En berättelse om ”en ung lovande konstnär”.
Nej, det här handlar om en tvååring som tycker om att måla och
färglägga. Det som skiljer hans ”konst” från andra tvååringars
är att han har staffli och oljefärger. Och att några dårar betalat för att köpa hans alster.
I reportaget berättar pojkens mamma om
motivet på en av tavlorna. Kanske mest baserat på konstnärens egna
ord ”mamma häst” berättar hon om en sjöhäst som endast en mor
kan se i den bilden. Eller? Hans första tavla, som ser ut som en
lasagne körd i hushållsassistent, har fått ett bud på 270000
euro, det är 3,1 miljoner kronor. Men familjen säljer inte och
ungefär där slutar jag att skratta.
Jag har inte barn, men fattar att
”konstverk” föreställandes bilar som ser ut som apelsiner har
ett värde för föräldrar trots att de objektivt sett är kladd,
men ingen barnteckning är värd tre miljoner och definitivt inte
den. Sälj innan budgivaren inser att galenskapen riskerar att ta
slut!
Jag är inte orolig för tvåårige Laurent. Han kommer säkert att fortsätta måla tills han hittar annat intressant i livet, att leka kull, spela fotboll, tjejer och släktforskning. Mamman däremot, som gestikulerande och med glädje ropar i reportaget att det blå området hennes son sagt är vatten mycket riktigt ser ut som det... Jag undrar vad hennes framtida vårdkostnader blir. De borde ha sålt tavlan.