Godhetssignalfel

Vi får se om vi lyckas hålla oss ifrån frågan om elbilens förträfflighet i kommentarsfältet, för den aspekten är jag rätt less på, ointresserad av och det slutar ändå alltid med tycke och smak. Det som intresserar mig är hur opinionen verkar ha svängt. Ett par exempel för att visa vad jag menar.

Vi börjar med företaget Ørland Transport AS som vill bli Norges första fossilfria transportör, genom att helt lämna konventionell diesel och bara ha lastbilar som går på el eller biodiesel.

Jag gissar att företaget hade räknat med idel lyckönskningar, men när nyheten presenterades på Facebook blev de hånade. Så här löd några av kommentarerna:

”Ännu en konkurs att vänta då.”

”Klimatfanatiker förnekar sig inte.”

”Går väl bra så länge staten subventionerar skiten.”

”Grattis! Ni bidrar nu till den totala raseringen av naturen och havsbotten på jakt efter mineraler.”

”Never underestimate the power of stupid people in large groups.”

Lite på samma tema skrev en av Scanias största norska kunder en avsiktsförklaring om att köpa 54 ellastbilar och de fick ungefär samma reaktioner på Facebook. Eller faktiskt ännu elakare. Några kallar chefen dum i huvudet och en konstaterar att han själv ”inte hade klarat att dricka så mycket alkohol som hade krävts för att signera ett sånt avtal”.

Hur det går vet ingen av oss, men jag är helt säker på att om dessa nyheter kommit för bara ett år sedan hade den absoluta majoriteten kommentarer varit positiva och den som sagt något om de ekonomiska riskerna eller ifrågasatt miljönyttan hade bombats med svar om konspirationsteorier och kallats klimatförnekare, putinist eller varför inte nazist? Nu är förhållandet det omvända, minst tre fjärdedelar av tyckarna är kritiska och/eller hatiska.

Min profetia är att den som vill godhetssignalera år 2025 bör komma med något annat än det gröna skiftet. Exakt vad vet jag inte, men eftersom jag inte försöker vinna popularitetstävlingar eller riksdagsval behöver jag inte heller veta, det lär visa sig.

Kunden har inte alltid rätt

En notis om ett sönderslaget hus fångade mitt intresse. Det vi vet utifrån artikeln är att två hantverkare, sannolikt polska, jobbat åt en husägare i Sverige och ansåg att ägaren var skyldig dem 220000 kr efter utfört arbete. När han inte betalade enades de om en avbetalningsplan som innebar en delbetalning på 30000 kr/månad. Fyra månader senare hade bara en betalning gjorts varpå mannens hus slogs sönder medan han var bortrest med familjen.

Kanske var de inte överens om priset, att jobbet var korrekt utfört eller så gjordes avbetalningsplanen under pistolhot och i så fall blir läget ett helt annat, men om vi utgår ifrån att allt som står i artikeln är sant har jag viss förståelse för hur hantverkarna tänkte.

Tänk dig själv. Du jobbar i flera veckor åt en villaägare och när jobbet är klart skickar du en faktura som inte betalas. Du konfronterar kunden som då lovar att varje månad delbetala en knapp sjundedel av totalbeloppet, men under lite längre tid. I hotelsebrevet (som såklart inte heller är okej) framgår att han har 300000 kr kvar på skulden. Har han betalat 30000 blir det ett påslag på 50 procent.

Torped eller bloggare?

Ockerränta? Nja, ett blancolån hade nog kostat mer, och då hade det upprättats med en långivare som varit okej med det. Nu tvingade han till sig ett lån av två hantverkare som inte själva valt att ligga ute med pengarna.

Nåväl, hur parterna kände inför det nya avtalet kan vi bara spekulera i. Det upprättades hursomhelst, men efter en enda delbetalning bryter villaägaren även det. Fyra månader efter avbetalningsplanen (minst ett halvår efter utfört arbete) har kunden bara betalat ynka 30000 kr och då drar fanskapet på semester med familjen! Det är fel att slå sönder någons egendom och ännu mer fel att hota dennes familj. Hantverkarna dömdes också till både fängelse och utvisning, men är det någon som inte har förståelse för att sinnet rann över?

Dags för millennieskifte

Jag har varit på många läkarbesök. Lyckligtvis inte så många som patient, men som anhörig. Så länge jag kan minnas har jag irriterat mig på vårdinrättningarnas oförmåga att kommunicera med varandra. ”Vi har olika datasystem” fick jag höra så många gånger att jag undrade om det fanns en lag för vårdcentraler att man inte fick köpa in ett datasystem som fanns på någon annan vårdcentral i hela landet.

Remisser skickades med telefax tio år efter att faxen försvunnit i hela det övriga samhället. ”E-post är inte patientsäkert”, hävdades det, och jag funderade på hur mycket sämre det var med ett krypterat mejl än ett papper som poppade upp i en fax i en obemannad reception. En gång skulle en remiss skickas med post åtta kilometer och den skickande läkaren sa att jag kunde kontakta mottagaren en vecka senare för det var så lång tid det brukade ta för remissen att hamna rätt. Givetvis erbjöd jag mig att springa med pappret och leverera det 40 minuter senare, men det var antagligen inte heller patientsäkert trots att det i det fallet var jag som var patienten.

Ibland försöker svensk vård samordna sina system så att de ska kunna prata med varandra. Det lät t ex bra med datorjournalsystemet Millennium som har börjat införas runt om i Sverige, men redan efter några dagar kräver läkarna att det avskaffas. Notera, de ber inte att det ska anpassas eller förbättras, de kräver ett totalstopp.

Vad har det kostat? Och vad kommer det kosta? Det är det nog ingen som vet, men att man lagt 800 miljoner på konsulter, och det bara i Västra Götaland, är inget bra tecken. Är det korruption och mutor inblandat eller var det bara ren och skär dumhet som gjorde att politiker och andra utan praktisk erfarenhet trodde att de skulle kunna rodda ihop detta själva?

Den viktigaste jultraditionen

Julotta, dopp i grytan och Svensson Svenssons julspecial i all ära. Den allra starkaste jultraditionen måste väl ändå vara tidningarnas årliga artiklar om att handla julklappar på kredit, i SVT:s version från i år handlar det om att skuldsättning är extra jobbigt för unga kvinnor. Visserligen är män fortfarande mer skuldsatta, men kvinnorna är på väg ikapp och på detta område är jämställdhet tydligen inte eftersträvansvärt.

Det håller jag i och för sig med om. Att unga människor, oavsett kön, är skuldsatta och trots det tänker tanken att köpa julklappar för pengar de inte har, är alltid tragiskt. En av kvinnorna i reportaget (långt äldre än gruppen 18-25 som artikeln handlar om) svarar följande på frågan om hon skulle kunna tänka sig att ta ett lån för att köpa julklappar:

”Ja, det skulle jag kunna göra. Jag tycker att julklappar är så pass viktigt till nära och kära så... Och i och med att allt har blivit så dyrt är man ju tyvärr tvungen.”

Va?! Har det kommit en tvingande julklappslag som jag inte känner till? Hon tycker alltså att det är viktigare att köpa julklappar till sina nära och kära än att inte rasera sin egen privatekonomi? Känner hennes anhöriga (och eventuellt hennes förmyndare) till det?

Men kanske ska man inte förvånas. Allt fler köper ju allt mer på kredit, så varför ska det inte också gälla julklappar? Snart blir jag k-märkt för att jag äger mina egna bilar och inte heller har jag sett nyttan med att hyrköpa min mobiltelefon, glasögon eller något annat som fram till alldeles nyss var självklart för alla att köpa för egna pengar.

I nästa julrusch kommer vi att läsa nya artiklar om kreditinköpta julklappar och höra en kronofogde eller kredit- och skuldrådgivare förklara vad man ska göra om man saboterat sin ekonomi genom att köpa en massa skit man inte behöver eller hade råd med. Lär sig ingen någonsin någonting?

Att följa med strömmen

Elen har blivit dyrare igen till följd av att det blivit vinter i kombination med att nästan hela Europa satsar på ineffektiva energikällor. Ett jätteproblem för många, jag fattar det, men samtidigt förstår jag inte riktigt SVT:s vinkel.

”En tio minuter lång dusch i Malmö kostade under onsdagseftermiddagen 23,57 kr.”

Om man är tvungen att duscha just under den timme när det är som allra dyrast på hela veckan behöver man kanske inte duscha i tio minuter. Jag har nog extrema vanor, men att duscha så länge som tio minuter gör jag bara om jag bor på hotell och dessutom är uttråkad. En vanlig dusch där jag själv står för elen är snarare två minuter. Är strömmen tokdyr blöter jag ner kroppen under max en halvminut, tvålar in mig med kranen avstängd för att sedan skölja bort tvålresterna för en totaltid på under minuten, vilket i SVT-exemplet hade sparat över 20 kr.

Andra elintensiva verksamheter som tvättning, bakning och långkok (såvida det inte görs på vedkamin) väljer jag också bort på dyra dagar. Såga upp spillvirke till ved gör jag bara när elpriset är riktigt lågt. Jag har en liten hög som ligger och väntar nu, men fortsätter det att vara dyrt framöver får den vänta till i vår.

Jag menar, visst svider elräkningarna nu när strömmen är dyr, men till skillnad från människorna i reportaget behöver man inte bara fortsätta att leva exakt som tidigare och ta hela smällen. Det kostar nästan ingen bekvämlighet att tänka till och anpassa sig lite, och känner jag behov för att dra ner mer rejält finns det möjligheter.

Günthers spartrappa

Jag fick ett tips i kommentarsfältet:

”Sparo, kanske något du vill skriva om - här är det Günther M som tycker man ska ha 200.000:- i buffert, ja det är klart att det är ett klickbete, men som faktiskt verkar även ha både krok och lina.”

Jag tycker att Günther Mårder ger ett sympatiskt intryck, men ibland får jag känslan av att han gör vad som helst för att komma i tidningen. Här var det mycket märkligheter, där han bl a uppmanar rika pensionärer att hjälpa sina barnbarn med bostadslånen. Om de inte samtidigt lär barnbarnen att tänka smart ekonomiskt och bygga upp en egen rikedom tror jag att det rådet enbart kommer leda till att de säljer sina bostäder, maxar lånen och köper dyrare. Vem ska hjälpa dem med det lånet, jultomten?

Över till ”Günthers spar-trappa”:

”Steg 1: Betala av konsumentlån, kreditköp och sms-lån.”

Ja, det är väl rimligt. Det steget borde varje vuxen människa begripa helt själv.

”Steg 2: Om så önskas kan du ta lån som billån, eller andra lite större lån. 'En snöscooter till exempel'.”

Är det jag som inte förstår hans humor eller är han full?

”Ränta på ränta ...”

”Steg 3: Här är det dags att bygga upp en trygghetsbuffert. Hur stor den ska vara beror på hur många oväntade kostnader du kan råka ut för. Ju mer saker som kan gå sönder eller kräva olika typer av investeringar, desto större buffert. Ett hushåll med villa och bil bör ha minst 200 000 kronor.”

Vaneläsare vet vad jag anser om exakta belopp, men han har såklart rätt i att större hushåll kräver större buffert.

”Steg 4: När trygghetsbufferten finns på plats kan du börja investera i sådant som på lång sikt kan leda till färre kostnader. 'Alla typer av underhållsarbeten, som att investera i ett mer värmeeffektivt hus.'”

Inte helt galet tänkt, även om investeringar i den riktningen också går att överdriva. Ärligt talat känns denna punkt mest som något han säger för att bygga upp sin image som ansvarstagande kille eller för att det är sånt journalister vill höra.

”Steg 5: Här är det dags att amortera bostadslånet. Viktigt att komma ihåg är att du var femte år har rätt att omvärdera din bostad, som kan möjliggöra en sänkt månadskostnaden för bostadslånet. Vid detta steg kan det också vara dags att börja investera i värdepapper.”

Så det kunde man inte ha gjort redan vid steg 3 (eller steg 2 som jag fortfarande inte begriper)? Eller innan det där luddet om investeringar för att minska kostnaderna. Ändå friskt att han till slut kom fram till amortering av bostadslånet. Sitt eget då, inte barnbarnens som han tog upp redan innan trappan.

Steg 6: “'Lyxa till det! Nu kan du köpa ostron och champagne. Bara fantasin sätter gränsen', säger sparprofilen.”

”En portion snömos, tack!”

Så tog han till flaskan igen. Nu kanske jag framstår som tråkig, men vad jag hör är: ”Skaffa ett förbannat tråkigt liv i punkt 1-5 så att du behöver regelbundna pauser i punkt 6 för att orka med.” Det är inget fel med att unna sig ostron och champagne om man har det intresset, men är det inte bättre att skapa ett liv man vill leva istället för ett man behöver pausa ifrån? Om vi snackar hållbara förändringar, liksom.

Slutar frilansa?

Fördelen med att frilansa, att inte ha ett fast jobb eller fasta kunder, är valfriheten. Jag kan inte välja mina uppdrag helt fritt, men jag kan välja inriktning, vilken typ av texter jag helst vill skriva och vilken typ av kunder jag helst vill ha. Funkar det försöker jag få mer, funkar det inte ser jag mig omkring.

Det blir förmodligen också skälet till att mitt liv som frilansskribent så småningom tar slut. Jag trodde dock att det skulle dröja länge, men i takt med ökad ålder, förbättrad ekonomi, men kanske främst ren bekvämlighet, blir jag allt mindre benägen att ta skit. Jag tar såklart kritik för dåligt utförda jobb även om det svider, det är inte det jag pratar om.

Jag tror att jag berättat förr att jag har en frilansande kompis som har som motto att ska man jobba med osäker inkomst och utan skyddsnät ska man åtminstone ha kul på jobbet. Jag lyckas inte alltid och tror inte att han heller gör det, men målsättningen är rimlig. Hittills är det bara en gång jag officiellt brutit med en kund, där jag efter flera års samarbete fick en rabiat kontaktperson och det slutade med att jag berättade för chefen att jag inte ville jobba med dem, eftersom det inte var kul längre och då får det hellre vara.

Det är enda gången jag riktigt satt ner foten. Det var tvunget att vara tydlig eftersom jag skrev ganska mycket för dem. I andra fall har det mer runnit ut i sanden. Jag har kanske upplevt att jag fått tjata för att få svar angående uppdraget, eller för att få betalt. Kunden har möjligen i sin tur uppfattat mig som tjatig eller gnällig (med all rätt) och så har ingen av oss tagit upp tråden igen.

Mitt senaste exempel är ett fenomen jag inte bara upplevt i jobbsammanhang, men särskilt där är det förödande. Jag hade en textidé och skickade en förfrågan till en redaktör jag skrivit en del för. Jag berättade vad jag ville skriva, skickade med ett par länkar och frågade om det var något hans tidning ville publicera. Jodå, ”Det høres ut som en god idé”, vi enades om en prislapp och så skred jag till verket. Ovetandes om att han inte klickat på länkarna eller funderat så noga över saken utan mer tänkt ”Skriv på, så läser jag sedan”.

Så jag skrev artikeln och fick först därefter reda på att det här ville de absolut inte publicera med mindre än att jag gjorde ändringar han mycket väl hade kunnat berätta redan innan (om han lagt mer än fem sekunder på att fundera). Fast när jag pressade lite framkom att den här texten inte hade släppts igenom oavsett hur mycket jag ändrade, så jag fick betalt för det jag gjort och om så Helvetet fryser till is kommer ingen av oss kontakta den andre igen.

Det känns bra att jag kan våga välja bort, men tråkigt att det ska behövas. Om jag inte haft möjlighet att sätta gränser kanske det kunnat bli långa och fantastiska samarbeten, det kan jag omöjligt veta. Å andra sidan brukar stängandet av dörrar i sig öppna nya. En liten identitetskris då och då piggar upp i det långa loppet och jag vet fortfarande inte vad jag ska jobba med när jag blir stor.