Nya avtal

Att se över sina försäkringar och andra abonnemang är ett spartips alla kommer med. Det går snabbt och kan ge stora pengar över tid. Vi vet alla det där, men hur ofta gör vi det? Jag kan handen på hjärtat säga att om det funkar får det ofta bara rulla på.

Men nu har jag faktiskt rensat lite. Den här bilen har nu fått en försäkring som kommer att kosta mig 745 kr per år jämfört med 1180 kr för den tidigare. Den årliga skatten på 139 kr åker jag på oavsett försäkringsbolag. Ingen jättebesparing, men alltid något.

Så har jag äntligen kommit mig för att byta elleverantör. När jag flyttade hit var det svårt att teckna några avtal eftersom jag från början varken hade personnummer eller den norska lightvarianten D-nummer.

Men jag hade flaggor!

Ström ordnade sig genom att jag behöll samma leverantör som de tidigare ägarna. En av dem hade dessutom en familjemedlem i företaget och möjligen var det därför det löste sig. Jag har haft på känn att de inte varit billigast, men de har en bra app och några jätteskillnader är det inte. Nu har jag ändå bytt till en ny uppstickare för att få en billigare månadskostnad, och så fick jag några hundralappar i rabatt på ett vitvaruköp. Trivs jag inte med dem byter jag igen, det verkar ganska enkelt.

Avslutningsvis ett ofrivilligt byte. Jag hade mobilabonnemang hos ett lågprisdotterbolag till en av de stora operatörerna och var nöjd med det. Men hastigt och olustigt fick jag ett mejl om att deras verksamhet skulle upphöra och jag blev istället överförd till den större ägaren. Priset förblir oförändrat, men de bjöd på någon månadskostnad som välkomstbonus.

Det var ju snällt, men jag är inte dummare än att jag inser att de ganska snart kommer att höja priset. Om inte annat så för att deras gamla kunder inte kommer gilla att vi som kommit in från sidan betalar mycket mindre. Jag har därför börjat se mig om på mobilmarknaden för att vara beredd när aviseringen om höjning kommer. För det gör den och ingen tackar en trogen kund, så då hoppar jag vidare till någon som gör det.

Har du gjort några klipp på abonnemangsmarknaden eller har ett tips (som inte är ren reklam) som andra kan dra nytta av? Låt oss tillsammans sätta nivån för en snål vecka!

Vårt dagliga bröd kastas idag

Apropå dyr mat, läste att det kastas bröd för nio miljarder per år. Det är i runda en slängar en tusenlapp per svensk! Hundratusen ton bröd och aningen mindre söta bakverk.

Någon kan invända att det mesta slängs innan det når konsument, redan på bageriet (ska vi vara ärliga är nog fabrik ett bättre ord för det mesta av det bröd som tillverkas) eller i butik och det kan ju inte vi som konsumenter göra något åt. Ja och nej.

Först skulle jag vilja påstå att det är väldigt mycket bröd som går i soporna i de flesta hem. Ännu värre i företagens fikarum där det gissningsvis också hälls ut åtskilliga kubikmeter kaffe varje år, till ett ständigt ökande pris. Allt detta för att vi plockar fram mer bröd och kokar mer kaffe än det går åt. Bullarna får stå på bordet och kaffet i kannan. Eftersom det inte är våra pengar orkar vi inte bry oss.

Fast grejen är att det är våra pengar! Vare sig pengarna förstörs hos Pågens, Ica, Försäkringskassan eller hemma hos oss själva är det vi som får betala. Därmed inte sagt att vi kan göra något åt det (men det kan vi).

Forskaren i reportaget säger att butikerna gärna vill ha fulla hyllor som när mycket är utplockat skulle kunna ersättas av bilder på bröd. Som konsumenter skulle vi kunna föreslå handlarna det, men själv väljer jag att baka allt mitt bröd själv. Det mesta läggs i frysen direkt efter bakning och tas fram successivt över tid. Bryggt kaffe förvaras i termos, men när det är för kallt går det i mitt tycke hur bra som helst att mikra upp till tre dygn efter bryggning.

Sverige mot konkurs?

Nu tog jag i. Eller gjorde jag det? En artikel i Tidningen Näringslivet med rubriken ”Rekordhög försörjningsbörda hotar Sveriges ekonomi” låter mer negativ än jag någonsin gjort.

Där säger nationalekonomen Andreas Bergh att svenskarna snart får jobba till 75 och: ”Om det ser tufft ut idag, så är det ingenting mot hur det kommer att bli.” Vårdköerna växer, arbetslösheten stiger, pensionärerna blir fler, och värst av allt är nog att det inte verkar finnas någon ljusning framöver.

Att svenskarna blir äldre är ju fakta genom att barnafödandet sjunker. Det har pågått länge. Att ersätta svenskarna genom flyktinginvandring har inte heller funkat, någonsin. Det kan möjligen minska de demografiska utmaningarna, som det heter på politikerspråk. Men det kostar miljarder, det ökar arbetslösheten mer än det fyller upp lediga platser på arbetsmarknaden och dessutom visade det sig att även invandrare blir äldre.

”Jag tror inte att det finns någon lösning”, säger nationalekonomen. Jag vet ingenting om det, men en sak vet jag och det är att jag inte tror på pension från svenska staten, varken före eller efter 75. Jag har sagt det förut, en del håller med, andra gör det inte. En del blir till och med arga, vilket jag inte helt förstår. Det är den verklighet jag tar höjd för. Andra gör som de vill.

Förmultnat problem

För att inte bara blogga om problem jag inte har en lösning på kommer här ett problem som har lösts. I maj förra året bloggade jag om mitt kompostbekymmer. Eftersom jag bara har en varmkompost fylls den på hela tiden och då blir jorden aldrig klar.

Jag tänkte att jag borde skaffa ytterligare en kompost så att en av dem hela tiden slipper påfyllning tills innehållet i den är färdig jord, men i väntan på det satte jag ihop en kubikmeterstor gallerlåda dit jag tömde min kompost.

10-11 månader senare är våren här, årstiden för plantering, och jag kan konstatera att de matrester som hälldes i gallret nu är mörk, fin jord. Det enda livsmedel som går att ana i jorden är äggskal, men jag smular alltid ner dem i komposten. Ju mindre bitar, desto mindre problem.

Så med mindre än att jag ramlar över ytterligare en billig kompostbehållare tror jag att jag fortsätter så här. Mat->Varmkompost->Kompostgaller->Odling. Det finns ingen anledning att lösa problem som i stort sett inte längre är det när det hela tiden dyker upp reella, ibland akuta, problem.

Något som jag hade på känn är däremot hur lite jord det blir. Jag har en jättekompost och vid högtryck, t ex fallfruktssäsong, kan nivån nästan gå upp emot locket, men när jag sedan fyller på som vanligt (lite lökskal, kaffefilter osv) sjunker det snabbt mot botten igen. Ungefär ett års kompost hälldes i kompostgallret och när det nu tömdes fyllde ett års matrester inte ens en skottkärra. Kanonjord, helt säkert, men i år ska jag bygga fyra stora odlingslådor och behöver runt tio kubikmeter jord. När skottkärran tömts behöver jag 9,95 kubik. Så fick jag då ett nytt problem. 

Tänk tvärtom

Min fördom om säsongsarbetande ungdomar på vintersportorter är att de festar hela vintern och super upp hela lönen. Men nu läste jag om en kille som startat ett nyktert våffelkafé i Vemdalen. Jag gillar idén och på sätt och vis tror jag att jag hade gjort det även när jag var 20. Fest i all ära, men det finns en gräns för hur mycket afterski man orkar med.

”Ööh, spela Shoreline!”

Men självklart gillar jag idén ännu mer nu. För att jag nästan inte tål alkohol längre, men ännu mer för att jag gillar sättet att tänka. En alkoholfritt klubb i promilletäta fjälltrakter borde vara ekonomiskt självmord. Just därför är det så rätt.

För även om de flesta vill dricka för det mesta är det alltid några som inte vill det, och för dem finns inget. Sedan är det garanterat en grupp som hänger på för att få variation, kanske gör de det ironiskt, men ironiska pengar räknas också.

Poängen är att vi människor har en förmåga att springa åt samma håll och det är bara en som kommer att komma först åt det hållet, så kanske lönar det sig bättre att springa i motsatt riktning. Det här gäller arbetslivet, börsen och det mesta. När ”alla” tycker sig ha hittat den enda rätta vägen är det hög tid att stanna upp och se vilka luckor marknadens lämmeltåg lämnat efter sig.

Sitta still i båten eller ösa?

Börsen rasar ända ner i källar'n.
Jänkarbolag krympa ner och dö.
Gråter hejdlöst nästan alla kvällar.
Varje siffra lyser våldsamt röd.

Det var ett tag sedan vi såg börser tappa över fem procent enskilda handelsdagar, men i förra veckan var vi där igen. Vad ska man göra då? Stoppa förlusten genom att sälja av allt? Kanske köpa guld som ju sägs vara bra vid ekonomiska kriser? Eller det klassiska tipset om att ta det lugnt och vänta på att det vänder?

Jag tänker inte råda, var och en får agera som den vill, eller inte agera. Det är väl just det sistnämnda som är svårt med att avvakta, att man känner för att göra en konkret förändring när det man gjort tidigare inte längre fungerar, även om det inte alltid är vettigast. Vad ska man i så fall göra istället – tända ett ljus och ha en liten begravningsceremoni för varje miljon som lämnar portföljen?

Jag väljer att lämna börsen rätt mycket åt sitt öde. Jag läser nyheter och matar in mina portföljsiffror varje kväll, men jag försöker att hålla tårarna borta. Förra året gjorde jag mitt bästa börsår någonsin och räknar jag från första januari 2024 fram till nu har jag sannerligen ingenting att klaga över.

Och risken med att hoppa av karusellen på vägen ner är att hux flux drar det iväg upp och händer det direkt efter försäljning har man varit med på hela nedgången, men missar uppgången. Hade jag haft regelbundna inkomster och exempelvis månadssparat hade jag övervägt att lugna mig lite med det, men man kan också resonera för att fortsätta att spara exakt som vanligt, i medgång som motgång.

Jag ägnar dagarna åt annat än att tänka på börsen, jag sysselsätter mig med jobb, träning, idéer och projekt. Det funkar för mig, ända tills det inte funkar. Hur gör ni?

Snål vill ha snål?

Jag såg en video med titeln ”Why I'm so frugal”, som väl kan översättas med ”Varför jag är så sparsam”. Det var en kvinna från Portugal som delade sina spartips. Se den om ni vill, den var nog inte så dum, men mig gav den ingenting. Jag har varit snål för länge för att inte ha hört alla de tipsen sedan tidigare.

Så istället började jag scrolla igenom kommentarerna. Inga större överraskningar där heller. Många höll med kvinnan och tackade för videon. Andra försökte slå henne på fingrarna: ”Du säger att du är sparsam, men du har hund och det är dyrt så du är fejk rätt igenom.” Eller fördöma: ”Man kan leva som du, men det är ett ovärdigt liv.” Och så de missunnsamma: ”Lätt att spara när du är singel och barnlös ...” Men så såg jag följande:

”Var kan jag hitta en kvinna som du?!”

Jag vet inte om det var hans sätt att påtala att det är ont om ekonomiskt sinnade kvinnor eller om hans spartips var att byta ut Tinder mot Youtubes kommentarsfält, men det som väckte mitt intresse var ett av svaren:

”Även om du hittar en kommer hon ändå tycka att du är en snåljåp om du lever som hon!”

Antagligen talar han (för jag utgår ifrån att även detta skrevs av en man) av egen subjektiv erfarenhet, men har han en poäng? Jag är medveten om att det finns snåla människor av alla kön, en del av dem uppskattar andras snålhet, andra inte osv – jag pratar om gruppnivå. Är sparsamhet i den genomsnittliga kvinnans ögon en mindre attraktiv egenskap hos män? Och motsatt, går sparsamma män igång på sparsamma kvinnor eller vill vi helst att det ska få vara vår egen grej?

Jag kan bara tala utifrån mitt eget perspektiv. Jag tycker att sparsamhet är attraktivt. Överhuvudtaget gillar jag kvinnor som tänker själva, och det gör den som inte sväljer normen och reklamen utan går sina egna vägar. Så för mig stämmer det. Och även åt andra hållet, jag är snål och jag är singel.