Spröjsning pågår

Jag har ett stabbur (typ härbre) att renovera och när jag frågade kommunen vad som var tillåtet att göra med detta gamla kulturminne sa de att fönstren fick göras lite större under förutsättning att de behåller samma stil efter bytet.

Det passar mig bra. Jag vill ha samma typ av små spröjsade fönster, men så små som dessa går nästan inte att få tag i, och även om man går upp en storlek är det inte helt lätt. Dessutom är det dyrt med spröjsade fönster, så då började jag fundera på om man inte kunde köpa moderna fönster utan spröjs och göra resten själv. En granne som byggt både dörrar och fönster själv sa att jag grejar det, så då köpte jag dessa på Bauhaus.

Förutom att de saknar spröjs tycker jag att metallisten längst ner är onödigt modern och ful, så den sprättades bort.

De snåla jävlarna hade alltså inte kittat under listen. Tur att jag tog bort den då, jag litar mer på kitt än på aluminiumlister. Ett läckage där hade jag antagligen inte märkt förrän fönstret var förstört. Så jag kittade den nedre kanten och efter att denna bild tagits spacklade jag också igen hålen efter de gamla gummikuddarna.

Grannen hjälpte mig att såga till spröjs, av gamla brädor som snedsågades i lämplig vinkel. På sex fönster går det åt några meter, men eftersom materialet nästan är gratis gjorde jag några extra så att jag hade råd att misslyckas lite. De ska ju sågas snett även upptill och nertill så att de matchar fönstrets lutande kanter och de andra spröjsen. Sedan återstod ett tidsödande mätande och tillpassande.

När längderna var rätt limmades de fast mot kanterna med vanligt trälim. Mot glasrutan satte jag inte fast dem alls, det skulle bli fult inifrån, där man ju ser undersidan av spröjsen. När alla spröjs satt fast fogades skarvarna med latexfog, ett fantastiskt material för oss som är dåliga på millimeterpassning.

Och så här blev det färdiga resultatet. Den sista färgstrykningen gör jag när fönsterna sitter på plats i huset, men det blir ett annat inlägg (och möjligen ett annat år). Fönsterna kostade mig en knapp tusenlapp styck, utöver det bara färg och fönsterkitt, och såklart tid, men det tycker jag att det var värt.

Kampen mot ogräset

Jag har blivit ombedd att göra ett odlingsinlägg för att berätta hur det går med årets grönsaksodlingar och det kommer. Men det mesta som sker i odlingslådorna är att jag försöker hålla ordning på ogräset och jag undrar om det finns tillräckligt att säga om det för ett helt blogginlägg.

När jag byggde mina odlingslådor och insåg att 20 kvm odlingsyta kräver ganska mycket jord pratade jag med min jordbrukande granne som sa att hon hade en stor hög med jord över, men att jorden inte var så fin utan kunde resultera i en del ogräs.

Hur illa kan det bli, tänkte jag. Ganska illa, särskilt som jag inte hade tid/energi att hålla rent i lådorna. Jag har inte varit bra på det i år heller, men bättre. De grödor som växt riktigt bra funkar oavsett, men de som växt sämre riskerar att helt kvävas av ogräs om man låter det gå för lång tid mellan rensningarna. Fyller man flera skottkärror med kvickrot och nässlor har det antagligen gått längre än idealiskt, men jag gör så gott jag kan.

Det slår mig att det otacksamma jobbet med ogräsbekämpning inte är unikt för odling. T ex vid skrivande är den stora uppgiften – som inte ses i det färdiga resultatet – att stryka och plocka bort. De 301 orden i detta inlägg hade lätt kunnat solkas ner av ytterligare 500 ord som hade gjort texten sämre. Biodling handlar nästan uteslutande om att städa och göra rent, både för mig och bina. Det viktigaste vid börshandel är nog också att stryka aktier och fonder från bevakningslistan, datorns mappar måste städas, dåliga relationer offras för att goda ska få blomstra osv.

Så då är det väl en poäng att lägga kraft på ogräsrensningen, även om det blir lama blogginlägg av det.

Sänk arbetstiden till hundra år?

LO och dess politiska gren Socialdemokraterna hatar deltidsanställningar, men vill samtidigt att alla som jobbar heltid ska gå ner i arbetstid. Jag får inte ihop det, och det verkar de inte få själva heller. Läs vad den f d socialministern Annika Strandhäll skrev för att motivera höjd pensionsålder.

Att jobba längre var alltså ”enda lösningen” 2018. Nu har samma människa dammat av det gamla förslaget om kortare arbetsvecka och kallar det ”ett naturligt steg att ta”. Så hur ska hon ha det, jobbar svenskarna för lite eller för mycket?

Jag tror säkert att det går att effektivisera folks arbete. Något enstaka undantag skulle kanske till och med få lika mycket gjort på 35 timmar som på 40, men jag är väl knappast ensam om att inte börja jobba bakåt sista arbetstimmen, och allt arbete går heller inte att jobba in.

Strandhäll säger att hon tror att svenska arbetstagare vill ha en arbetstidsförkortning. Menar hon med oförändrad lön, alltså en sjuprocentig höjning av timlönen, har hon säkert rätt. Fast det förutsätter en sjuprocentig ökning av köpkraften. Vad tror ni t ex skulle hända med matpriserna om alla i hela kedjan får sju procents högre lön?

Skulle Strandhäll – mot alla odds – mena att hon tror att folk kan leva med minskad köpkraft om de får gå ner i arbetstid har denna möjlighet alltid funnits, under namnet deltidsarbete. Fast med tanke på att hennes parti alltid bekämpat denna valfrihet med näbbar och klor är det nog inte så hon tänker. Äh, det är väl som vanligt med politiker, hon vill bara vinna valet.

Morgondagens kaffebryggare bortskänkes idag

Jag brukar kolla bortskänkesannonser på Finn.no och Facebook Marketplace. Den vägen har jag inte bara fått fönster jag haft behov för utan skåp jag behövt till biodlingen, byggmaterial och diverse ”bra att ha”-grejer. Jag har också själv gett bort möbler som varit för fula för att få pengar för, men för besvärliga att kasta.

För något år sedan började min kaffebryggare balla ur. Jag hade en till, men visste inte direkt var den fanns, så det höll på att bli lite av en krissituation. Sedan dess har jag bara en, så när jag hittade en bortskänkesannons på en obetydligt använd bryggare i min egen by tänkte jag att det kunde vara en bra reserv. Det var (som ofta på gratisannonser) dåliga bilder och knapphändiga uppgifter, men gratis är gratis.

Fast ibland är till och med gratis för dyrt. Nu sitter jag med en hypermodern bryggare som jag efter några användningar fortfarande inte lokaliserat avstängningsknappen på trots att jag hittat en manual på nätet. Och jag vågar inte lämna den i standby eftersom den när som helst kan få för sig att starta. Denna har nämligen timer och alla möjliga tänka-själv-funktioner.

Apropå tid och funktion är detta den långsammaste bryggare jag upplevt. Till skillnad från vanliga kaffebryggare som börjar brygga när man trycker på start värmer denna maskin först upp allt vatten. För full kanna tar det sex minuter, som givetvis redovisas i displayen. Sedan droppar den varmvattnet över kaffepulvret i omgångar för ”den perfekta aromen”. Behöver jag tillägga att kaffet absolut inte blir godare än i andra bryggare, snarare tvärtom.

Kanske åker den in på lagret som en nödbryggare, om jag inte hittar någon som till skillnad från mig uppskattar lyxen för då får de den, lika gratis som jag fick den. Min gissning är att det var så den förra ägaren såg på saken, som ett modernistiskt felköp. Men folk gillar ju skit, så om några år får man kanske betala extra för att få en vanlig tanklös bryggare som bara brygger kaffe utan att göra en konstform av det.

Vaskad potatis

Jag är inte den som brukar kontrollväga matinköp, men det händer. På Willys har jag uppmärksammat att 400 gram bladselleri kan betyda allt från 250 till drygt 400 gram. Några gånger har påsarna sett så tunna ut att jag tagit med tio paket till närmaste våg för att få den största och därmed billigaste eftersom de kör med styckpris. En annan vara är Jästbolagets jästpaket som aldrig (!) nått upp till utlovade 50 gram.

Nu kan förvisso 44 gram jäst göra samma jobb som 50 även om det är irriterande, men här kommer ett ännu värre exempel. För några veckor sedan skulle jag bjuda på palt och behövde 5 kg potatis till det, så jag köpte tre stycken tvåkilospåsar på Rema1000 för 36 kr/st. Väl hemma upptäckte jag att hälften av potatisarna i en av påsarna var gröna.

Närmare bestämt fick jag slänga 857 gram potatis och när jag ändå hade vågen framme vägde jag resten också, och upptäckte att totalvikten på mina tre tvåkilospåsar var 5,3 kilo, så där rök 700 gram till. Plötsligt hade jag bara 4,5 kilo potatis av de fem jag behövde, trots att jag köpt sex. Disappointed...

Så jag skrev ett mejl till kundservice och bifogade bilden ovan och en bild på kvittot. Lite för att få gnälla av mig, lite för att få kasta skit både på butiken och på producenten av den gröna potatisen (eftersom gårdsnamnet står på varje påse), men också i förhoppningen att få kompensation. Jag har en mil till butiken så jag tänkte inte åka dit en extra gång för det, men nu skulle jag bli tvungen att räkna om mitt paltrecept och det kunde någon gärna få betala för.

Och det gjorde de! Mindre än en timme senare fick jag ett svar där de beklagade det inträffade med återbetalning i form av ett tillgodohavande i stamkundsappen där jag registrerat köpet, inte bara på de 1,5 kilo jag blivit blåst på utan på alla sex kilo, 108 kr. All heder åt dem, men jag är ändå nöjd över att nu ha börjat skörda min egen potatis. Mer om det i ett framtida inlägg.

Vad fan fick de för pengarna?!

Ännu ett mejltips från Annika. Det är inte lätt att planera sin ålderdom. Man vet ju inte hur mycket hjälp man kommer behöva. Många äldre riskerar dessutom att bli isolerade när vännerna dör av och barn och barnbarn inte tar sig tid att hälsa på.

Så jag förstår dem som tänkte att det lyxiga äldreboendet Silver Life kunde vara ett bra alternativ till en bostadsrätt med 30 olika hemtjänstbiträden per månad. Trist bara att det blev en flopp och att projektet nu töms på pengar.

Restaurangen är avvecklad och allt annat tycks följa. Leif ”Vad fan får jag för pengarna?” Östling och de andra grundarna verkar försöka minimera förlusterna. De boende sitter kvar med vanliga hyresrätter och bostadsrätter i ett avsides område.

Jag tycker enbart att det är tragiskt och tror att de flesta av dem som gör sig lustiga över hur rikingar från Lidingö och Djursholm blivit lurade själva hade valt som dem om de hade haft råd. Det är bara att konstatera att det är svårt att köpa sig en lycklig ålderdom även om man är rik. Det bästa sättet är nog att investera tid och pengar i sin hälsa. Så får man hålla tummarna för en god hälsa långt upp i åren följd av en snabb och smärtfri död.

Å ena sidan, å andra sidan ...

Jag gillar allt med att hämta gratismat i naturen. Jag plockar bär och svamp, kirskål, nässlor och har till och med använt maskrosor som matvara. Jag gillar att föda mig själv med mat som varken kostar pengar eller där jag måste lägga energi på att odla. I ett vidare perspektiv gillar jag när andra framhåller att allt ovannämnt bara finns där för oss att hämta.

Fast när uppmaningen kommer från staten är jag inte lika ensidigt positiv. MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har en ”risk- och kriskommunikatör” (varför inte göra henne till skri- och kirskommunikatör också, för att avsluta anagramfesten?) som uppmanar människor att förbereda sig för att hämta mat i naturen vid en samhällskris.

Som sagt, jag är helt för att ta vara på vilda växter och ogräs, men är detta verkligen MSB:s uppgift? Eller att komma med uttalanden som:

”Var och en behöver förstå att man behöver ta eget ansvar i krisberedskap.”

Jag gillar eget ansvar också, men vad har då MSB för ansvar? Ska beredskapslager ersättas med uppmaningar om att folk får klara sig själva genom att leta mat i skogen? Är MSB på allvar intresserade av att undvika svält borde de jobba för att svenska bönder kan leva på sitt jobb. Svenska jordbruk läggs ner varenda dag. Den utvecklingen har pågått länge och lär knappast kompenseras av att kontorsnissar går ut och plockar ramslök. Även om jag applåderar just det, verkligen.