Morgondagens kaffebryggare bortskänkes idag

Jag brukar kolla bortskänkesannonser på Finn.no och Facebook Marketplace. Den vägen har jag inte bara fått fönster jag haft behov för utan skåp jag behövt till biodlingen, byggmaterial och diverse ”bra att ha”-grejer. Jag har också själv gett bort möbler som varit för fula för att få pengar för, men för besvärliga att kasta.

För något år sedan började min kaffebryggare balla ur. Jag hade en till, men visste inte direkt var den fanns, så det höll på att bli lite av en krissituation. Sedan dess har jag bara en, så när jag hittade en bortskänkesannons på en obetydligt använd bryggare i min egen by tänkte jag att det kunde vara en bra reserv. Det var (som ofta på gratisannonser) dåliga bilder och knapphändiga uppgifter, men gratis är gratis.

Fast ibland är till och med gratis för dyrt. Nu sitter jag med en hypermodern bryggare som jag efter några användningar fortfarande inte lokaliserat avstängningsknappen på trots att jag hittat en manual på nätet. Och jag vågar inte lämna den i standby eftersom den när som helst kan få för sig att starta. Denna har nämligen timer och alla möjliga tänka-själv-funktioner.

Apropå tid och funktion är detta den långsammaste bryggare jag upplevt. Till skillnad från vanliga kaffebryggare som börjar brygga när man trycker på start värmer denna maskin först upp allt vatten. För full kanna tar det sex minuter, som givetvis redovisas i displayen. Sedan droppar den varmvattnet över kaffepulvret i omgångar för ”den perfekta aromen”. Behöver jag tillägga att kaffet absolut inte blir godare än i andra bryggare, snarare tvärtom.

Kanske åker den in på lagret som en nödbryggare, om jag inte hittar någon som till skillnad från mig uppskattar lyxen för då får de den, lika gratis som jag fick den. Min gissning är att det var så den förra ägaren såg på saken, som ett modernistiskt felköp. Men folk gillar ju skit, så om några år får man kanske betala extra för att få en vanlig tanklös bryggare som bara brygger kaffe utan att göra en konstform av det.

Vaskad potatis

Jag är inte den som brukar kontrollväga matinköp, men det händer. På Willys har jag uppmärksammat att 400 gram bladselleri kan betyda allt från 250 till drygt 400 gram. Några gånger har påsarna sett så tunna ut att jag tagit med tio paket till närmaste våg för att få den största och därmed billigaste eftersom de kör med styckpris. En annan vara är Jästbolagets jästpaket som aldrig (!) nått upp till utlovade 50 gram.

Nu kan förvisso 44 gram jäst göra samma jobb som 50 även om det är irriterande, men här kommer ett ännu värre exempel. För några veckor sedan skulle jag bjuda på palt och behövde 5 kg potatis till det, så jag köpte tre stycken tvåkilospåsar på Rema1000 för 36 kr/st. Väl hemma upptäckte jag att hälften av potatisarna i en av påsarna var gröna.

Närmare bestämt fick jag slänga 857 gram potatis och när jag ändå hade vågen framme vägde jag resten också, och upptäckte att totalvikten på mina tre tvåkilospåsar var 5,3 kilo, så där rök 700 gram till. Plötsligt hade jag bara 4,5 kilo potatis av de fem jag behövde, trots att jag köpt sex. Disappointed...

Så jag skrev ett mejl till kundservice och bifogade bilden ovan och en bild på kvittot. Lite för att få gnälla av mig, lite för att få kasta skit både på butiken och på producenten av den gröna potatisen (eftersom gårdsnamnet står på varje påse), men också i förhoppningen att få kompensation. Jag har en mil till butiken så jag tänkte inte åka dit en extra gång för det, men nu skulle jag bli tvungen att räkna om mitt paltrecept och det kunde någon gärna få betala för.

Och det gjorde de! Mindre än en timme senare fick jag ett svar där de beklagade det inträffade med återbetalning i form av ett tillgodohavande i stamkundsappen där jag registrerat köpet, inte bara på de 1,5 kilo jag blivit blåst på utan på alla sex kilo, 108 kr. All heder åt dem, men jag är ändå nöjd över att nu ha börjat skörda min egen potatis. Mer om det i ett framtida inlägg.

Vad fan fick de för pengarna?!

Ännu ett mejltips från Annika. Det är inte lätt att planera sin ålderdom. Man vet ju inte hur mycket hjälp man kommer behöva. Många äldre riskerar dessutom att bli isolerade när vännerna dör av och barn och barnbarn inte tar sig tid att hälsa på.

Så jag förstår dem som tänkte att det lyxiga äldreboendet Silver Life kunde vara ett bra alternativ till en bostadsrätt med 30 olika hemtjänstbiträden per månad. Trist bara att det blev en flopp och att projektet nu töms på pengar.

Restaurangen är avvecklad och allt annat tycks följa. Leif ”Vad fan får jag för pengarna?” Östling och de andra grundarna verkar försöka minimera förlusterna. De boende sitter kvar med vanliga hyresrätter och bostadsrätter i ett avsides område.

Jag tycker enbart att det är tragiskt och tror att de flesta av dem som gör sig lustiga över hur rikingar från Lidingö och Djursholm blivit lurade själva hade valt som dem om de hade haft råd. Det är bara att konstatera att det är svårt att köpa sig en lycklig ålderdom även om man är rik. Det bästa sättet är nog att investera tid och pengar i sin hälsa. Så får man hålla tummarna för en god hälsa långt upp i åren följd av en snabb och smärtfri död.

Å ena sidan, å andra sidan ...

Jag gillar allt med att hämta gratismat i naturen. Jag plockar bär och svamp, kirskål, nässlor och har till och med använt maskrosor som matvara. Jag gillar att föda mig själv med mat som varken kostar pengar eller där jag måste lägga energi på att odla. I ett vidare perspektiv gillar jag när andra framhåller att allt ovannämnt bara finns där för oss att hämta.

Fast när uppmaningen kommer från staten är jag inte lika ensidigt positiv. MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har en ”risk- och kriskommunikatör” (varför inte göra henne till skri- och kirskommunikatör också, för att avsluta anagramfesten?) som uppmanar människor att förbereda sig för att hämta mat i naturen vid en samhällskris.

Som sagt, jag är helt för att ta vara på vilda växter och ogräs, men är detta verkligen MSB:s uppgift? Eller att komma med uttalanden som:

”Var och en behöver förstå att man behöver ta eget ansvar i krisberedskap.”

Jag gillar eget ansvar också, men vad har då MSB för ansvar? Ska beredskapslager ersättas med uppmaningar om att folk får klara sig själva genom att leta mat i skogen? Är MSB på allvar intresserade av att undvika svält borde de jobba för att svenska bönder kan leva på sitt jobb. Svenska jordbruk läggs ner varenda dag. Den utvecklingen har pågått länge och lär knappast kompenseras av att kontorsnissar går ut och plockar ramslök. Även om jag applåderar just det, verkligen. 

Ladumålning

Sommarens stora projekt för mig var att måla ladan, eller åtminstone två av åtta väggar. Det kan låta som låga ambitioner, men det var runt 150 kvadratmeter. En del brädor var i så pass dåligt skick att de behövde bytas ut, så första steget var att byta ut hela eller delar av dessa.

Höjder är inte min starka sida, men jag hade lånat en byggnadsställning som skulle ta mig upp på de höga höjderna. Här ser ni den medan jag står till höger om den och jobbar med steg 2, att skrapa bort gamla färgrester. Jag hade hoppats kunna göra detta med en bred stålborste, men enda sättet att få det tillräckligt bra var att använda en kort skrapa och ta bräda för bräda. Det tog en stund.

Här får ni också en känsla av storleken. Detta är en av väggarna. Större än den andra, men den var i gengäld nästan dubbelt så hög. Och vägg nummer två innefattade en annan utmaning. När jag ändå skulle slå höjdrekord ville jag gärna byta ut ett fönster som var bortom räddning.

Jag har letat efter billiga fönster eftersom jag inte ens behövde fönsterkarmar, men allt jag hittat är två- och treglasfönster som varit alldeles för seriösa för att sätta högst upp i en lada. Plötsligt hittade jag tre bortskänkesfönster på en ort jag ändå skulle till. Bara åka dit och hiva in dem i bilen.

Bredden på dem var bra, men de var egentligen ett par decimeter för låga. Fast här behöver man nästan kikare för att se fönstret, så jag fyllde överkanten av det gamla hålet med en rödmålad bräda. Jag blev tvungen att såga bort karmen, men sedan var fönstret klart att sätta upp. Först skulle det bara krånglas tio meter upp i luften på byggnadsställningen.

Väl uppe var det mesta av jobbet klart och jag fick hjälp med det. Min största utmaning var att inte titta ner innan allt var klart. Här är det färdiga resultatet och jag är hur nöjd som helst.

Tillbaka till målningen. Jag letade länge efter en färgspruta som skulle klara slamfärg. På nästan varenda spruta står det att den klarar alla typer av färg ”med undantag för slamfärg” eller också kostar de femsiffrigt. Till slut hittade jag en för 3000 kr där det där tillägget inte stod. För säkerhets skull dubbelkollade jag med producenten att den skulle klara falu rödfärg. I höstas provade jag den på vedboden och tyckte att det var krångligare än jag önskat, men den funkade i alla fall.

Men det var då. På ladan funkade den i bästa fall i två minuter. Sedan fick jag ta isär den, göra rent och krångla. Tanken föddes att måla ladan med pensel. Det skulle ta tid, men att måla i tvåminutersintervaller var inte heller särskilt effektivt. Jag släpade upp den högst upp på byggnadsställningen för att åtminstone kunna måla under nocken. Då gick den inte ens i två sekunder och där och då fick jag nog. Jag penslade skiten.

70 liter färg senare var två väggar färdigmålade. Jag hade inte haft något emot att hinna en tredje vägg också, men det finns gränser för vad jag hinner och orkar. Där sitter ett lika högt fönster och det kommer kräva en skylift och får bli 2025. Övriga väggar ser helt okej ut, så dem har jag inte tänkt måla på flera år. Och dessa två, kanske aldrig mer.

Färgen kostade mig en dryg tusenlapp, virket antagligen lika mycket. Den största utgiften blev den där j-vla färgsprutan. Så totalt runt 5000 kr. Byggnadsställningen och hjälpen kostade inga pengar alls, men var absolut nödvändigt. Vad det hade kostat att leja bort hela jobbet har jag ingen aning om, men garanterat flera tiotusentals kronor.

Mest korkad hittills?

Jag fick ett mejltips från Christoffer som skriver ”Du har skrivit flera inlägg på temat korkade beslut, men det här tar nog priset” och så länkar han till en artikel om Peter, 65.

Peter ville låna pengar för att ”ta sig ur sin ekonomiska knipa”. Lite oklart hur knipan såg ut, hur han hamnat i den och hur ett lån skulle lösa problemet. I artikeln låter det mest som att han är en person som har för höga utgifter i förhållande till sin inkomst. Det lär fortsätta även efter ett lån och skjuter bara problemet framåt.

Men låt oss för diskussionens skull säga att Peters situation kunde lösas med lån. Då ser jag två möjligheter, att låna av någon man känner eller av en bank, men Peter valde istället att låna av en okänd kvinna på Facebook. Hennes profilsida är fylld av inlägg med formuleringen: ”Hej alla, vi är en finansiell institution som erbjuder krediter till alla människor.”

På vilket sätt denna kvinna är en institution framgår inte. Det är en privat Facebooksida med en privat Gmail-adress som enda kontaktväg. Och som medelålders man bör jag nog inte ha åsikter om kvinnors utseende, men jag hade inte gissat att hon jobbat på bank utan snarare ett äldre yrke.

Peter, 65, hade en mer fördomsfri syn på erbjudandet även om han tyckte att inlägget ”såg lite suspekt ut”. Så han ansökte om ett lån på 25000 och ”villkoren var schyssta”, 2 % ränta. Nej Peter, två procents ränta på ett blancolån är inte schyssta villkor, det är helt sinnessjuka villkor som skulle försätta långivaren i konkurs inom en kvart om det hade varit på riktigt!

Peter betalade dock en avgift på 450 kr, sedan ytterligare en avgift och ytterligare en. Till slut hade han betalat in 6500 kr! Eller rättare sagt cirka 6500 för Peter ”Nollkoll” Olsson vet inte ens hur mycket pengar han betalat, bara att kontot är tomt.

I intervjun säger Peter att han normalt inte är dum i huvudet, men att den ekonomiska situationen fått honom att tappa omdömet. Jag förstår ändå inte hur det är möjligt att tappa det så fullständigt och håller med Christoffer om att det här exemplet är ett imponerande rekordförsök. Det var så otroligt mycket som tydde på att detta var en bluff. Google Translate-språket, de orimliga lånevillkoren och inte minst att ”företaget” saknade såväl ett namn som en hemsida eller ens en vettig kontaktuppgift.

Hur får man ens tanken att låna pengar från en anonym person med en e-postadress av typen ludmilla26579812@hotmail.nu?! Att vara desperat är en sak, men det här tyder på ren dårskap. Jag brukar förespråka kontrollfunktioner och att försöka informera människor med dålig koll på hur världen fungerar, men i det här fallet tror jag ingenting hjälper. De som går på detta är nog bortom all räddning.

Ärva cash istället för kunskaper

Ännu en artikel om ungas förhållande till pengar. Annika tipsade mig om en artikel titulerad ”Generationen ärver miljarder – kan inte hantera pengar”. Det handlar om att miljarders miljarder som de kommande åren kommer att gå från människor födda 1928-1964 till ”millennials”, personer födda 1981-1996.

”En generation som av experter har kallats slarvig och som hellre lägger pengarna på att få hemkörda avokadomackor, än till en handpenning för en bostad.”

I mångt och mycket är det såklart deras eget fel, men deras föräldrar, far- och morföräldrar, som nu är i färd med att kasta in handduken, har också ett ansvar. Pengar är något man måste lära sig att hantera. Det där att barn nuförtiden uppfostrar sig själva på internet stämmer inte helt och den som väntar på att skolan ska lösa det lär få vänta. Man måste få verktygen och lära sig att använda dem.

I artikeln menar man att tidigare generationer lärt sig hur finansmarknaderna funkar genom att de upplevt andra världskriget eller åtminstone levt under en tid då det var mycket mer knapert, men man behöver inte ha levt i fattigdom för att förstå pengars värde. Världen är full av kostnadsfri information, men blir man curlad ända upp i vuxen ålder och kanske dessutom får lära sig att det är lite fult att se om sitt eget hus och tänka på sig själv har man skaffat sig en onödig uppförsbacke.

Det fina är att det ännu finns tid. De flesta 90-talister ska inte ärva stora pengar på ett tag. De har därför chansen att lära sig vad de ska göra med pengarna, och kanske framförallt hur man behåller och förräntar pengar. Men då måste samhället och deras föräldrar hjälpa dem med det, inte konstatera att loppet är kört.