tillverkade jag egna packväggar så att det räckte och blev över, men när jag nu är uppe i elva kupor hade de inte räckt till i vinter, så det blev till att göra nya. Vis av erfarenhet siktar jag varje gång jag har för lite material till kuporna (lock, tak, lådor, ramar, spärrgaller osv i all oändlighet) på att klara tjugo samhällen, så slipper jag förhoppningsvis göra om det i första taget.

Så där ja!

Packväggarna, som används för att inskränka platsen i kupan och skapa mer isolering, kostar en hundring styck att köpa och jag använder fyra per kupa vid invintring så det blir pengar. Mina kostar en tjuga. Som synes på bilden har jag också sågat till takisolering. Och lite annat. Men jag har köpt bottnar, tak, ramar och en himla massa lådor. Det är långtifrån alltid rimligt att tillverka saker själv. T ex snickrade jag till ett par ramar för bina att bygga drottningceller i. Det gjorde jag av skräpmaterial och de blev visserligen lika bra som de man kan köpa färdiga för 76 kr, men arbetsinsatsen blev helt orimlig.

Kontentan av utvidgningen är hur som helst att jag fortsätter att inte gå plus på biodlingen. Å andra sidan har jag nu material till en biodling som borde kunna ge mig ett ton honung om året (men då borde jag bl a köpa en bättre slunga för tiotusentals kronor). Jag tror på strategin, att utvidga i en självfinansierad takt som gör investeringen mer eller mindre riskfri. Så gör jag med det mesta.

T ex gjorde jag likadant när jag en gång i forntiden började spela poker. Jag tror att jag inledningsvis satsade 500 kr. Så småningom plockade jag ut samma summa för att verkligen känna att jag bara spelade för vunna pengar. Surt ändå att förlora en jättepott precis som det nu skulle kännas otroligt tråkigt om en sjukdom hade utplånat bigården, men jag skulle åtminstone inte gå back på erfarenheten. Andra får göra hur de vill, men detta känns bekvämt för mig.